Sextonde söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Döden och livet, Mark 5:35–43 (årg. 3)

Den här söndagens text är en av två »helandeberättelser«. Den ena rör helandet av kvinnan med blödningar. Den andra berättelsen är berättelsen om Jesu helande av dottern till synagogföreståndaren  Jairus. Det är den sistnämnda som ska ägnas särskild uppmärksamhet här. Men då det finns en uppenbar spänning i de två berättelserna relation till varandra, vill jag rekonstruera några av de faktorer som bidrar till denna intrig och gör upprinnelseförloppet som föregår, och gör vår specifika text så intressant. Predikanten kan säkerligen, med stor behållning, enbart genom att fördjupa studiet av förloppet som helhet, utvinna en av Gud, genomlyst predikan.

Mark 5:21–24: Det framgår både i fallet med Jairus och i kvinnan med blödningar att Jesus drog mycket uppmärksamhet och människor till sig (v 21, 24). Men två personer utmärker sig i denna massa. Den ena är Jairus och han är van att vara utmärkande och få en nästan självklar uppmärksamhet. Vad som antyds i texten är att det inte är några alls problem för Jairus att komma fram till Jesus i folkhopen. Vi läser: »Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: ›Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet‹. Och Jesus gick med honom« (v 23–24).

»Och Jesus gick med honom.« Det råder en slags tyst självklarhet i relationen mellan synagogföreståndaren och Jesu förhållningssätt till honom. Mark 5:25–34: Men så händer något. Markus låter oss erfara den berömda »sandwichen«. Ett nytt moment förs in och bryter med den föregående självklarheten. »Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år« (v 25).

Vad dessa »många läkare«, som det står om att hon varit hos, gjort med henne, vilka sorts metoder de använt på henne, som alternativ till att de inte fick röra henne, kan man bara föreställa sig. Men Markus noterar bara, att hon »fått utstå mycket« och att hon troligtvis blivit sämre av dem (v 26). Det går också att ana att hennes fokus på att bara få röra vid hans kläder, dessutom obemärkt och inte vid någon del av Jesu kropp, är en medveten reflektion hos kvinnan. Hon vill inte med sin orenhet, smutsa ner någon, allra minst, den hon tror kan hela henne. Och därför berättas det att hon nu kom »bakifrån« i hopen, d v s när ingen kan se eller märka henne. Alla har ju bråttom och sitt fokus, samt sina blickar vända mot Jairus dotter och hem.
En intressant notis är att det aldrig berättas om själva skeendet då kvinnan direkt rör vid Jesu kläder. Det står inte om hon sträckte sig fram, om hon rörde honom på något speciellt sätt etc. Det står att kvinnan »tänkte« att om hon bara fick röra … (v 28) Och texten fortsätter; »När Jesus märkte att det gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ›Vem rörde vid mina kläder?‹«. Antingen rörde hon verkligen vid Jesus, eller så var det så att bara den oerhört starka tro, som får kvinnan att våga »tänka« i de banor som hon gör, räckte. Det är i alla fall – vilket som – magnifikt.

Notisen om lärjungarnas reaktion är öppen för många tolkningar, antingen så hade de märkt att en oren rört vid Jesus och därmed låtsas som att inget hänt, eller så hade de helt enkelt inte märkt något. En tredje möjlighet är att de, liksom de flesta andra blev otåliga över att Jesus, trots medvetenheten om att det är brådskande att hinna fram till synagogföreståndarens hem, stannar och riktar uppmärksamhet och tid på något helt annat. Denna del avslutas med att Jesus säger till kvinnan vars tro urskiljer henne i hopen: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda« (v 34).
Markus 5:35–43: Mot bakgrund av just rekonstruerade upprinnelseförlopp så är det då dags att belysa och fokusera vår specifika text. Och det börjar dramatiskt. Precis som Jesus ägnat tid åt kvinnan med blödningar och hon har blivit helad. Det beskrivs inte hur länge Jesus uppehöll sig med kvinnan, men för synagogföreståndaren måste det ha känts som en evighet. Det beskrivs inte heller om den prominente synagogföreståndaren kände sig förolämpad och bitter på att Jesus, trots att han känner till den akut prekära situationen, ägnar tid åt en oren kvinna. Det skulle i alla fall vara en högst tänkbar och »naturlig« reaktion om man går till sig själv. (Men om detta kan vi till stor del, bara läsa mellan raderna. Personligen tror jag dock att detta läsa »emellan«, många gånger är fullt möjligt, även med tanke på exegetisk trovärdighet och konstruktiv (kritiskt) korrelat. Jag kan till och med tänka mig att uppmana predikanten till att använda homiletisk och exegetisk imagination, åtminstone i förarbetets hermeneutiska, in- och utåtvändande av texten.)

Och när de står där, kommer så det befarade beskedet. »Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ›Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.‹« (v 35) Jag vet inte hur mycket man kan eller bör göra av att Jesus kallar den hemlöse och egendomslösa kvinnan med blödningar för »min« dotter i relation till att Markus betonar, att den dotter som har dött är synagogföreståndarens dotter från hans hem. I beskedet framgår också frasen: »Du skall inte besvära Mästaren längre.« Kort sagt, du skall inte besvära mästaren med det som är ditt. Detta sägs således i ett sammanhang efter att synagogföreståndaren har sett Jesus ägna sin uppmärksamhet åt en oren kvinna.
Men texten berättar, och detta är troligtvis en stor poäng. Nämligen, att mänsklig dom och obönhörlighet inte omfattar vad som är möjligt för Gud. Detta stärks också i efterkommande vers, som går att toka något paradoxal. In i denna »realistiskt obönhörliga verklighet«, talar Jesu in orden: »Var inte rädd, tro bara« (v 36). Det är som om Jesus säger: »var inte rädd för den verklighet som vill tala om för dig att den är den enda«. Jesus ignorerar därmed alla de definitiva orden som omfattas av rapporteringen av dotterns död. En rapportering som tolkat utifrån Markusevangeliet som helhet är en röst som ytterst sätt kommer från frestaren själv.
»Tro bara«, avser så att hjälpa Jairos att inte släppa den tillit, om än frustrerade, som han manifesterade när han först föll på knä inför Jesus. Tro är således mer än ett intellektuellt samtycke, tro är en förtröstan på Gud att denne ska ta konkret gestalt och handla genom Jesus även i relation till det mest definitiva en människa kan konstatera, nämligen, döden.
Det hela är en fråga om hur man ser på det som är dött. När så Jesus säger att »flickan sover«, så är det inte fråga om ett psykologiskt bortträngande eller ett icke-accepterande ut av faktum, utan det är en fråga om vad människan har att förvänta sig av Gud. Och det är mer än döden.
Den sista delen där flickan går omkring och därefter äter, och förvåningen från omgivningen är ett vanligt mönster för just sådana här berättelser. Homiletiskt utkastande »Jag har förlorat kontrollen över mitt liv, men det är inte sant. Människor förlorar inte kontrollen över sina liv. Vad vi i själva verket förlorar är illusionen att vi är i kontroll över våra liv överhuvudtaget. « (Barbara Brown Taylor, The Preaching Life) Evangelisten Markus skriver för att tro ska skapas hos läsaren. Det finns ingen direkt logisk orsak och verkan koppling, mellan död och liv. Men detta innebär inte att död och liv är från varandra isolerade storheter. Det finns en intim koppling dem emellan, men den är inte lagbunden. Att Gud förkroppsligas som en konkret verklighet mitt i denna koppling innebär att obönhörligheten mellan åtskillnad å ena sidan och linjär lagbundenhet å den andra upphävs, eller, man kan åtminstone tänka sig att reglerna skrivs om.
Jag skulle vilja utmana den som predikar att så verkligen utmana och uppmuntra församlingen mot alla former av status quo. Guds närvaro är inte alltid bekväm, men det visar att vår existens är allt annat än självklar. Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att Jesu auktoritet över döden aldrig är en lösning människans problematik omkring den. Men det visar på att Gud söker gemenskap med oss, en gemenskap som inte ens döden kan göra slut på.
En predikan över denna text skulle också kunna kretsa omkring tro som manifesteras i texten om synagogföreståndarens dotter. En tro som inte i första hand är en fråga om vad vi vet, utan att Gud vet om oss. Vi finner Gud, för att Gud har funnit oss först. En annan sak att notera när det gäller tron det är att Jesus aldrig uppmanar oss att tro det orimliga i sig, däremot uppmanas vi att tro på mer än det världen fastslår som orimligt. Det är inte fråga om dumdristighet utan om tillit.

-Ulf Bergsviker