Personlig förbön

Genom brevet till församlingen i Rom uppmanar Paulus alla troende att glädja sig med den som gläder sig och att gråta med den som gråter (Rom 12:15). En sådan delaktighet i andra människors liv tar sig ofta konkreta och praktiska uttryck. Ibland önskar vi våra medmänniskor mer än vi kan ge. Då öppnar tron på Guds kärlek och kraft nya möjligheter. Där gudstro och omsorg om en annan människa går hand i hand föds förböner. Inför djup glädje eller lika djup vanmakt kan det vara svårt att veta hur bönen ska formuleras. Det är en erfarenhet som också Bibelns författare känner till. ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Förbön handlar därför inte om särskilda formuleringar. Den som ber kan vila i att Anden vet allt bortom ord, tankar och känslor. Förbön handlar inte heller om att berätta något för Gud som Gud inte redan vet. Gud som utforskar våra hjärtan känner redan våra liv. Förbönens uppgift är att tillsammans med en annan människa bära ett böneämne till Kristus ”som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20). All förbön börjar med ett möte mellan människor. Ibland är böneämnet tydligt uttalat, ibland har den som söker svårt att formulera vad det är han eller hon bär. Det är en god princip i förbönssituationen att som Jesus fråga: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” (Mark 10:51) eller ännu bättre: ”Vad vill du att Gud ska göra för dig?” Förebedjarens första uppgift är att lyssna in och vara trogen det som nämnts, även om också andra områden berörs i bönen. Det är samtidigt förebedjarens uppgift att lyssna in Andens hälsning genom bönen. I det dubbla lyssnandet formuleras böneorden som talar i första hand till Gud, men även till den människa som söker förbön. I all bön är det viktigt att böneorden först och främst riktas till Gud. Ibland överträffar bönesvaren alla våra förhoppningar, ibland dröjer svaret till den nya skapelsens morgon. I god förbön ryms både vår uppriktiga önskan och vår överlåtelse i förvissning om att Guds kärlek bär oss och verkar i oss genom hela livet. När vi ber gör vi det i förvissning om att Gud hör bön och alltid svarar på våra böner. Men bönesvaret innebär inte alltid att vi får vi det vi ber om. Bibeln innehåller starka ord om bönens kraft (Matt 18:19, Joh 16:23 m.fl.). Samtidigt berättar Bibeln på flera ställen om bönemänniskor som inte får det de ber om. David och Paulus är två exempel. Det mest dramatiska exemplet på en bedjare i Bibeln som inte får det han ber om är Jesus bön i Getsemane. En bönens grundhållning hittar vi i Filipperbrevet 4:4–7. I bönen tackar vi Gud och vi är ärliga och låter Gud får veta allt det vi önskar. Då får våra hjärtan och tankar skydd och det ger oss Guds frid som är värd mer än allt vi tänker. I möjligheten att få dela sin bön med någon annan ligger förbönens gåva. Den som söker förbön behöver inte längre bära detta ensam. Att vara förebedjare är samtidigt ett förtroende. Det innebär att det som nämns i förbönssituationen inte delas vidare i andra sammanhang. I förbönssituationen kan enkla symbolhandlingar vara till hjälp för att förtydliga Guds och människors närvaro och delaktighet. En sådan handling kan vara att förebedjaren varsamt lägger sin hand på huvud eller axel hos den som söker förbön. Både Jesus och hans efterföljare lade händerna på människor till välsignelse och förbön. Fysisk beröring kan också bli en konkret upplevelse av omsorg under bönen. Beröringen bör alltid föregås av en tydlig fråga. För vissa blir beröringen obehaglig eller påträngande. För den som lever med sår eller smärta kan det vara avgörande att få säga om, var eller hur beröring kan ske. En annan symbolhandling är att med olja teckna ett kors i pannan på den man ber för. Att i bön smörja någon med olja har ofta använts vid förbön för sjuka. Bakgrunden är orden i Jakobs brev 5:14: ”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom.” Oljan har också i kyrkans tradition förknippats med Anden och kan användas när någon ber om att få ”uppfyllas av ande”, eller söker andlig förnyelse och vill be om andliga gåvor. Den heliga Anden får av Jesus namnet Hjälparen. När helst någon ber om hjälp kan man därför smörja med olja under förbönen. Lämpligt är att först be och att sedan teckna ett kors med olja under de avslutande orden: ”I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.” Bön om fysisk eller psykisk hälsa En speciell förbönsituation är när en medmänniska söker förbön för att bli fri från fysisk eller psykisk ohälsa. Bibelns undervisning om förhållande mellan tro och vårt hälsotillstånd är komplex och rymmer många lager. Det finns texter som talar om ohälsa som straff för synder, men också om dess motsats. Det finns inget enkelt samband mellan ohälsa, synder och orenhet. När Jesus kommer nära människor är det inte bara med omsorg utan med hela skapelsemorgonens livskraft. I evangeliernas berättelser är Jesus känd som den som ser, rör vid och helar människor från olika former av sjukdom. I Johannesevangeliet talar författaren om helanden som tecken och under. De är tecken på Guds skaparkraft och på Guds ständiga arbete för att upprätta den värld som Gud älskar. Jesus vill hela och upprätta Guds skapelse. Jesus helar människor på olika sätt: ibland genom att ge förlåtelse, ibland genom att trasiga relationer mellan människor blir hela, ibland genom att ge människor en känsla av inre frid eller en förvissning om Guds kärlek, ibland genom hälsa. All hälsa är en gåva från Gud som ständigt skapar förutsättningar för våra liv. När människor tillfrisknar på naturlig väg eller ge-nom insatser från hälso- och sjukvården är hälsan djupast sett en gåva från Gud. Kyrkans erfarenhet är att det också kan ske botande på ett mirakulöst sätt i samband med förbön. Vår erfarenhet är samtidigt att alla vi ber för inte blir friska. I förbönens omsorg och önskan om en beröring som är större än vår egen fortsätter vi ändå att be för sjuka. Vad förebedjaren ber om är avhängigt vad den som söker förbön ber om. När den som söker förbön längtar efter ett botande ber förebedjaren med i den bönen om botande. När den som söker förbön ber om uthållighet och tröst ber förebedjaren om det. Oavsett vad vi ber om i det mötet får vi söka formuleringar så att det är möjligt att se sitt liv helt, älskat och använt, oavsett om botandet kommer direkt, dröjer eller uteblir. Vad som än händer är det viktigt att förebedjaren inte lämnar den som sökt förbön med sina frågor. Det är viktigt hur förbönsstunden avslutas. Önskan om olika typer av böner I dag är det inte heller ovanligt att som pastor eller medarbetare i församling få frågor om bön för en plats, ett nytt hem exempelvis. Man kan även få frågor om olika typer av befrielseböner. Det krävs stor varsamhet i alla sådana typer av önskemål. I situationer där det önskas bön för ett nytt hem eller en plats kan förebedjaren självklart vara med och be, en bön om Guds välsignelse och ljus. Som kristna är vår utgångspunkt tron på orden i Johannesevangeliets första kapitel: ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.” Med den utgångspunkten kan vi möta människor i olika livssituationer.