Andra söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Kallelsen till Guds rike, Mark 2:13–17 (årg. 3)

Bilden känns idyllisk: Solen lyser. Galileiska sjöns vatten glittrar. Jesus går stilla omkring, pratar vänligt med människor, undervisar. Vid stadsporten i Kafarnaum, sitter en tulltjänsteman vid sitt tullhus och bevakar lite lojt folk som passerar in och ut. Och så – mitt i idyllen, mitt i vardagen händer något som får livsavgörande konsekvenser för denne man. En fråga ställs, en uppmaning pockar på svar. Avgörandets stund har kommit, lika oväntat som plötsligt – mitt i vardagen.

Inför texten

Evangelisten Markus är inte ensam om att tycka att den berättelse som utgör dagens evangelietext är viktig att berätta för sina läsare. Även författarna till Matteus- och Lukasevangelierna skrev ner den, med smärre variationer.(1) 

Om vi ser till den lite vidare kontexten, börjar ju Markusevangeliet med en prolog om Johannes döparen. Så läser vi om Jesu dop och frestelsen i öknen, hur han börjar sin förkunnelse om att Guds rike är nära, och kallar sina första lärjungar.(2) Resten av första kapitlet berättar om flera helandeunder. Hela andra kapitlet och början av det tredje(3) upptas av fem konfliktberättelser. Dessa handlar om huruvida Jesus kan förlåta synder, om varför han äter med tullindrivare och syndare (denna berättelse utgör vår text), om varför Jesu lärjungar inte fastar, och om varför Jesus gör sådant som är förbjudet på sabbaten, det vill säga arbetar (plockar ax och botar människor).

Därefter finner vi Jesus åter vid sjön, där han undervisar och botar människor. Ytterligare lite senare(4) kallar han till sig och väljer ut de tolv lärjungar som han ska ge makt att »förkunna och driva ut onda andar«, och så sända ut. En ny strid med skriftlärda blossar upp. Kapitel tre slutar med att berätta att den som svarar ja på kallelsen att bli Jesu efterföljare också blir medlem i Jesu sanna familj.(5)

Vår texts inramning påminner mycket om berättelsen om kallelsen av de första lärjungarna.(6) I scen 1 ser vi Jesus gå längs Galileiska sjön. Människor kommer till honom och han undervisar dem. Så händer något: Jesus ser tullindrivaren Levi sitta utanför tullhuset och uppmanar denne att följa honom. Precis som vid de första lärjungarnas kallelse blir det inga diskussioner, inga »jag måste bara ...«. Levi – den föraktade och utstötte, som säkert inte vågat hoppas på något från Jesus – reser sig utan tvekan och följer Jesus.

Så blir det scenbyte. I scen 2 ser vi Jesus ligga till bords i Levis hem, tillsammans med tullindrivare och syndare. Något händer, något som liksom bryter bildens glada gemyt: Några skriftlärda ur fariséernas parti(7) fylls av harm, när de ser Jesus äta hos Levi. Hur kan han över huvud taget tänka sig att dela något så intimt som måltidsgemenskap med sådana! De frågar lärjungarna varför Jesus äter tillsammans med dessa. Jesus hör och motiverar själv sin handling: Det är ju de sjuka och inte de friska som behöver läkare. Det är de sjuka, de som inser sina egna tillkortakommanden och sitt beroende av Gud, som Jesus kommit för att kalla. Udden riktas mot skriftlärda och andra som inte vill eller kan se sina brister, inte vill inse omvändelsens nödvändighet.(8)

Den kallade lärjungen kallas i vår text Levi, och så även i Lukas parallelltext. Hos Matteus heter han i stället Matteus. Man menar att Levi därmed är identisk med aposteln Matteus. Det är ju dessutom så att det står Matteus(9) i synoptikernas uppräkningar av de tio apostlarna/lärjungarna,(10) och någon Levi nämns inte. Och dessutom har vår berättelses inramning alltså stor likhet med kallelsen av de första lärjungarna, plus att Markus enligt den grekiska grundtexten här använder det verb, akolouthein, som brukar användas om lärjungarnas »följande«.

Tullindrivare var högst impopulära bland det övriga judiska folket. De betraktades av många som landsförrädare, eftersom de ju var indrivare av de förhatliga romarnas skatter och tullavgifter. Dels samarbetade de alltså med romarna och tog gärna för mycket betalt för att stoppa i egen ficka, dels kom de genom sitt arbete i kontakt med människor och varor som en from jude inte borde befatta sig med. »Syndare« var andra som genom sin livsstil eller arbete ansågs utestängda från gemenskapen i Guds rike. Upprepade gånger i synoptikerna berättas hur Jesus äter tillsammans med just tullindrivare och syndare/horor, och hur skriftlärda med flera förfasar sig över detta. Jesus kallas till och med »vän till tullindrivare och syndare«.(11)

Säkert var detta Jesu uttalande till tröst för många människor, både för dem som hörde Jesus själv säga det och för dem som senare läste det Markus skrivit. Ja, vi får verkligen höra till! Förmodligen var (och är) det också en nyttig påminnelse för de framväxande kristna församlingarna, att våga välkomna människor av tvivelaktigt religiöst och moraliskt ursprung.

Inför kyrkoåret

Jul, påsk och pingst har nu firats. Heliga trefaldighets dag har så att säga sammanfattat den »festrika« delen av kyrkoåret, och vi befinner oss nu i portalen in till trefaldighetstiden, den mer »festlösa« delen av kyrkoåret. Andra söndagen efter trefaldighet har rubriken »Kallelsen till Guds rike«. Temat anknyter till föregående söndags tema, »Vårt dop«. Eftersom dopet kan ses som svaret på kallelsens inbjudan, kan jag personligen tycka att söndagarna borde komma i omvänd ordning. Så är det nu inte, men vi kan i vilket fall som helst konstatera att såväl kallelse som dop tillhör det kristna livets begynnelse.

Kallelsen till Guds rike gällde då, den gäller nu och här och också eskatologiskt. Det måltidstema, som återkommer i bibeln då den talar om det kommande Gudsriket, återspeglas i vår text och även i två av första årgångens texter.(12)

I dagens gammaltestamentliga text(13) möter vi Gideon, som kallas till profet, ett speciellt uppdrag för att se till att det israelitiska folket skulle vända om till Herren och inte dyrka andra gudar. I episteltexten(14) påminner Paulus oss om att Guds måttstock är annorlunda. Gud utväljer/kallar den som är ringa, som föraktas och inte tror sig om att vara något, snarare än den som anser sig vis och förnäm i sig själv (alltså i princip detsamma som Jesus säger enligt dagens evangelietext).

Söndagens psaltarpsalm(15) lär oss att detta att svara ja på Guds kallelse handlar om vårt förhållande till Gud. Det handlar om att skuld behöver förlåtas, om lovsången och tacksamheten över att så få komma Gud nära och bli »mättad av det goda i Guds hus«.

Inför predikan

Vissa yrken, inte minst präst/pastor och missionär, betraktades länge (kanske delvis fortfarande) som ett kall – en kallelse av speciellt slag, som man förväntades gå in i med i princip hela livet som insats. Den kallelse Jesus kommer med är av liknande slag, men går utöver det: Den gäller hela livet, utmanar till en överlåtelse till Jesus av varje område i livet. Den riktas inte bara till speciellt utvalda, utan till alla människor. Och den berör inte bara livet här och nu, utan har också evighetsperspektiv. Den kan »drabba« oss på olika sätt. För somliga kan det vara en dramatisk, oväntad erfarenhet, för andra mer ett stilla växande in i en tro, in i ett ja till kallelsen.

Det finns en individuell aspekt i kallelsen. Den riktas till dig och mig. När någon kallar på en, förväntas ett svar. Vad händer i dig och mig när vi hör: »Följ mig«? Vad säger du och jag om att resa oss från våra »tullhus« och förskansningar och överlåta varje område av våra liv till Jesus? Hur många »jag måste bara ...« eller »ja, men ...« har vi som ursäkter? Tillhör vi dem som egentligen tycker vi är rätt hyggliga och klarar oss rätt bra utan Gud? Eller vågar vi se vår litenhet inför Gud, vårt behov av Jesus, med all vår styrka och all vår svaghet? Klär vi oss i vår egen förmenta vishet, rättfärdighet och helighet – eller är vi villiga att ikläda oss Kristus, att låta honom vara vår vishet, vår rättfärdighet, vår frihet och vår helighet?(16)

När jag rest mig väntar kallelsens nästa utmaning – att leva i den, inte låta det stanna vid en engångshändelse. När jag börjat följa Jesus får jag säga som den nyvunne lärjungen Filippos en gång sa till Natanael, en presumtiv efterföljare: »Följ med och se!«(17) Du och jag kallas att ge kallelsen vidare, att låta andra få höra om Jesus genom det vi säger och det vi gör – innanför kyrkans väggar och utanför.

De skriftlärda hade mycket bestämda uppfattningar om hur människor skulle vara för att passa i Guds rike. Skrivna och oskrivna listor har under historiens gång gjorts upp av kristna kyrkor och församlingar, och har stängt många människor ute. Finns det oskrivna regler i våra församlingar i dag? Stänger vi i attityd och handling (om än inte i ord) ute folk från våra kyrkor?

Också vi behöver då och då påminnas om Guds annorlunda måttstock. När Jesus umgicks med de i människors ögon minst värda, blev andra irriterade. Men Jesus gjorde det ändå. Vill och vågar vi »ligga till bords med tullindrivare och syndare«, försvara den som på olika sätt befinner sig i utanförskap? Vilka är förresten vår tids och vårt samhälles tullindrivare och syndare? Hur obekväma och popularitetsoberoende vågar vi vara?

Kallelsen har en individuell aspekt, som handlar om förhållandet mellan Gud och individen. Kallelsen har också en kollektiv aspekt, som handlar om vilken kyrka/församling – och faktiskt också ytterst vilket samhälle vi vill ha – tänker jag.

Kallelsen att följa Jesus är ingen liten utmaning. Levi antog den. Vi får fundera hur vi vill göra. Kallelsen till Guds rike är en utmaning till radikal och genomgripande inre förvandling, som får konsekvenser i våra liv, och därmed också för kyrkan/församlingen och samhället. Det innebär att försöka leva så att vackra ord också leder till vackra handlingar.

- Hillevi Jönsson, Malmö

1. Matt 9:9–13 och Luk 5:27–32.

2. Matt 1:1–20.

3. Matt 2:1–3:6.

4. Matt 3:13–19.

5. Matt 3:34–35.

6. Matt 1:16–20.

7. D v s den gruppering som var extra noga med att följa lagens alla paragrafer.

8. Jfr Jesu förkunnelse enligt Mark 1:14–15.

9. I Matteusevangeliet »tullindrivaren Matteus«.

10. Matt 10:1–4; Mark 3:13–19; Luk 6:12–16.

11. Matt 11:19.

12. Upp 19:5–9 resp Luk 14:15–24.

13. Dom 6:7–16.

14. 1 Kor 1:26–31.

15. Ps 62:2–5.

16. 1 Kor 1:30. Jfr även Gal 3:27.

17. Joh 1:46; se 2:a årgångens evangelietext.