Tolfte söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Friheten i Kristus, Mark 2:23–28 (årg. 3)

Evangelietexten är en berättelse om en konfrontation mellan Jesus och fariseerna som framhäver skillnaden mellan dem tydligt. Kanske alltför tydligt för oss moderna läsare, då ju Jesus och fariseerna stod varandra mycket nära, åtminstone om man jämför med andra grupper i antikens Palestina såsom sadduceerna och esseerna. Skillnaderna finns – men det är fortfarande en inom-judisk debatt som förs.

Inför texten

Tittar vi på kontexten för evangelietexten så börjar Markus sitt evangelium med att kort presentera vem Jesus är.1 Jesus är först och främst Guds son,2 det vill säga han har en särskild relation till Gud. Detta är en viktig poäng för Markus som återkommer vid vissa avgörande punkter i evangeliet som på förklaringsberget3 och officerens bekännelse vid korset.4 Vad det innebär mer exakt speglas genom det Jesus gör och säger i evangeliet.

Inuti Jesu identitet finns också en självklar koppling till Guds löften i GT.5 Gud lovar genom Malaki att en dag sända en budbärare som ska skipa rättvisa och rena folket från deras synd; i Jesaja att skapa något nytt även i den extrema krissituation som exilen utgör. Markus ser hur dessa löften aktualiseras i och med Johannes döparen och Jesus. Det signaleras också genom den Helige ande, som inte bara arbetar genom Jesus, utan också förmedlas till andra genom honom.6 Jesu identitet bevisas till sist genom att han i motsats till folket under ökenvandringen inte faller för frestelserna.7 Det är med den identiteten som bakgrund som Jesus kan säga »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet«.8 Identiteten garanterar budskapets äkthet.

Men vad händer när en sådan person som Jesus möter vanliga människor i vanliga situationer? Kommer de att förstå att Jesus är den som Markus beskrivit honom att vara? Och vad innebär det i konkreta situationer att Jesus är sådan som han här framställs? Nästa uppsättning berättelser9 försöker svara på de frågorna – där också evangelietexten befinner sig.

Jesu identitet testas på lite olika sätt i dessa berättelser. Det visar sig att Jesus har auktoriteten att samla lärjungar enbart genom sin kallelse,10 och han också har makt över sjukdomar och demoner.11 Denna sida av Jesu identitet möter bara positiva reaktioner – förutom hos demonerna. Men Jesus visar sig också ha religiös makt: makt att förlåta12 och makt att förbigå renhetslagarna.13 Vidare innebär Jesu identitet och närvaro att uppfattningarna om vad som utgör ett lämpligt religiöst handlingssätt ställs på ända.14 Reaktionerna på detta är inte odelat positiva, då identiteten för de lyssnande religiösa experterna utmanas. De tycker inte att Jesu handlingssätt är tillräckligt grundat i Guds tidigare uppenbarelse. Dessa förutsättningar gäller också vår text. Lärjungarna hade rätt att rycka ax15 men inte på sabbaten.

Den första detalj som möter oss i texten är begreppet sabbat. Sabbaten var långt mer än en påtvingad vilodag. Sabbaten är en del av de lagar som särskiljer Israel från alla andra folk och visar deras unika relation till Gud, vilket är grunden i alla renhetslagar, med motiveringen »Ni skall vara heliga, ty jag är helig«.16 Samtidigt sker inte detta särskiljande för israeliternas egen skull: välsignelse ska komma alla till del genom Israel17 och Israel utväljs inte för att de är så bra utan p g a Guds nåd.18 Ändå går Guds handlande med alla folk genom det utvalda Israel. Detta utväljande och frälsande syfte syns bland annat genom att man håller renhetslagarna och sabbaten. Jesus förändrar detta sätt att vara och tänka genom sin person. Frälsningen kommer genom Israel – Jesus är ju jude – men karaktären på det nya Gud gör omintetgör i slutändan den identitetsgräns som Israel utgör. Guds son förmedlar välsignelsen som är den helige Ande åt alla som omvänder sig och tror på budskapet oavsett nationstillhörighet. Guds syfte är att »i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred«.19 Genom Jesu identitet skapas en ny identitet för alla människor. Att Jesus är bärare av frälsningen innebär alltså konkret att t ex sabbaten blir mindre viktig, eftersom den upprätthåller den gamla skiljelinjen mellan Israel och alla andra nationer. När fariseerna ser det, kan de inte tro att Jesus är den Markus vill presentera honom som, därför att deras identitet uttrycks just genom att de noga följer förbundets regler. Därför blir det nödvändigt att röja Jesus ur vägen.20

En annan viktig detalj i texten är kopplingen mellan de två sista satserna. Jag har en känsla av att man ofta fokuserar den första delen av Jesu slutsats: »Människan blev inte till för sabbaten ...«, och översätter den till »Människan blev inte till för lagarnas skull ...«, som sedan tillåts bli ett grundläggande axiom för all kristen tro. Men Jesus kopplar det han säger om sabbaten till vem han är: »Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.« Det är för att Jesus är den han är som han kan utmana lagarna – inte för att lagarna är felaktiga i sig. Och det är i honom som vi som kristna har vår identitet, inte i tidlösa opersonliga axiom om verkligheten.

Konjunktionen »hoste« (»alltså«) visar att de båda satserna hänger samman och logiken borde vara att den att eftersom Jesus är Herre kan han upphäva sabbatsbudet, och inte att Jesus är Herre över sabbaten eftersom man inte ska ta lagen så bokstavligt. Vi tänker nog lätt att felet som fariseerna gjorde var att de var för rigida. De gav inte utrymme för livet, utan höll sig bokstavligen till lagarna, vilket kränkte människor och förslavade dem. Är man hungrig så måste livet gå före lagen, och man får äta. Men jag skulle säga att det inte är Jesu poäng, även om det kan vara en bra poäng ibland. Poängen för Jesus ligger inte i att man inte ska ta lagarna allvarligt, utan att med honom kommer ett helt nytt perspektiv som gör lagarna onödiga. Guds frälsning spränger de gamla lagarna – men inte för att de var lagar och därför dåliga, utan för att Gud väljer att göra något nytt. Jesus upphäver inte sabbaten i princip, men tolkar sabbaten utifrån sin person. Fariseernas problem är att de inte ser Guds handlande i Jesus. Vi har alltså inte en skillnad i texten mellan lagiskhet och nåd, utan en mellan att känna igen Guds handlande och dess konsekvenser, och att inte känna igen det.

Den här tanken syns också i en annan detalj, nämligen det exempel som Jesus nämner från GT: David är en del av den nya kungasläkt som Gud ska skapa, och för att bevara honom är det nödvändigt att bryta lagarna. Jesus representerar också något nytt som Gud gör, och som därför åsidosätter lagarna. Läser man denna episod om David21 är det intressant att se att prästen samtidigt som han tillåter David och hans män att äta av (de gamla) skådebröden också försäkrar sig om att de har uppfyllt åtminstone några av renhetsföreskrifter. Man kan trots allt inte behandla det som är helgat åt Gud hur som helst. Det tar inte Jesus upp, kanske för att renheten nu kommer genom tro på hans person, vilket fariseerna inbjuds att upptäcka.

Texten har en ganska enkel (självklar?) och koncentrerad struktur: situationsbeskrivning (v 23), utmaning (v 24), svar I (exempel v 25–26) och svar I I – tolkande princip (v 27–28). Genom strukturen ser vi hur exemplet och principen tillsammans utgör Jesu svar på fariseernas utmaning. Principen tolkar både situationen som fariseerna utmanar och exemplet som Jesus lyfter fram. I det senare fallet pekar Jesus indirekt på att i honom finns något som också fanns hos David, ett något som kan utmana sabbaten.

Inför kyrkoåret

Tolfte söndagen efter trefaldighet sätter oss precis mitt i trefaldighetstidens 24 söndagar. Efter en inledande inbjudan på perioden, har vi haft ett antal söndagar med mer etisk inriktning. Med början i förra söndagen däremot, kommer ett antal söndagar som beskriver några principer i det kristna livet och tron. När det gäller principer tror jag att det är viktig att se att de, trots sin mer allmängiltiga karaktär, alltid måste tolkas utifrån den situation de kommer ifrån, och därför också omtolkas för att kunna tillämpas senare. Så också med den princip som kommer fram i evangelietextens struktur. Den svarar mot fariseernas utmaning att Jesus tycks bryta den judiska identiteten, och ges ett tolkande exempel i det kung David gör under översteprästen Evjatars tid. Trots det ligger ju Jesu identitet i centrum för vad kristen tro är för något, och det är detta mer än något annat som definierar den princip som Jesus lägger ner i texten, som vi såg då vi analyserade detaljerna.

Tankegången illustreras också i den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten. 2 Mos 23:10–12 säger att även djur, slavkvinnors söner och invandrare ska få njuta sabbaten. Jesus borde rimligtvis inte vända sig mot detta, tvärtom, textens intention är ju den att »sabbaten är till för« dessa. Lagen är inte dålig för att den är lag. Men Jesu identitet, hans nära samhörighet med den Gud som gett lagen, ställer lagen i ett nytt ljus.

Paulus utgår från samma sak i Gal 4:31–5:6. I Jesus har något nytt kommit som gör det gamla förbundet med bl.a. omskärelse till något passerat. Yttre tecken på att man tillhör Gud är onödiga, vare sig det är omskärelse eller sabbat. Istället ligger vår identitet, och den frihet det innebär, i Kristus. Den identiteten får man del av genom tro, och den får sitt uttryck inte i att man håller den gamla lagen utan i kärlek – som några verser längre fram exemplifieras av Paulus genom Andens frukt.22 Temat för söndagen är »Friheten i Kristus«. Evangelietexten tycks poängtera den senare delen av det temat, »i Kristus«. Det är inte friheten som sådan som står i fokus, utan hur denna frihet kommer av vem Kristus är och vilka vi är i honom. Det är i relation till honom som den sanna friheten finns. I slutändan kommer den relationen att omdefiniera även vår uppfattning av vad frihet är för något.

Inför predikan

Har vi problem med att som kristna relateras till Jesus, och definieras utifrån honom? Om inte, så borde evangelietexten framför allt innebära en bekräftelse av kyrkans bekännelse. Men i texten finns också ett mer problematiskt spår, åtminstone för de akademiskt teologiskt skolade: Kan man tolka text som Jesus gör? Det Jesus (och senare lärjungarna i Apg 2:16) gör är att säga om texten att det som händer i här, är det som händer eller bör hända nu. Den amerikanske teologen James McClendon har föreslagit att detta förhållningssätt till bibelordet är det som särskiljer frikyrkor från andra. Men de flesta teologiska utbildningarna går ut på att främmandegöra texterna för oss (så att vi ska kunna se vad de »faktiskt« säger), vilket kanske också speglas i det som sagts hittills i denna textutredning. Är församlingens bekännelse sådan att vi kan leva så nära texten som Jesus tycks göra? Är det enda sättet att utrangera feltolkningar att underkasta texten en (sekulär) akademisk behandling som alla tvingas erkänna? Jag tror att lösningen ligger i fortsättningen av episteltexten: Den församling som odlar Andens frukter visar ödmjukhet och självbehärskning inför texten, samtidigt som kärlek och glädje kan springa ur den.

När det gäller mötet med den gudstjänstfirande församlingen är det intressant att konstatera att Jesus vänder sig till sina trosfränder i evangelietexten. Vi kan också fråga oss vilka yttre tecken och gränser, som positivt förstärker identiteten som kristen, i slutändan riskerar att omintetgöra gemenskapen i församlingen, gruppindelningar, gudstjänstkulturer, åldersindelningar? Var går gränsen mellan en nödvändigt riktad gudstjänst/samling i kyrkan och en gränsdragning mot övriga i församlingen? Men texten utmanar inte bara församlingens inre liv utan också församlingens roll som vittne i världen: Har vi sådana identitetsgränser som utestänger människor från gemenskapen? Har vi gränser som inte uttrycker friheten i Kristus, utan snarare förminskar den? Den skatt vi har förfogar vi inte över för vår egen skull enbart, utan för världens. En viktig del av frågorna ovan blir också att fråga sig vad det innebär att grunda sin identitet i Jesus som texten föreslår. Det blir lätt slagord av det hela – men vad innebär det i praktiken att identifiera sig med Kristus?

Den enskildes tillägnan kan handla dels om identitet, dels om redskap. Att Jesus var Herre över sabbaten var något som utmanade en stark auktoritet på hans tid. Vi har också auktoriteter i våra liv som styr oss, ibland på ett positivt sätt, ibland negativt. Ibland är de sekulära, ibland religiösa. Vi kan ha jättar som vi liksom krymper inför, människor som tornar upp inför oss och får oss att bli små. Identiteten i Kristus utmanar detta och ger oss en plattform att stå på i våra liv. Men inte bara rent teoretiskt, en tröstande tanke att försöka skärpa in hos oss. I Jesu sällskap är det som händer i bibeln det som kan hända nu och hans tolkningsexempel, liksom hans tidiga lärjungars, kan lära oss att använda bibeln på ett sätt som uppmuntrar och tröstar, som fostrar en tillit till detta ord, som inte bara blir bekännelse utan liv. Just som praktik förändrar det oss – inte enbart som fascinerande metafor i en visionerande predikan. Bibeln kan bli vår ryggrad, som förstärker vår identitet, men bara om vi rent faktiskt försöker använda den i våra liv.

- Josef Forsling,
Tro & Liv 2008 och 2011

1. Mark 1:1–15.

2. Mark 1:1, 11.

3. Mark 9:7.

4. Mark 15:39

5. Mark 1:2–3.

6. Mark 1:8.

7. Mark 1:12–13.

8. Mark 1:14–15.

9. Mark 1:16–3:6.

10. Mark 1:16–20.

11. Mark 1:21–34, 40–45.

12. Mark 2:1–6.

13. Mark 2:13–17.

14. Mark 2:18–22.

15. 5 Mos 23:25.

16. 3 Mos 11:45 bland andra ställen.

17. 1 Mos 12:3.

18. 5 Mos 7:7.

19. Ef 2:15.

20. Mark 3:6.

21. 1 Sam 21:1–9.

22. Gal 5:13–26.