Fjärde söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Att inte döma, Luk 6:36–42 (årg. 3)

Bjälke i ögat? Jag hör inom mig Hasse Alfredsson utbrista »Spik i foten?« i Hasses och Tages komiska kamp om vem som är värst drabbad. »Kom inte här och snacka om en flisa i ögat! Vet du vad jag har i ögat?«

Och hur ska man kunna tala om dömande, utan att själv bli dömande om man inte får använda humor? Det absurda och drastiska kan ibland hjälpa oss att lösa upp knutar som vi annars inte kan hantera.

Inför texten

Evangelietexten är hämtad ur slättpredikan,(1) Lukasevangeliets motsvarighet till bergspredikan i Matteus 5–7. Efter att ha utvalt de tolv apostlarna,(2) undervisar Jesus sina lärjungar och övriga åhörare om lärjungens gudsrelation och hur denna tar sig uttryck i lärjungalivet, bland annat i sättet att förhålla sig till fiender och förföljare. Texten innehåller uppmaningar och argument till stöd för uppmaningarna, inklusive korta liknelser. Mycket av det Jesus säger i slättpredikan är drastiskt. »Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också.« Vi hajar till inför de färgstarka exemplen på fiendekärlek; men så börjar vi tänka: Vad skulle motsvarigheten vara i min vardag?

Man kan dela upp slättpredikan i tre delar, med utgångspunkt i att det står att Jesus talar, i 6:20–26, 27–38 och 39–49. Den första delen innehåller saligprisningar och verop. Den andra handlar om lärjungens liv i kärlek: ge inte igen och kräv inte igen. Två grunder för ett sådant handlingssätt ges: de egna behoven,(3) och Guds föredöme.(4) Den tredje delen innehåller fyra liknelser som berör grundläggande principer för lärjungalivet. Lärjungen kommer så småningom att bli en lärare för andra, en vägledare, och då är det viktigt att vara självkritisk, att ge akt på sig själv, och att för egen del vara en ordets görare, inte bara en hörare.

För att sätta in texten i det större sammanhanget i bibeln, kan man lyfta fram temat Guds barmhärtighet. 1 Mosebok 6–9, bland många andra texter, kan sägas handla om hur mänsklighetens fortsatta existens hänger på att Gud väljer att avstå från att döma.

Jesus var enligt Lukas ökänd för att han inte dömde ut dem som andra dömde ut. När Jesus säger att lärjungarna ska vara »barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig«, anger han alltså ett tema som han kommer tillbaka till ett antal gånger i samband med att han försvarar att han förlåter och umgås med syndare.(5)

Passivkonstruktionen i »så skall ni inte bli dömda« är ett så kallat teologiskt passivum; det är underförstått, men inte direkt utsagt, att det är Gud som dömer. Att tala på ett indirekt sätt om Gud handlar inte nödvändigtvis om en »blyghet« för att nämna Gud, utan framför allt om respekt inför Guds majestät. Som människor kan vi faktiskt inte tala om vad Gud gör. En sådan respekt skapar ett hälsosamt utrymme för osäkerhet och skilda synsätt på Guds handlande i världen.

Perikopens första vers, 6:36, är på en gång slutpunkt för argumentationen kring fiendekärleken och en övergång till uppmaningen att inte döma. I 6:37–38 följer fyra uppmaningar, två negativa och två positiva, som varierar temat att lärjungen ska visa generositet och förståelse mot alla. Den fjärde uppmaningen motiveras genom orden om måttet. Därefter följer i vår text de två första av fyra liknelser som gör undervisningen konkret genom att fokusera lärjungens relationer till medmänniskorna speciellt i anslutning till uppgiften att vara en vägledare för nya lärjungar. I 6:39–40 sägs att den som ska leda andra får inte vara blind. Hur ska det annars gå för dem som ska ledas? De blir ju som sin lärare. I 6:41–42 talas om att undervisa andra utan att vara medveten om sina egna tillkortakommanden fungerar inte, eftersom det är hyckleri.

Inför kyrkoåret

De föregående två söndagarna har vi mött texter där Jesus kallar lärjungar och får försvara att han umgås med syndare. Denna söndag talar Jesus programmatiskt om Guds barmhärtighet och valet att inte döma. Nästa söndag6 hör vi om när Jesus utväljer apostlarna,(7) och följande söndag, med temat efterföljelse, ger exempel på hur en lärjunge inte ska bete sig: bland annat visar Jakob och Johannes att de inte alls har tagit till sig det där med fiendekärleken.

Dagens GT-text, ur Hesekiel 18,8 med orden »Jag önskar ingens död, säger Herren Gud«, ger stöd åt temat om Guds barmhärtighet. Episteltexten9 ligger nära evangelietexten: dömande, tillrättavisning, självkritik, och en parallell till Jesus-ordet om måttet genom hänvisningen till lagen om sådd och skörd. Även Psaltarpsalmen kompletterar: när alla dömer mig, har jag ro hos Gud.

Söndagens tema är »Att inte döma«. I Luk 6:36–42 får vi redskap att bearbeta och förändra vår egen dragning till att döma våra medmänniskor.

Inför predikan

Det har förts en lång diskussion om det är (eller: ska vara) möjligt att följa Jesusorden i bergsrespektive slättpredikan. Ska de bara visa oss hur omöjligt det är att leva helt i enlighet med Guds vilja, så att vi inser att vi är syndare? Eller är tanken att det ska gå att leva upp till dessa krav under en kort övergångsperiod innan Guds rike kommer med kraft? En svårighet är nog precis det faktum att kraven inte egentligen är omöjliga – men ändå förmår ingen att följa dem. Kanske är det ett av skälen att dessa Jesus-ord förblivit så starka och levande genom två årtusenden: De ställer oss inför en ständigt närvarande möjlighet, en utmaning som när som helst i livet kan få oss upp ur de gamla hjulspåren för att förändra våra liv.

Men är kraven överhuvudtaget rimliga? Är det rätt att aldrig döma, är det rätt att alltid vara beredd att ge? Den som vill utlägga dessa ord på ett ansvarigt sätt idag behöver vara medveten om att de har använts förtryckande; människor som har berövats sin rätt har fått höra att de inte får döma, att de måste vara generösa. Jag tror att en reflektion kring detta missbruk av Jesus-orden faktiskt kan hjälpa oss att finna ett fruktbart läsperspektiv.

Oavsett andra möjliga dimensioner i texten kan man läsa den som djup andlig vishet, ett koncentrat av insikter om det andliga livet som Jesus har förmedlat till sina lärjungar och som de har förvaltat och fört vidare. Sådana insikter kan aldrig göras till krav som ställs på en människa utifrån, de kan bara tas emot på ett djupt personligt sätt. Kräver någon av mig att jag ska vara generös, är det förtryck. Väljer jag det själv – inte för att passa in i någon annans mall, utan för att jag har insett att människorna omkring mig är älskade medmänniskor – då är det frihet.

För att belysa temat »Att inte döma« kan det vara lämpligt att reflektera kring såväl samhällsfrågor som människoöden och personliga relationer. Låt oss, exempelvis, tänka oss att vi sitter i ett samtal med en man som har farit ganska illa i livet. Mobbad i skolan, svårt att komma in på arbetsmarknaden, psykiska besvär. Han har om och om igen fått uppleva att han är dömd på förhand. De som skulle hjälpa honom blev hans fiender. Han har stött på en blott alltför mänsklig sjukdom, som särskilt drabbar dem som har i uppgift att hjälpa andra, inom till exempel skola, polis, vård, socialtjänst: När man inte lyckas hjälpa en människa blir man istället fientlig, och börjar efter hand att förakta henne. Förtvivlan över det egna misslyckandet vänds mot den man inte lyckas hjälpa: hon är hopplös. En ung människa som säger: »Jag kanske inte har tillräckligt många hjärnceller; det säger i alla fall min lärare«, har mött den här sjukdomen som den tar sig uttryck i skolans värld. Ibland stelnar bitterheten över den egna oförmågan att hjälpa till ett institutionaliserat förakt, som när läkarstudenter fick lära sig beteckningen S V B K (»sveda-, värk- och brännkärring«) för det som idag diagnosticeras som fibromyalgi.

När mannen vi samtalar med beskriver olika konflikter han hamnat i ser vi det han inte ser: de onda cirklarna som dras igång av ömsesidigt negativa förväntningar. Han har blivit en av dem som vägrar ha med socialtjänsten att göra, för att han har känt sig så kränkt. När han fick höra att han måste sluta definiera sig själv som ett offer kände han bara att han blev dömd – allt var hans fel – inte att den som försökte hjälpa honom ville honom väl. Själv är han nu full av fördömande. Han dömer alla dessa människor som har förstört hans liv. Han måste döma dem, annars är det honom själv det är fel på. Och han kräver att vi ska ge honom rätt i hans fördömanden.

Kan vi behålla hans förtroende utan att själva delta i dömandet? Kan vi någonsin förmedla den andliga insikten i Jesus-orden om att inte döma till honom? Det kommer att ta lång tid, om det alls går. Vi måste först lyssna och lyssna tills han vet att vi lyssnar. Så småningom kanske vi kan komma in på detta att göra skillnad mellan sak och person. Men vi kommer att behöva hålla tillbaka vår lust att pilla på flisan den här mannen har i ögat: Ser han inte att han dömer ut andra precis lika mycket som de dömer ut honom? (Ett sätt att lägga band på sig själv när irritationen över andras fördömande attityd växer är förstås att påminna sig det där med bjälken i det egna ögat: just det, jag ser inte klart, jag ser den andre som en som dömer, inte som en älskad medmänniska.)

Skulle vi ställa upp det som ett krav för honom att »döm inte, så ska du inte bli dömd«, då skulle vi förlora hans förtroende – och lika bra vore det, för den som tar till sig orden som ett krav kan aldrig bli befriad av dem. En blind kan inte leda en blind, och den som inte själv blivit befriad av Jesus-orden förstår inte att hjälpa andra till befrielse. Men kanske kan vi börja tala om Jesus, han som blev dömd för att han vägrade döma de människor som de som betraktade sig själva som rättfärdiga dömde ut. Kanske kan mannen vi samtalar med se att Jesus står på hans sida; han vet ju vad det betyder att vara utdömd. Och kanske kan han då en dag ta till sig också orden om att inte döma, som en djupt personlig insikt. Den dagen är han fri.

Den som dömer andra blir själv dömd. Att inte döma är att inte bli dömd. Men många upplever motsatsen: Det är genom att uttala den rätta sortens fördömanden som jag visar att jag duger, att jag hör hemma i gruppen. Om jag inte vill döma, om jag ifrågasätter gränsen mellan oss rättskaffens människor och sådana där andra, då blir jag själv utdömd. I det läget behöver vi som lärjungar söka den Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus. Att verkligen avstå från att döma går hand i hand med att för egen del lära känna Gud som den som inte dömer. Kanske för att när vi ser på människor med barmhärtighet ser vi dem med Guds ögon; och då uppenbarar Gud också hur Gud ser på oss. Det är värt att meditera över vad det innebär.

- Lasse Berndes, Tro & Liv 2008 och 2011

1. Luk 6:20–49.

2. Luk 6:12–16.

3. Luk 6:31: den gyllene regeln.

4. Luk 6:36: »så som er fader är barmhärtig«.

5. Se t ex Luk 7:36–50; 15:1–32.

6. Apostladagen.

7. Markusparallellen till det som ligger omedelbart före slättpredikan.

8. V 31 kompletteras där på ett intressant sätt av 36:26.

9. Gal 6:1–7.