Juldagen (årg 2, alternativ text)

Jesu födelse, Joh 1:1–14 (årg 2 alternativ text)

Dagens evangelietext är ett alternativ till den mer traditionella födelseberättelsen från Lukas. Istället
för att berätta om det barn som föddes där och då, fokuserar texten pånyttfödelsens möjligheter här och nu. Texten erbjuder en kärlekens grammatik, ett språk som kan fungera utmärkt i en tid av postmodernt tänkande. Guds människoblivande är ett slags sekularisering som kan öppna vår blick för världens och vardagens helighet. Människans gudomliggörelse genom sitt människoblivande, den heliga gemenskapen med Jesus Kristus – den personifierade visheten, det inkarnerade ordet – är också ett tilltal som fungerar, inte minst inom s k nyandlighet.

Genom anammandet av Johannes döparens perspektiv, erbjuder texten även öppningar för dem som kämpar med aktiva livsstilsval för livets skull, t ex i termer av hälsa, miljö eller rättvisa. För den naturvetenskapligt orienterade öppnar texten även upp för ett möte i vad som skulle kunna kallas ett post-einsteinskt universum. Dagens evangelietext är ett alternativ att räkna med.

Inför texten

Som inledning till ett evangelium följer texten i stort mönstret från Markus: Avslöja hemligheten först, fortsätt med att utgå från Johannes Döparen. Det finns något ärligt med detta. Det var under de tre åren från dopet till döden som Jesus blev aktuell och relevant för många. Då fick man något att berätta om, så småningom i form av en livsberättelse. Genom att väva samman sina berättelser med berättelser om Jesus – världens ljus – finns en möjlighet att nå viss upplysning, insikter som tar sig uttryck i handling. Ord som också blir kött. Prologens poetiska tilltal går rakt på sak eller snarare person: Att hålla samman mänskligt och gudomligt. Begreppskatalogen kan utökas, t ex jahvistisk tradition och vishetstradition. Radikal inklusivitet utmanar, då som nu.

Intressant nog är prologen en hymn, för övrigt i formen av en kiasm. Hymner används bl a för att ge uttryck för stark känsla av sammanhang, inte minst då det är fråga om gränsöverskridande samhörighet. Inom Jesus Syraks vishet används hymner för att språka om livets gåtor. Här skildras Visheten som personifierad. Jesusrörelsen tillför inkarnationen till denna diskurs. Inom Nya testamentet används hymner för att tala om Jesus som Gud. Personifikationens grammatik är avgörande, även när det kommer till att tala om problem såsom åtskilt från person. Detta har betydelse för möjligheten att tala kreativt om sådant som syndernas förlåtelse. Enligt vishetstraditionen fanns Visheten före Skapelsen. Allt skapat har tillkommit genom henne. Därför finns det alltid anledning att söka efter vishet i det som är eller sker, samt ha tillförsikt till människans inneboende möjligheter och den värld hon bebor. Att bekänna Jesus som Gud kan beskrivas som ett sätt att öppna upp för erfarenhet av och reflektion över en gåtfull verklighet. Sådant samspråk är ett slags samhandling som kan bereda väg för det gudomliga (läs: kärleksfulla) inom varje människa eller åtminstone i mötet människor emellan.

Det är välkänt att prologen uttrycker sig i likhet med skapelseberättelsen och att språkbruket tar upp viktiga traditionella sätt att uttrycka uppenbarelse och gudsnärvaro (tabernaklet, templet, torah). Det har för övrigt nyligen argumenterats för att evangeliet lika gärna kunde översättas med, »I begynnelsen var Torah …« Likaså har det mer statiska språkbruket »I begynnelsen skapade Gud …« kritiserats till förmån för ett mer dynamiskt, »När Gud skapade …« (Reed 2003). I rabbinskt inspirerad utläggningstradition sägs det ibland att det kan vara mer givande att tala om Gud i termer av verb än substantiv. I alla händelser aktualiseras den gamla vitsen om vilket ställe i bibeln man för första gången blir oense om översättning och innebörd. Jo, Första Mosebok, första versen, första ordet.

Detsamma gäller prologen. Kanske handlar det mer om konsten att vara oeniga tillsammans än att söka gemenskap med hjälp av likhet. I Genesis låter Gud skapa världen genom att introducera skillnader. Det verkar inte som om världen blir färdig eller perfekt, men good enough. Kanske avslöjar berättelsen ett förhållningssätt som har bäring på den pågående skapelsen, inte minst människor emellan. Återigen: detsamma gäller prologen. Varje bestämning av förhållandet mellan mänskligt och gudomligt är med nödvändighet tillfällig.

Det har sagts att en adekvat kristologi alltid finner sin höjdpunkt i utmaningen av all existerande kristen spiritualitet (Jeanrond 995). Evangelietexten är tyvärr en vingklippt perikop i örnevangeliet. Poängen med den högt svävande örnblicken är dess markkontakt, d v s kombinationen av helhetsperspektiv och jordbundenhet (jfr det latinska ordet humus som betyder jord och humilitas, ödmjukhet).

Evangelietexten tar slut i v 4, men skulle vinna på att läsas till och med vers 8. Först i v 7, då Moses nämns vid namn, blir namnet Jesus nämnt. Det handlar om närvaro. Då blir även kopplingen mellan gudomligt och mänskligt tydligare, vilket gör det lättare att hålla samman Ordet med Sonen och i förlängningen den kerygmatiske Kristus med den historiske Jesus. Likaså blir talet om Johannes döparens vittnesbörd både rimligare och mer begripligt. En avgörande relation som går förlorad i evangeliebokens redigering är talet om lagen och Moses och därmed kristenhetens organiska förbundenhet med det judiska folket och dess tro och liv.

I Romarbrevet, som också inskärper detta beroende, låter Paulus deklarera Jesus som lagens telos (mål, mening). I Prologen möter vi Torah förklarad eller förvandlad i och med personen Jesus, främst i termer av nåd och sanning (v4). Om detta vittnar den i det historiska sammanhanget trovärdiga och populära profeten Johannes döparen och i det följande litterära sammanhanget erbjuder evangelisten fl era sådana berättelser. Den förväntade responsen kan vara en beredskap att prova trosbekännelsen: Jesus är Gud.

Inför kyrkoåret och gudstjänsten

Kan det finnas risker med att välja en alternativ text? Det kan nog vara god omsorg om den gudstjänstfirande församlingen att inkludera en psalm som följer den älskade och välbekanta lukanska födelseberättelsen nära, såsom »Och den hände vid den tiden« (SvPs 29). Den tredje versen »Dagen är kommen« (SvPs 22) tar upp prologen. »Ljus som liv åt världen gav« (SvPs 33) är en rytmisk och glad lovsång (spiritual) som följer prologen mycket nära. Den passar bra att stå, dansa och klappa händerna till.

Apropå musik och gudstjänsten som relation och rit: »Kroppen är ritens arena, och det går inte att överskatta dess betydelse för vårt sätt att uppfatta riten. [---] Det är väl bara vi lutheraner som inte ser att det i första hand är kroppen och inte själen som går i kyrkan.« (Modéus 2005). I prologen, liksom i evangeliet i stort, finns en enhet mellan innehåll och form som är typisk för VT. Det kroppsspråkliga dramat, Ordet som blir kött, bjuder in till en medvetenhet kring gestaltning av hela gudstjänsten. Annars riskerar man att oavsiktligt främja kroppsfientlighet, världsfrånvändhet och kyrkoförakt.

Episteltexten denna årgång bör inte utelämnas även om vissa ordningar öppnar upp för den möjligheten. Evangeliet betonar att Ordet blir människa, medan episteln lägger vikt vid att Ordet blir människa (Svartvik 2004). I episteln framgår en kombination av uppriktighet och inklusivitet som många efterlyser. Den kristna frälsningsvägen är en ofullkomlig glädje för de redan frälsta, så länge någon enda lämnas bakom eller utanför. Inklusiviteten utgår från ett kärleksbegrepp. Som det heter i en sång från Taizé: »Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud.« Kanske kan det vara en lämplig församlingssång mellan någon av textläsningarna.

En intressant brytning mot textläsningstraditionerna kan vara att predikanten läser episteltexten. Därefter kan olika röster läsa eller sjunga den hymn, vilken johannesprologen ju är. Genom att höra evangeliet i gudsfolket och från olika delar av kyrkorummet, kan ett dagsaktuellt och centralt tema gestaltas: Gud som dold men uppenbar – mitt ibland oss, inom oss. Lägg gärna märke till ironin i texten: Guds närvaro uppfattades inte av de somansågs nära Gud. Textens litterära och teologiska centrum är kiasmens brytpunkt (v 2): Att den som tar emot Jesus som Kristus – oavsett av vem, när, var eller hur – bjuds in i en gudstillvänd och kärleksfull samvaro som överskrider alla gränser, även döden. Kanske kan predikanten läsa just denna strof. För övrigt menar jag att den nicenska trosbekännelsen passar bättre än den apostoliska med hänsy till både texterna och kyrkoåret.

Inför predikan
»Du, läsaren, är den vackraste av ikoner.« Så skriver Martin Lönnebo i efterordet till den nyutkomna boken, Människan som ikon (Lönnebo 2006). Påmånga håll i landet upplever den religiösa konsten en pånyttfödelse genom det folkliga ikonmåleriet. Här och var dyker det upp ikoner i kyrkorummen, tillfälligt eller permanent. Vår tid tycks vara ordtrött, men inte trött på Ordet. Det fi nns en ordlös längtan, kanske en fördold gudsnärvaro. Människor drabbas oupphörligen av inre och yttre bilder, inte minst kommersiella och massmediala. Det egna bildskapandet kan utgöra en befriande och livgivande bildkritik. I läsningen av prologen kan läsaren börja skapa sig bilden av en person som är både skapad till Guds avbild (ikon) och Gud själv. I den läsart som hör till den gudstjänstfirande församlingens bibelbruk, kan läsningen närma sig sakramentalitet. Det avser tecknets del i det betecknade.

Särskilt tydligt blir det i dop och nattvard. Eftersom det vanligen inte firas dop och nattvard på juldagen, kan temat gestaltas med hjälp av ikonmeditation. Utifrån grundtexten till dagens alternativa evangelietext, rekommenderar jag Guds Moder av Vladimir, även känd som Ömhetens ikon. Motivet kännetecknas av att Jesusbarnet är kind emot kind med Maria, uppfattad som Guds Moder (till skillnad från det för vår tid så bekymmersamma talet om jungfruföderska). Barnets blick vilar i Moderns blick, som ser rakt in i ögonen på ikonens betraktare. När prologen talar om Ordet som var hos Gud beskrivs en närvaro. I grundtexten kan det även uppfattas som att Ordet var inför Gud, ett vara som kännetecknas av riktadhet, en tillvaro. Den livsvärld av kroppsligen levt liv som skildras i prologen är en närvaro som tar sig uttryck i tillvaro och omvänt. Kristus är som vi skulle vara och i Guds kärleksfulla ögon är vi redan så. Ikonens blick för betraktaren skriver in en kärlekens grammatik. Ordet förvaltas och förmedlas utan ord, men inte utan språk. Och språket är inte allt, men en början till det slut som öppnar nuet. I vishetstraditionens försätts människan i begynnelsen. Skapelsen är ett tillfälle till kontakt mellan Gud och Guds avbild. Inkarnationen kan inte begränsas till en händelse för tvåtusen år sedan. Allt verkligt liv är möte och i mötet med varandra blir vi till. Kanske kan vi möta Kristus i varje ansikte. Så skriver Johannes av Damaskus: »Varför bugar vi oss för varandra, om inte därför att vi skapats till Guds avbild?«

Peter V Piscator, Uppsala

Tro & Liv 2006