Psaltaren 143 – Elfte söndagen efter trefaldighet

Har du någon gång befunnit dig i ett ökenlandskap? Den karga jorden som är hård av torka och där sprickorna öppnar sig som sår i landskapet. Kanske minns du sommaren 2018 med sin värme, då gräsmattorna lyste gula och skogsbränderna härjade i Sverige?  I vår trädgård hade vi två träd vars rötter var alltför grunda för att klara av torkan och som den sommaren vissnade och dog. När vi tittar på naturen blir det tydligt vilka förödande konsekvenser som uppstår när tillflödet av livgivande vatten sinar. Men på samma sätt är det lika förunderligt att se vad som händer i de stora ökenlandskapen när regnperioden väl kommer. När vattnet sköljer ner i sprickorna igen och får jorden att läka. Även i de områden som bränts kan nytt liv spira, tränga igenom aska och sot och slå nya rötter när vattnet får tränga ner.

I psalm 143 jämförs våra liv med just torr jord som törstar efter vatten. Psalmen säger att det finns dagar då vårt inre känns torrt och sprucket, när livet tynger, bönen känns tom och vi bara längtar efter att få känna liv igen. Känna Gud igen. För mig är det trösterikt att i de stunderna påminnas om sprickorna. Att precis som sprickorna i jorden skapar rum för vatten att tränga ner på djupet kan våra livs sprickor bli öppningar där Guds nåd får komma in. Det vi kämpar med och ibland ser som brister, våra sår, vår sorg och vår otillräcklighet behöver inte vara slutet. Kanske kan de istället få bli till rum där Gud får möta oss på nytt, överskölja igen med sin kärlek och skapa nytt liv.

Det finns något i det som Paulus upptäckte: att i svagheten blir kraften störst. När vi på djupet inser vår litenhet och sårbarhet kan Guds nåd få omsluta oss på nytt, och ur den platsen kan nya rötter få fäste och rota sig djupare.

Psalmisten ber: Låt mig var morgon möta din trofasthet ty jag förtröstar på dig. Det är inte en kravfylld bön, utan ett uttryck för förväntan. Det är inte de starkas bön, utan de törstandes. Som jorden vänder sig mot regnet, sträcker människan sig efter Gud.  Vi behöver inte vara starka eller färdiga för att få komma till Gud, utan vi får komma så som vi är – med sprickor och längtan. Och Gud, som är trofast, låter sitt regn falla på törstig jord.

”There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.”  – Leonard Cohen.