Första söndagen i fastan (årg. 2)

Matt 16:21–23 (årg. 2)

Första söndagen i fastan bär rubriken »Prövningens stund« och har också en latinsk rubrik, »Invocavit«, »Han har åkallat«. Orden, från Ps 91:15, ingår i söndagens medeltida introitus. I Bibel2000 lyder versen: »Han åkallar mig, och jag svarar honom/jag är med honom i nöden/jag befriar honom och ger honom ära.« Båda rubrikerna ger utgångspunkter för läsningen av dagens texter, som ska visas nedan.

Inför texten

För att börja med textens genre påminner Matt 16:21–23 om stridssamtalen: ett konfliktfyllt replikskifte leder till Jesu slutreplik som tystar hans motpart. Slutrepliken kan uppfattas som generellt gil­tig och formulerar en av textens poänger.

Texten inleds med den första av de tre lidandesförutsägelser Je­sus uttalar på väg mot Jerusalem. Det är allmänt erkänt bland ex­egeter att förutsägelserna inte är Jesu egna ord utan formulerade i efterhand, då detaljerna stämmer för bra med de nerskrivna be­rättelserna om vad som hände. Att Jesus insåg att han skulle bli dödad och talade om det med lärjungarna verkar rimligt, men går inte att bevisa. Mer osäkert är om Jesus tolkade sin död och, i så fall, vilken tolkning han gav.

Vad gäller den litterära kontexten föregås Matt 16:21–23 av stäl­let (1) där Jesus frågar lärjungarna vem folket och de själva menar att han är. Petrus ger lärjungarnas svar: »Du är Messias, den levande Gudens son.« Matteus följer här Markus, där stället (2) utgör evan­gelieberättelsens höjdpunkt och vändpunkt. I Matteus skjuts sedan in ett för Matteus unikt avsnitt om Petrus: han är klippan på vilken kyrkan ska byggas, han ska anförtros nycklarna till himmelriket. (3)

Jesu bryska avvisande av Petrus står i Matteus alltså i kontrast till det som just sagts om Petrus.

Sedan tar Matteus åter upp tråden från Markus, i 16:21–23 och sedan i ord om lidandet generellt: den som följer Jesus måste bära sitt kors. (4) 16:27–28 knyter ihop med löften om lön till den som handlat rätt när Människosonen kommer i härlighet. 17:1 börjar ett nytt avsnitt, med ny tidsangivelse och förflyttning upp på ett berg för det vi kallar »Jesu förklaring«.

16:21–23 inleder alltså den del av Matteus där fokus läggs på Jesu död och uppståndelse. Lidandet och döden sätts här in i ett me­ningsfullt sammanhang och tolkas som en viktig del av Jesu verk. Då döden skulle kunna förstås som ett misslyckande eller som att Gud tagit sin hand från Jesus görs det tydligt vem Jesus är, in i döden, genom Petrus bekännelse, förklaringsberättelsen och ge­nom den tolkning den ges i lidandesförutsägelsen.

Matt 16:21–23 är ett avgränsat avsnitt med tydlig struktur. 16:21 anknyter bakåt med orden »Från den tiden ...«, men anger samtidigt en nystart. »Från den tiden ...« (grek apotote) är inte en precis tidsangivelse, och kan förstås som en anknytning till Matt 4:17, särskilt som orden saknas i Markusparallellen. Matt 4:17 mar­kerar början på första fasen av Jesu verksamhet, Matt 16:21 början på den andra, där Jesu lidande och död, person och uppgift, står i centrum.

Lidandesförutsägelsen leder till Petrus reaktion. Petrus står för ett mänskligt tänkande som skiljer sig från Guds, men som fak­tiskt är fullt rimligt och har stöd i exempelvis Ps 91. Han står också för en teologi som inte kan integrera korset utan enbart räknar med att Jesus och livet med honom handlar om härlighet, be­skydd, framgång, lycka. Samtidigt uttrycker Petrus något som är i god mening mänskligt – vem vill önska sig själv eller sina nära att bli dödad?

Avsnittet knyts ihop med Jesu reaktion på Petrus ord i 16:23. Jesu slutreplik tystar Petrus och lämnas till den som läser eller hör tex­ten läsas för fortsatt reflektion.

I Matt 16:24 finns sedan en nyansats, med Matteus karakteris­tiska tote, »då, sedan«. Samtidigt finns ett innehållsligt samband mellan orden om Jesu lidande i Matt 16:21–23 och lärjungarnas li­dande i Matt 16:24–26.

Några ytterligare detaljer kan nämnas. De grekiska formulering­arna i 16:23 är mer lika Matt 4:10 än vad en översättning förmår visa. Matt 4:10 har hypage Satana (Bibel 2000: »Gå din väg, Satan«),16:23 har hypage opiso ̄ mou, Satana (Bibel 2000: »Håll dig på din plats, Satan«). Det som sker i 16:21–23 framstår alltså som en upprepning av hur Jesus prövas av Satan efter dopet: Jesu lojalitet mot Gud testas och Jesus klarar testet. Båda berättelserna visar vad det är att vara Guds Son.

16:21 »han måste ...« översätter dei+infinitiv, som kan översättas »det är nödvändigt ...« Orden för tankarna till apokalyptiska tex­ter, där mycket »är nödvändigt« som del av en gudomlig plan som leder till världens slut och den nya världens tillkommelse. Det är alltså möjligt att här se en förståelse av Jesu död som inte frälsande i sig själv utan som del av ett apokalyptiskt skeende styrt av Gud, något som måste ske för att allt ska fullbordas och en ny värld ta sin början. Här råder »Guds tankar« som är annorlunda mot män­niskors. Det som för människor framstår som ett öde som måste undvikas och som Gud bör skydda emot är förutsättningen för den fulländning som beskrivs i Matt 16:27.

Ordet som översatts »få mig på fall« är skandalon, som kan över­ sättas »stötesten«. Detta är mycket kraftigt språkbruk. Matt 13:41 använder ordet i pluralis (Bibel 2000: »alla som förleder männis­korna«). Dessa ska rensas ut ur Människosonens rike. Ordet an­vänds också i Matt 18:7 (Bibel 2000 översätter »förförelser«). Det besläktade verbet används i Matteus för det som förleder män­niskor (5) och för att beskriva hur människor kommer på fall under lidanden och förföljelser. (6)

Sammanfattningsvis är Matt 16:21–23 en berättelse evangelisterna arbetat självständigt med för att säga något de vill få sagt, inte säker historisk tradition. Vi vet inte om berättelsen bevarar minnet av en konfrontation mellan Jesus och Petrus. Det vi ser säkert är att den ger ett svar på frågan vem Jesus är och hur hans död ska förstås.

Inför kyrkoåret

Relationen mellan texten och kyrkoåret är närmast övertydlig: på första fastesöndagen läser vi om hur Jesus förutsäger och tolkar sitt lidande. Temat »Prövningens stund« fångar något centralt i Matt16:21–23, och även i gt och episteln fast det där har andra meningar.

Mer spänningsfylld är relationen mellan evangelietexten och re­ferensen till Ps 91 i den latinska titeln. Ps 91 säger att Gud ständigt skyddar och bevarar den som tror, och citeras av Satan när han prövar Jesus.(7) Jesus avvisar då att psalmen ger bibliskt stöd för att begära av Gud att Gud skulle rädda honom om han kastar sig ner från tempelmuren. Både i Matt 4 och i Matt 16 avvisas tanken att Gud skulle vara en sorts försäkring mot lidande. Jesus visar sig vara Guds son när han avstår från att räkna med Gud som försäkring och i stället lojalt går in i den av Gud givna uppgift som till sist ska kosta honom livet. Men sägs det att Ps 91 inte gäller, eller sägs det att det är den som vågar leva utan försäkringar som erfar att Gud är som det sägs i Ps 91?

Här finns inte plats för analyser som gör 1 Mos 4:3–7 och Jak 1:12–15 rättvisa utan texterna läses som de står i evangelieboken. 1 Mos 4:3–7 handlar då om människans kamp mot sina egna destruktiva impulser, något också episteln berör.
Epistelns grekiska text använder verbet peirazo ̄ genomgåendedär Bibel 2000 skiftar från »pröva«, v 12–13a, till »fresta«, v 13b–15. Sannolikt gör man det med hänsyn till svenskt religiöst språk och tänkande. Gud kan ju i vissa (problematiska) teologier sägas pröva hållfastheten hos en människas tro genom att låta den människan drabbas av något svårt. Det är svårare att tänka sig att Gud skulle testa en människa genom att försätta henne i en situation där en moraliskt förkastlig handling framstår som ett attraktivt handlings­ alternativ, alltså fresta någon. Sådan frestelse kommer, enligt Jak 1:14–15 från människan själv, från hennes »begär«. (Läs också gärna Jak i sin helhet för att se att dessa »begär« inte primärt är kropps­liga begär.) Men Jak använder inte två begrepp. Jakobstexten kan läsas som en text om att Gud inte prövar någon. Det finns alltså inte en entydig lära om att Gud prövar oss i bibeln.

Inför predikan

Det är inte utan problem att hitta de generellt och existentiellt gil­tiga innebörderna i dagens Matt 16:21–23 läst i relation till de andra texterna, temat och den latinska rubriken.

Det går ju att lyfta fram att inte ens Jesus var undantagen från lidandet och döden, att relatera till den oundvikliga smärta som hör till varje mänskligt liv och sedan tala om Guds närvaro också i mörkret genom Jesus och om tron på uppståndelsen. Det kan finnas skäl att säga att kristen tro inte menar att den som tror är garanterad framgång och lycka.

Samtidigt är det viktigt att undvika lidandesromantik eller för­kunnelse av lidandet som kristen dygd. Det handlar inte om aske­tism eller självförvållat martyrium. Det handlar inte om att kvinnor ska stanna kvar och uthärda i våldspräglade äktenskap, eller om att någon människa ska uthärda att leva i destruktiva sammanhang. Talar vi om den oundvikliga smärta som hör till mänskligt liv får vi inte göra det så att vi frånkänner människor rätten att protestera när de drabbas. Den protesten finns i berättelsen om Jesus och i hans förkunnelse om himmelriket: genom alltsammans går en vägran att acceptera det blinda, drabbande lidandet och en längtan efter läkedom, upprättelse, uppståndelse från de döda.

De »Guds tankar« texten talar om är inte ett cyniskt godkän­nande av allt lidande, utan handlar om Jesu lidande och död, som enligt denna text är unikt därför att det har en unik och avgöran­de funktion i Guds frälsningsplan. När talet om lidandet i avsnittet efter texten generaliseras till att handla om dem som följer Jesus är det fråga om lidande för Jesu skull, rimligen lidanden därför att man bekänt sin tro eller åtminstone levt på ett sätt som väcker maktens misshag i trons namn. Det handlar inte om allt mänsk­ligt lidande oavsett orsak, och definitivt inte om hustrumisshandel.

Tolkar vi texten friare in i dagens värld handlar det också om att välja att kämpa för rättvisa, att stå emot allt det som förstör män­niskors liv, även om det får ett högt pris. Det handlar om att, om det är oundvikligt, lida som följd av att man vill åstadkomma för­ ändring, inte om att permanenta lidande som låser fast destruk­tiva mönster på det privata eller det samhälleliga planet, inte hel­ler om det blinda lidande som drabbar genom sjukdom, olyckor och naturkatastrofer.

Gt-­texten och episteln öppnar också för reflektioner kring vårt ansvar för att inte projicera det onda på andra, utan istället se och ta ansvar för vår egen förmåga att göra ont: inte på ett självde­struktivt sätt utan som sakligt moraliskt ansvarstagande i de sam­manhang där vi är satta.

Predikan kan också ta en helt annan väg, och fokuserar på vad texten säger om Jesus. Vad kan det betyda för oss att än en gång berätta om hans väg till, och genom, lidandet och döden?

-Hanna Stenström -2010

1. Matt 16:13–16.
2. Mark 8:27–29
3. Matt 16:17–20.
4. Matt 16:24–26.
5. Matt 5:29, 18:6,8–9.
6. Matt 13:21,24:10,26:31,33.
7. Matt 4:6, här citerar Satan Ps 91:11–12.