Kristi förklarings dag (årg. 3)

Jesus förhärligad, Luk 9:28–36 (årg. 3)

I år läses lukasversionen av berättelsen om Kristi förklaring.(1) Dess särdrag bör tas till vara i predikan. Inför texten Förklaringsberättelsen är svår att genrebestämma. Jag läser den som en visionsberättelse där nedärvt religiöst språk används. Visionsberättelser gör anspråk på att ge en inblick i verklighetens djupdimension som inte går att se med vanliga ögon. Berättelsen har beskrivits som »myt«, och dess språk är i alla fall mytiskt. Mytiskt språk tolkar mänskligt liv som del av ett drama med transcendenta dimensioner, och den sanning det gör anspråk på är att sådant är vårt liv – inte ett specifikt historiskt skeende. Detta har dagens evangelium och epistel(2) gemensamt. Texten kan därför möjligen gå tillbaka på en religiös upplevelse, men också vara en litterär konstruktion som uttrycker tro med konventionellt språk.

Litterär kontext.

Närkontexten är i stora drag samma i alla synoptikerna. Petrus har bekänt Jesus som Messias, Jesus har förutsagt sitt (Människosonens) lidande,(3) sagt att lärjungarna måste vara beredda att följa honom i lidandet, (4) talat om hur Människosonen ska komma i härlighet.(5) Förklaringsberättelsen är en kontrast till orden om lidandet och säger att lidandet inte motsäger att Jesus är Guds utvalde.

Förklaringsberättelsen knyts i synoptikerna samman med det föregående med en tidsangivelse medan en rörelse i rummet markerar nystart: Jesus tar med sig Petrus, Jakob, Johannes upp på ett högt berg.(6) I Lukas inleds berättelsen (v 28) med egeneto de, ibland i 1917 (inte här) översatt: »Och det hände sig«, ord som markerar att något nytt börjar. Ett nytt egeneto de i v 37 gör gränsen mot det som följer tydlig, samt markerar samband och nystart.(7) I Lukas följs inte förklaringsberättelsen av diskussionen om Elia, följd av en berättelse om en exorcism.(8) I stället följer exorcismen direkt(9) och knyts därmed närmare till förklaringsberättelsen. Jesus kommer till folket som ett väsen från himmelen, och förmår det lärjungarna inte förmår.(10)

Unikt för Lukas är vändpunkten i 9:51: »När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem ...« Här inleds berättelsen om vägen till Jerusalem, »reseberättelsen«, som sträcker sig till 19:27.»(H)ans upptagande till himlen« ger en tolkning av Jesu död, som kompletterar de från Markus övertagna orden om döden som nödvändig(11) samt döden som ett »uttåg ur världen« i förklaringsberättelsen.(12) I Luk 9:51, 23:44–24:53 framstår död, uppståndelse och himmelsfärd som en helhet. Tanken på Jesus som offer, döden som i sig frälsande, saknas hos Lukas.

I synoptikerna har förklaringsberättelsen en viktig funktion i den vida kontexten. Den hör framförallt samman med dopberättelsen. Himmelsröstens ord vid dopet och på berget är i Lukas inte identiska, men tillräckligt lika för att parallellen ska vara tydlig.(13) Orden vid dopet bekräftas på berget, när döden, det synbara misslyckandet, är nära. I Lukas tilltalas Jesus vid dopet, vid förklaringen lärjungarna. Efter dopet prövas Jesus i öknen och består provet.(14) Gudssonskap handlar om hängivenhet till Gud, inte om att ordna mat åt sig själv, om makt och härlighet eller att använda Gud som livförsäkring.(15) Guds son som avstått från att kasta sig ner från tempelmuren för att pröva om Gud skickar ut en ängel för att ta emot honom(16) ska efter stunden på berget gå med öppna ögon mot döden, sedan Gud återigen sagt sitt ja till honom.(17)

Centrala detaljer av betydelse.

Berget är, i hebreiska bibeln och grekisk mytologi, platsen där Gud/gudar bor och där människor möter Gud. Molnet är en etablerad biblisk symbol för Guds närvaro.(18) Lärjungarnas reaktion – att bli förskräckta – är en i bibeln typisk reaktion på mötet med Gud (eller ett himmelskt väsen exempelvis en ängel). Jesu vita, lysande kläder samt ordet »härlighet« (doxa) i v 31 ger associationer till Gud och himmelska väsen. Likheterna med GT-texten(19) – Mose, molnet, Herrens härlighet – och med epistelns(20) övermänskliga, människoliknande gestalt med hår vitt som ull och snö samt ett ansikte som lyser som solen, är tydlig.

Mose och Elia kan förstås som representanter för lagen och profeterna som bekräftar att Jesus uppfyller Guds löften. Elia for till himlen i en vagn, och om Mose berättades i tidig judendom att han tagits upp till himlen. Båda är därmed himmelska väsen, till vilka eskatologiska förväntningar kan ha knutits.

Petrus ord i v 33 om att bygga hyddor är svårbegripliga. De framställs som en reaktion på att Mose och Elias ska lämna dem: han vill få dem att stanna. Dessutom sägs att Petrus inte visste vad han sade. Kanske är tanken att det som sker är så totalt annorlunda än allt Petrus känner till att han i sin förvirring flyr till det praktiska: det vore ju härligt att få vara kvar på berget och då måste man ju bo någonstans.

På några ställen skiljer sig Lukas från Markus. Tidsangivelsen i början är olika, men det finns ingen exegetisk konsensus om vad som motiverar ändringen. Nästa skillnad är att Jesus i Luk 9:28 går upp på berget för att be och att Jesu förvandling i Lukasevangeliet sker medan Jesus ber.(21) Bilden av den bedjande Jesus är karakteristisk för Lukas – jämför dopberättelserna i Markus och Lukas. Den bedjande Jesus blir hos Lukas en förebild för de troende: han är, som soldaten som sett honom dö med en förtröstansfull bön till Fadern som sista ord får säga, »en rättfärdig man«(23) och lär oss något avgörande om hur man lever rättfärdigt.

Dessutom är det bara Lukas som ger samtalet med Mose och Elia ett innehåll: de talar om Jesu uttåg, exodos, ut ur världen(24) – alltså hans död, som möjligen gör honom till en Mosegestalt. Jesus går före oss, men inte ur ett Egypten i denna värld till ett lika jordiskt land utan från död till liv. Under samtalet mellan Jesus, Mose och Elia sover lärjungarna (unikt för Lukas) och hör inte orden om döden som uttåg. Kanske säger detta att lärjungarna ännu inte förstod vad Jesu död innebar.(25)

I Lukas (till skillnad från Mark) tiger lärjungarna frivilligt om vad de sett (26) – kanske för att detta är den enda möjliga reaktionen på att ha hört Guds röst och sett himmelska väsen.

Textens inre struktur.

I v 28 anges förutsättningar: tid, plats, några centrala gestalter går upp på berget för att be. I v 29 ges bakgrund till det centrala skeendet: medan Jesus ber förvandlas han. v 30 inleds med kai idou (»och se!«) som ropar på läsarens uppmärksamhet, markerar att nu börjar det hända något: Mose och Elia, visar sig i härlighet och talar med Jesus (v 31). I v 32–33 skiftar fokus till lärjungarna, vi får se dem sova. I v 34 sänker sig molnet och omsluter dem och på det reagerar lärjungarna med förskräckelse. I v 35 kommer berättelsens klimax och poäng. En röst talar ur molnet: Jesus är Guds son, den utvalde. Lärjungarna uppmanas lyssna på honom.

I v 36 är Mose, Elia, molnet är borta, Jesus är kvar, världen är åter vanlig. På detta kommer lärjungarnas reaktion: tystnad.

Inför kyrkoåret

Hur möter texten kyrkoårets övergripande ordning? Trefaldighets- söndagarna lägger fokus på enskilda kristnas och kyrkans liv. Kristi förklaringsdag är undantaget: här handlar det om vem Jesus är.

Hur relaterar evangeliet till dagens andra texter? Som ovan visats har texterna flera gemensamma symboler. Dessutom talar GT-texten,(27) som förklaringsberättelsen, om hur Gud är närvarande hos sitt folk. Episteln(28) förstärker kristologin, då det människosonsliknande himlaväsendet är han som varit död men nu lever i evighet. Texterna samspelar alltså väl med varandra. Hur möter texten söndagens tema? Temat »Jesus förhärligad«, understryker med johanneiskt språkbruk vad evangeliet och episteln handlar om. I Johannes sker »förhärligandet« när Jesus återvänder till Gud och när Jesus visar hur Gud är. Så kan också evangeliet och episteln tolkas.

Inför predikan

Hur möter texten den gudstjänstfirande församlingen och den enskilde? Texterna fyllda av bibliska symboler, kristologin i centrum: denna söndag tror jag bäst talar till dem som identifierar sig som kristna och kan traditionens språk. Hur kan detta språk bli levande och meningsfullt? Det ljus som är Gud lyser igenom för ett ögonblick – vi kan ha erfarit det, men hur talar vi om det? Hur kan förklaringsberättelsen handla om oss?

Kanske kan de frågorna öppna texten för dem som deltar i gudstjänsten för att de söker snarare än för att de funnit. I texterna ser vi hur människor söker ord för erfarenheter som inte ryms i språket. Människor har även idag erfarenheter av Guds närvaro – och av Jesu närvaro – som söker ord och språk. Visshet om att ha varit nära något som är större än vi, har för många någon gång brutit igenom vardagen. Den som kallar sig kristen söker språk för tron att Jesus är levande också för oss, också i våra liv. De som skrev dagens texter delar med oss sökandet efter ord och språk för en tro på det som spränger ord och begrepp.

Dagens psalmer antyder hur berättelsen kan handla om oss. I SvPs 165:2–3 flyttar stunden på förklaringsberget in i varje människas liv, om hon vill tolka livet i ljuset av berättelsen om Jesus. Kristologin skrivs inte ut, men är underförstådd, i det som här sägs till Jesus. I SvPs 166:4 handlar berättelsen om oss, vilket förstärks av vi-formerna som används i hela psalmen. Kristologi uttrycks genomgående, i SvPs 166:4 står relationen till Jesus i centrum. I båda psalmerna är Jesus engagerad i våra svårigheter (165:2, 166:4). I båda handlar förklaringsberättelsen om vår längtan efter inre frid som får oss att orka leva – och om vår längtan efter Gud.(29) Kanske kan en predikan börja där, i denna längtan.

-Hanna Stenström, Tro & Liv 2011

1. Luk 9:28–36.

2. Uppb 1:9–18.

3. Luk 9:18–21.

4. Luk 9:23–25.

5. Luk 9:26, se också 9:27.

6. Luk 9:28, jfr Mark 9:2.

7. Luk 9:37.

8. Mark 9:11–13 par Matt 17:10–13.

9. Luk 9:37–43.

10. Luk 9:40.

11. Luk 9:22.

12. Luk 9:31

13. Luk 3:22; 9:35.

14. Luk 4:1–13.

15. Luk 4:3–12.

16. Luk 4:9–12.

17. Om Jesus som Guds son se Luk 1:32,35, jfr Luk 4:22,41; 8:28; 22:70–71. 
Jesus talar till och om Gud som fader i Luk 2:49; 9:26; 10:21–22; 22:29; 22:42; 23:46, och det textkritiskt osäkra 23:34.

18. 2 Mos 40:34–38.

19. 2 Mos 40:34–38.

20. Upp 1:9–18.

21. Mark 1:9–11; Luk 3:21–22. Jfr också Mark 1:45; Luk 5:15–16.

22. Mark 1:9–11; Luk 3:21–22. Se också Luk 6:12; 9:18; 11:1.

23. Luk 23:47.

24. Luk 9:31.

25. Luk 9:31–32.

26. Luk 9:36.

27. 2 Mos 40:34–38.

28. Upp 1:9–18.

29. SvPs 165:2–3, 166:1, 3, 5.