Nionde söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Goda förvaltare, Luk 16:1–13 (årg. 3)

Nionde söndagen efter trefaldighet handlar om något centralt kring efterföljandet av Jesus – förvaltarskap. I evangeliet för det tredje året figurerar visserligen en ohederlig förvaltare, men själva temat är goda förvaltare. Det är ett mångbottnat ämne som säkerligen ganska snabbt kan sätta igång tankarna och inspirera till arbete med predikan. Samtidigt är väl den stora utmaningen att i läsningen inte hamna i snabba lösningar eller hetsig aktivism, utan att först låta texten tala i den situation som varje enskild församling, förkunnare och lyssnare kan tänkas befinna sig i.

På omslaget av boken Liv och rörelse – Svenska Missionskyrkans historia och identitet av Hans Andréasson ligger en uppslagen bibel med Lukas femtonde och sextonde kapitel i blickfånget. Många av oss har säkert lätt för att identifiera oss med berättelsen om den förlorade sonen i Luk 15 – både på ett personligt plan och när det gäller vår kyrkliga självbild. Frågan är dock om inte berättelsen som inleder det sextonde kapitlet, om den ohederlige förvaltaren, förtjänar ett företräde när vi analyserar våra liv och vår identitet som kyrka. Det handlar om ett genomtänkt och trofast förvaltarskap och vilket ansvar detta för med sig.

Inför texten

I hela Lukas sextonde kapitel aktualiseras frågor om pengar och egendom. Liknelsen om den ohederlige förvaltaren inleds med orden »Det var en rik man ...«. Samma ord inleder berättelsen om den rike mannen och Lasaros.(1) Däremellan finns en kommentar, riktad till fariséerna, människor om vilka det sägs att de »älskar pengar«.(2) Man kan med fog påstå att det finns en röd tråd genom Lukas 16 och att kapitlet förtjänar att studeras i sin helhet, för att bättre kunna förstå de enskilda delarna.

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är motsägelsefull. Vid en första genomläsning verkar det uppenbart att huvudpersonen i liknelsen bryter mot lagen – både mot det sjunde och kanske även det åttonde budet. Man kan därför med lätthet leva sig in i fariséernas protester som det refereras till i vers 14. Ändå framhålls denna ohederliga förvaltare som klok och föredömlig av Jesus. Detta kan måhända framstå som chockerande för oss, men antagligen var det mindre chockerande för människor i Jesu samtid (utom möjligen för fariséerna). Att hjälten i en biblisk historia kunde vara slug och använda märkliga metoder är inte ovanligt – tänk exempelvis på Jakob som lurar förstfödslorätten från sin bror Esau. Inom den rabbinska traditionen finns liknande berättelser som lyfter fram listiga människor som tillfälligt brutit mot lagen för att undvika en mer akut kris eller ett allvarligare lagbrott.(3)

Det motsägelsefulla handlar om att den lösning som förvaltaren tar till, enligt v 5–7, kan förstås på minst tre olika sätt. Vid läsning av kommentarer framgår det, att det finns olika meningar om detta. För det första kan man tolka det som att förvaltaren stjäl från den rike mannen. Förvaltarens arbetsgivare får ju inte in den summa han har rätt till. Slugheten hos förvaltaren, som gör att han kommer undan med detta, är att det skulle varit pinsamt för den rike mannen att själv uppsöka sina långivare och kräva in återstoden av skulden i ett skede då långivarna redan gjort rätt för sig. Ett annat alternativ att tolka texten är att förvaltaren genom sina handlingar protesterade mot höga räntor som lagts på lånen. Ränta förbjuds i Femte Mosebok 23:19–20, och därmed skulle man kunna säga att förvaltarens handlande var lagenligt. Att räntan skulle kunna vara så hög som 100 procent, som i fallet med oljan i v 6, förefaller dock otroligt. Men å andra sidan kan man tänka sig att denna detalj i berättelsen, om en möjlig ränta som förvaltaren vänder sig emot, öppnar för en intressant diskussion kring historien. Fariséernas föraktfulla reaktion kan därmed ifrågasättas och utmanas, vilket är precis vad Jesus gör i v 15–17. Slutligen kan man för det tredje tänka sig att reduceringen av lånen handlade om att förvaltaren avstod från sin egen provision, och därmed bara drev in den del som förvaltaren hade rätt till. Den första tolkningen framstår dock som den rimligaste. De andra två lösningarna är nämligen beroende av argument som bygger på outtalade premisser och förhållanden som texten inte säger något om. Det sägs ju ingenting om att vare sig ränta eller provision skulle ingå i lånen.

R Allan Culpepper, författare till Lukasdelen av The New Interpreters Bible, föreslår därför den första tolkningen.(4) Om man tror på Occams idé om rakkniven verkar detta rimligt. Även med denna enkla tolkning är det dock så att vissa frågor kvarstår. Läsaren inbjuds därmed till att göra vidare tolkningar av liknelsen. Man kan till exempel fundera över varför förvaltaren handlade som han gjorde. Var det för att rädda sitt eget skinn? Eller i omsorg om långivarna? Eller handlade det rentav om omsorg för den rike mannen, för att han därmed skulle kunna lära sig värdet av barmhärtighet? Alla tre tolkningar är möjliga och behöver inte utesluta varandra. Det intressanta är väl hur ett klokt och beslutsamt handlande från en individ kan samverka för att gynna flera olika parter.

Den poäng som Jesus lyfter fram i v 8 och framåt tolkar jag som att det viktigaste aldrig får handla om vinstmaximering. Det viktigaste perspektivet handlar om att tjäna Gud och vara trogen mot honom. I ett perspektiv där troheten mot Gud är det avgörande kan man tänka sig att förvaltarens beteende kan berömmas just därför att han befriat både sig själv och sin arbetsgivare från att tjäna mammon. Dessutom innebar förvaltarens beteende en omsorg mot låntagarna. Huruvida denna omsorg var motiverad utifrån genuin barmhärtighet, eller mera handlade om att förvaltaren själv ville komma undan med hedern i behåll, kanske inte är det viktiga. Poängen är väl att lydnad mot en arbetsgivare, såväl som lydnad inför Guds lag, aldrig får tolkas statiskt. Om man orsakar en större skada genom att till punkt och pricka följa lagen kan man därmed ändå i vissa falla sägas ha brutit mot den, eftersom lagen då använts för syften som strider mot lagen – i detta fall kärlek till pengar och bristande kärlek till medmänniskan. Vad Jesus lyfter fram som det primära är kärleken till Gud och i praktiserandet av denna kärlek ger han utrymme för vårt mänskliga förstånd och kreativitet.

Inför kyrkoåret

Under lång tid har denna söndag varit centrerad kring det andliga ansvaret för Guds rike. Det finns risker med att överbetona de andliga aspekterna av det kristna livet. I evangelieboken från 2003 har temat vidgats till att omfatta ansvar för hela skapelsen, vilket bland annat märks genom Psaltarens åttonde psalm och i den andra av »Dagens böner«. Som framgår av min kommentar över texten är liknelsen centrerad kring frågan om hur vi handskas med våra pengar. Men det viktiga i sammanhanget är väl balans mellan olika aspekter av förvaltarskap. Om vi älskar våra pengar istället för att älska Gud får det negativa konsekvenser – för oss själva, för våra medmänniskor, för vårt arbete och för skapelsen. Enligt denna tolkning skulle därför ett helhetsperspektiv på förvaltarskap vara att föredra, där man integrerar andliga och ekonomiska aspekter.

Dagens gammaltestamentliga text(5) tydliggör att ett ansvarsfullt förvaltarskap måste handla om solidaritet med de fattiga. I epistelns ord från Paulus till Timotheos framkommer ytterligare en aspekt, nämligen uthållighet. Paulus talar om att inte överge den sunda läran, även om det kan vara frestande, utan att kämpa den goda kampen och att fullborda loppet. På detta sätt kan man säga att en helhet framträder mellan dessa texter, nämligen att kärleken och ansvaret inför Gud är det primära, eftersom alla i slutändan gynnas av detta.

Inför predikan

»Lev i nuet«, säger vi ibland och visst kan det ligga något i det. Men ett liv utan perspektiv framåt och bakåt leder till fördumning, otacksamhet och vilsenhet. Dagens evangelium hjälper oss att se bakåt och framåt. Vad har jag gjort av mitt liv som Kristi lärjunge och tjänare hittills? Har man varit en klok och kreativ förvaltare? Hur kan man se nyktert, ärligt och konstruktivt på historien, både som individ och som församling? Poängen måste ju vara att Jesus inbjuder oss till att faktiskt lära oss något av det som varit, och samtidigt hjälpa oss att våga tänka nya tankar för att se vad som bäst gynnar troheten mot Gud. Förhoppningen inför denna söndag är att predikanten, genom Guds nåd, lyckas ingjuta ett kollektivt hopp och tillförsikt inför framtiden genom ord som inbjuder till ett ansvarsfullt leverne hos varje lyssnare.

Ett uttryck som kanske bäst fångar textens mening är att den enskilda människan blir myndigförklarad. Vad troheten mot Guds lag ska innebära kan inte uppfattas som något statiskt eller slutgiltigt förklarat. Människan inbjuds att vara en kreativ aktör med eget ansvar. Samtidigt finns det en mycket enkel tanke bakom detta, som ger ljus över enskilda situationer och vägval. Det handlar om att kärleken och omsorgen till Gud måste vara det primära. I situationer där man frestas tänka att man har rätt att välja enklare lösningar som innebär egna fördelar, och att man motiverar sitt handlande just därför att det gäller småsaker, finns en skarp varning. När kärleken till pengar tar över blir kärleken till Gud per automatik lidande. Det viktigaste måste då vara att älska och lyda Gud och att fundera över vad det innebär i varje enskild situation.

För den som sätter sig själv i centrum kan frestelsen vara överhängande att handla på ett sätt som enbart gynnar en själv och de allra närmaste. Då blir det lockande att välja snabba lösningar och välja det som den närmsta omgivningen belönar en för. Men om kärleken till Gud är i centrum måste ett större perspektiv finnas med i beräkningen. Detta blir också tydligt i ansvaret för skapelsen. Man kan frestas att tänka att det inte spelar någon större roll att köpa en miljöbil eller att källsortera sina mjölkförpackningar och toalettrullar. Men att vara uthållig, trogen och klok, framförallt i de små sakerna som de flesta i omgivningen kanske aldrig ens får se, är det som håller i längden. Vad detta kan handla om beskrivs väl av Fred Craddock:

De flesta av oss kommer inte denna vecka att namnge ett fartyg, skriva en bok, avsluta ett krig, utse ett kabinett, äta middag med en drottning, omvända en nation eller brännas på bål. Mera troligt är väl att denna vecka inte kommer innebära mycket mer än en möjlighet att ge någon ett glas vatten, skriva en anteckning, besöka ett hem där någon är sjuk, rösta in en ledamot i kommunfullmäktige, undervisa i söndagsskolan, dela en måltid, berätta en saga för ett barn, delta i en körövning och mata grannens katt. »Den som är trogen i smått är trogen också i stort.« (v 10).(6)

Jag tror att ett sådant perspektiv kan ge upphov till en befriande attityd inför många frågor som både predikanter och lyssnare brottas med. Med allt vårt vurmande för växande, framgång, berömmelse och stora projekt kan känslor av förlamning och kramp uppstå. Men om kärleken till Gud är det primära, och att det handlar om att utrycka denna kärlek i vardagens små handlingar, kan man befrias både från handlingsförlamning och krampaktighet.

- Daniel Berg, Tro & Liv 2011

1. Luk 16:19–31.

2. Luk 16:14.

3. Se exempelvis Moses Gaster. The example of the Rabbis. London: Asia Publishing, 1924.

4. New Interpreters Bible. A Commentary in Twelve Volumes. Luke – John. Leander E Keck (red) och R Allan Culpepper (författare). Nashville: Abingdon Press, 1995. S 308.

5. Amos 8:4–7.

6. Fred B Craddock. Luke, Interpretation. Louisville: Westminster/John Knox, 1990. S 192.