Psaltaren 25 - Septuagesima

Den klassiska barnboken Alice i underlandet berättar om hur Alice en dag kommer till ett vägskäl. I ett träd vid vägskälet sitter Cheshirekatten uppflugen.

”Vilken väg ska jag ta?” frågar Alice katten.

”Det beror på var du vill komma”, svarar katten.

”Jag vet inte”, svarar Alice.

”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”

Vilken väg ska jag ta? Vi ställer oss kanske oftast den frågan när det gäller de stora livsvalen. Ska jag bli rörmokare eller tandsköterska? Ska jag bo i Kiruna eller Södertälje? Detta är viktiga val, såklart. Men kanske är det ännu viktigare med vardagsvalen. De där små valen som formar våra liv. Vem ska jag sätta mig bredvid i klassrummet, lunchmatsalen, kyrkbänken? Vilka ska jag bjuda hem? Vad ska få plats i min almanacka? Hur ska jag använda de pengar jag har? ”Visa mig din plånbok och din almanacka så ska jag säga vem din Gud är.” De orden läste jag för många år sedan, och de fastnade. De hjälper mig vid mina vardagsvägskäl.

Hur kan vi då öva på att se Guds vägar? Anden bor i dig. Ta dig tid att stilla dig tillsammans med Gud, gärna varje dag, så att inte allt det som snurrar inuti dig överröstar andens röst. Det låter krångligare än det är. Det här är inget överandligt flum för de väldigt fromma, nej, det är vardagslärjungaliv med Jesus.

Väldigt konkret brukar jag på morgnarna röra vid mina ögon och be att Jesus ska röra dem så att jag ser det Gud vill visa mig idag. Jag rör vid mina öron och ber att jag mitt i bruset ska höra de röster han vill att jag ska lyssna till. Jag lägger handen på hjärtat och ber att Jesus ska röra vid mitt hårda hjärta, så att jag får kärlek också till dem som är svåra att älska och en särskild omsorg om dem Jesus just idag vill att jag ska bry mig om på något sätt.

På kvällen får vi sedan samla ihop dagen ihop med Gud. Vad fick jag se idag? Vem kom i min väg? Vad fick jag göra? Vem fick jag lyssna till? Vad sa du Gud till mig genom dessa människor? Jag vet att helig ande är i högsta grad verksam också i de lite sega, kanske småtrista stunderna som är vår vardag. Jag litar på att anden viskar och manar oss i alla de där små valen. Det kanske känns futtigt och litet. Men som moder Teresa sa: ”Vi är inte kallade att göra stora saker. Vi är kallade att göra små saker med stor kärlek.”

Att gå genom livet med de glasögonen, det är att gå Guds vägar. Tror du ändå att du är för liten för att göra skillnad, tänk på vilken effekt en enda liten mygga kan ha i ett sovrum på natten. Tänk på frimärket: det kan ta sig hur långt som helst med sitt ärende, inte för sin storleks skull, men genom att det limmar sig fast vid sitt uppdrag. Du är större än både en mygga och ett frimärke. Du är Guds älskade, utvalda barn. Glöm inte det.

Det sägs att den Heliga Birgitta varje dag bad: ”Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den”. Oavsett hur det var med den saken är det en väldigt bra bön att be hur ofta som helst. Pröva gärna det.