Första söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Vårt dop, Matt 3:11–12 (årg. 3)

Under några dagar, den 15–17 augusti 2004, ägnade världsmedian kolumner åt en arkeologisk upptäckt av en grotta med en damm nära Jerusalem. Det påstods att Johannes döparen kunde ha använt den för att döpa människor som hade omvänt sig. Den 18 augusti släppte förlaget Doubleday en bok med titeln The Cave of John the Baptist, med undertiteln »The Stunning Archaeological Discovery That Has Redefined Christian History«.

Kopplingen mellan grottan och Johannes döparen har, sedan upptäckten blev känd för allmänheten, nästan enhetligt ifrågasatts av experter på grund av alltför svaga bevis, men det illustrerar ändå en fascination av ökenprofeten Johannes och hans koppling till den historiske Jesus. Vad är då skillnaden mellan dessa två personer? Dagens text svarar på den frågan, som handlar om dop. Men vad för slags dop är det då frågan om?

Inför texten

Sammanhanget, som Matt 3:11–12 tillhör, inleds med en summerande förklaring vad Johannes döparen förkunnade: »Omvänd er. Himmelriket är nära« (3:2). I Matteusevangeliet omnämns himmelriket 53 gånger, vilket gör detta begrepp till ett centralt tema i evangeliet. Intrycket blir att både Johannes döparen och Jesus verkade, förkunnade och undervisade med utgångspunkt från detta konstaterande: »Himmelriket är nära«.

Ett annat begrepp som redan i inledningen av vårt textsammanhang finns med och måste betraktas som centralt är »omvändelse«. Omvändelse hör ihop med löftet om himmelrikets snara ankomst. Himmelriket är inte bara något abstrakt och osynligt, utan något som måste levas ut och få konsekvenser i människors liv, i form av omvändelse.

Ett tredje begrepp som tolkaren av 3:11–12 måste tänka på är »vreden«, eller domen, som är underförstått redan i v 2, men kommer till fullt uttryck från och med v 7 ff när Johannes konfronterar fariseerna och saddukéerna. Det enda sättet att undkomma »den kommande vreden« (v 7) är att »bära på sådan frukt som hör till omvändelsen« (v 8). Om vi följer Johannes resonemang är omvändelse nödvändig för att inte dömas, och himmelrikets och vredens ankomst är något som är överhängande (v 2, 10) och sker samtidigt (v 2).

Himmelriket, omvändelse och vreden finns med i 3:11–12, när profeten Johannes jämför sitt dop med dop som »han som kommer« skall utföra. Johannes känner sig inte värdig »han som kommer«, för denne person är enligt Johannes eget vittnesbörd »starkare än jag«. Frasen »Men han som kommer efter mig ...« är också en hänvisning till den messianska frasen: »Han som skall komma« (Matt 11:3, 21:9, 23:39, Heb 10:37, Ps 118:26). Johannes döparen är med andra ord förlöparen till den som skall låta himmelriket komma (3:1–3).

Eftersom Johannesdopet förutsätter omvändelse (v 11, eis metanoian = »i enlighet med omvändelse«, se Hagner, WBC, Matthew 1–13, 2002, s 51), och har en förberedande roll, blir Jesu dop i den sista delen av v 11 karaktäriserad som fullbordande, det vill säga införandet av himmelriket. En diskussion är om Jesu dop i vers 11 är ett eller två dop. Jag skulle vilja föreslå att det faktiskt är frågan om två dop, ett dop med kraft till tjänst i Anden och ett vredens dop på domens dag med eld. Johannes budskap handlar nämligen inte bara om domen, utan han kom för att förbereda vägen för Herren – det var fortfarande möjligt att fly från vreden och bära god frukt. Ett är däremot säkert, Jesu dop i v 11 är inte ett vattendop, utan något som skall uppfylla löftet om himmelrikets ankomst.

V 12 kan lätt uppfattas som enbart en metafor på domedagen eller den kommande vreden, eftersom v 10 innehåller en metafor som handlar om domen, det vill säga, Jesu dop i eld. Men metaforen i v 12, beskriver hur vetet skiljs från agnarna, och att agnarna bränns i eld. Denna andra metafor skiljer från den första då den inte enbart handlar om domen. Därför är Jesu dop två, det ena kraft till tjänst och det andra in i eld som utplånar.

Inför kyrkoåret

Första söndagen efter trefaldighet tillhör trefaldighetstiden, och det är heliga trefaldighets dag som inleder denna tidsperiod från senvår till förvinter. Eftersom treenigheten nu är uppenbarad efter jul, påsk och pingst, motsvarar trefaldighetstiden den stund när lärjungar utan Jesu fysiska närvaro, skulle fungera som Guds ambassadörer för himmelriket på jorden. Det är tid för tron att möta det verkliga livet.

Martin Modéus i Tradition och Liv förklarar att Gud har visat sig för människan som skapare, befriare och livgivare, och att trefaldighetstidens budskap »är att visa hur detta fungerar i det verkliga livet« (2000, 153). Modéus menar också trefaldighetstiden motsvarar människolivets utveckling (födelse, mognad, blomning, eftertanke, och död), och söndagarnas budskap i kyrkorna följer samman utveckling fram till första advent.

Denna söndag handlar om vattendopet, en bekännelse till och identifieringen med Kristus. Dopet i vatten är ju en av de saker kristendomen har gemensamt, men det har också blivit en »vattendelare« mellan olika traditioner. Valet av dagens evangelietext (Matt 3:11–12) är ändå förvånande då texten inte enbart handlar om dop i vatten, utan framförallt om dop i helig Ande och eld.

Dagens övriga texter är 1 Mos 7:11–23, Apg 8:26– 39 och Ps 66:5–12. Dessa texter beskriver vattnets roll i Guds sätt att agera mot människan. I 1 Mos 7 är vattnet ett redskap för Guds vrede, men kan också uppfattas som Guds försök att rena världen från ondska. Apg 8 innehåller ett exempel på ett tidigt kristet bekännelsedop, medan Ps 66 hyllar Guds stora gärningar mot folket i uttåget ur Egypten och intåget i Kanaans land, vilket kristen teologi uppfattar som en förebilder på dopet i vatten. I Ps 66:12 finns också en referens till eld tillsammans med vatten som en metafor på prövningar som leder till frihet.

Vatten har en renande funktion, och är därför symboliskt en lämplig metafor för vattendopet. Elden är också renande, men även förtärande, vilket gör en parallell mellan vatten och eld inte helt synonymt. I tolkningen av Matt 32:11–12 har jag lyft fram tanken att Johannes dop och Jesu dop står i tydlig kontrast med varandra: Johannes döpte i vatten, men Jesus (som är mäktigare än Johannes döparen) skall döpa med helige Ande och eld (inte med vatten). Det ena är förberedande, medan de andra är fullbordande. Renandet skulle kunna vara den funktion som förenar de olika dopen, men om dopet i Anden syftar på det som bland annat skedde i Apg 2 har ett sådant dop inte främst med helgelse att göra.

Inför predikan

Dagens text ställer predikanten inför en rad svåra tolkningsfrågor. Vad för slags dop är Jesu dop i Matt 3:11–12? Går denna text att använda för att predika om »vårt dop«? Visserligen är det möjligt att föra in tanken om den helige Ande som en agent i bekräftandet av ett genomfört dop i treenighetens namn. Läser vi vidare i Matt 3 kommer vi till händelsen där Jesus låter sig döpas i vatten av Johannes och efteråt hur himlen öppnar sig när Guds Anden i form av en duva sänker sig ner över Jesus.

Möjligheten finns alltså att det som skedde när Jesus lät döpa sig i vatten är dopet i den helige Anden – att uppfyllelse av Anden sker i samband med dopet, eller till och med att pånyttfödelsen genom Anden sker i dopet. Men för att en sådan tolkning skall fungera måste dopet i helig Ande och eld i v 11 uppfattas som ett vattendop. Detta är något jag inte håller för troligt då huvudpoängen i sammanhanget är att tydligt kontrastera Johannes döparen med Jesus Kristus, inte att demonstrera likheterna mellan de två.

Dagens text handlar inte om »vårt dop«, om söndagens budskap begränsas till det kristna dopet i vatten. Men om budskapet vidgas att handla om dop som människor och troende kan få uppleva och faktiskt går igenom under en livsvandring med Gud, kan dagens kyrkotexter fungera. Dop behöver inte bara vara en bekännelseakt, utan också förnyelse, prövningar och lidande som ger insikt om livet. Denna söndag öppnar upp för möjligheten att tala och reflektera om vad livet egentligen går ut på – att bygga och fördjupa relationer med Gud och med vår nästa.

Återigen ställs jag inför en bibeltext som inte alltid säger vad jag egentligen önskar säga till en gudstjänstfirande församling. Matt 3:11–12 tillhör ett sammanhang som förkunnar radikalt om behovet hos den religiösa människor att omvända sig på grund av Guds vrede och eld. Johannesdopet och Jesu dop i v 11 förutsätter en medveten omvändelse i hjärtat hos den som vill bli döpt, oavsett om det gäller i vatten eller i den helige Anden.

Det positiva, som ger hopp och mening, är att texten handlar om införandet av himmelriket. Människans frälsning är att himmelriket redan är här genom Jesus Kristus, men ännu inte till fullo. Dopets roll är att vara ett redskap i processen att föra in människan i den verkligheten, in i en relation med Kungen. Vårt dop behöver då inte bara vara det sakramentala (även om det är nog så viktigt), utan vårt dop är också varje gång vi måste ställning för himmelriket, varje gång vi måste förnyas i Andens kraft för att orka leva för himmelriket och varje gång vi måste omvända oss för att uppleva himmelrikets närvaro.

-Stefan Gren, Tro & Liv 2008