Tredje söndagen i påsktiden (årg. 1)

Den gode herden, Joh 10 1-10 (årg. 1)

När Jesus i en konfliktsituation tar upp temat om den gode herden i en liknelse, måste ett sådant tema ha varit välbekant för hans åhörare. Den pastorala miljön i liknelsen finns emellertid kvar även i dag på sina håll i Mellanöstern.

Jag glömmer aldrig en upplevelse under min studieperiod i Israel 1987. Vi var på väg österut med buss över Judeens bergsbygd från Jerusalem för att komma ner till Döda havet och de arkeologiska utgrävningarna där, när vår föreläsare i bussen gjorde oss uppmärksam på mönster i landskapet. Sidorna på bergskullarna var alldeles randiga av tusentals stigar, utnötta genom årtusenden av vandrande herdar med sina hjordar.

Den gode herden leder sina får på de rätta vägarna står det i Ps 23:3. Vilka är de rätta stigarna i livet? En oerhört viktig fråga även i vårt moderna samhälle. Enligt Jesus och psalmisten vet den gode herden de rätta vägarna, vi behöver lära känna igen hans röst för att kunna följa honom på dessa stigar genom livet.

Inför texten

Joh 20:30–31 redogör för det stora temat i Johannesevangeliet, att Jesus är Guds son och genom honom skall de som tror få liv. Detta centrala tema är huvudorsaken till varför liknelsen om den gode herden kom med i Johannes evangelium. Ett par av nyckelorden i 20:30–31 är viktiga för förståelsen av 10:1–10: »genom honom« och »liv«. Jesus ville med liknelsen förklara dels vem han är och dels sin relation till Guds folk, men många av dem som lyssnade kunde inte acceptera att han var den han påstod sig vara. Temat i 10:1–10 är därför: »Jesus är den gode herden och livets grind«. Med detta tema skapade Jesus en slående kontrast mellan sig själv och falska herdar.

Texten kan i sin tur delas upp i två stycken: v 1–6, som innehåller liknelsen om den gode herden; v 7–10, där Jesus börjar tillämpa liknelsen. Tillämpningen fortsätter till och med v 18, men hamnar utanför avgränsningen för denna textutläggning.

Kontexten kring Joh 10:1–10 är omfattande, både i bibeln och i den samtida omvärlden. De som ursprungligen lyssnade på Jesu liknelse den dagen, vid tidpunkten för Chanukkah, måste ha på-mints om dels vad Gamla testamentet säger om falska herdar och att Gud är Israels herde. Det verkar kristallklart att herden i Hes 34:23 är herden i Joh 10. Även i Nya testamentet anknyter temat herden och fåren till en rad välkända texter. I Johannesevangeliet finns det två sammanhang att fundera kring: 1) Liknelsen berättas under en konfliktperiod mellan Jesus och judiska ledare, en period som leder fram till korsfästelsen; 2) Liknelsen hamnar inom ramen för Jesu offentliga verksamhet där den gode herden är Jesu sista offentliga diskurs.

Den närliggande kontexten till Joh 10:1–10 visar i sin tur att den blinde mannen i Joh 9 måste betraktas som ett av fåren i Joh 10, och att liknelsens tema återkommer igen i konflikten som utspelar sig i 10:22–42. V 19–21 blir då en övergång mellan de olika händelserna i kapitel 10.

I den antika världen var herden en vanlig bild där kungar och gudar beskrevs som herdar. Summan av det hela blir att lyssnarna måste ha varit bekanta med bilden av den gode herden på olika sätt, och att det blev messianskt sprängstoff när Jesus tillämpade den på sig själv. Oenighet mellan judarna om vem Jesus var uppstod och konflikten mellan Jesus och de religiösa judiska ledarna fördjupades.

Den första delen i Joh 10:1–10, v 1–6, presenterar den gode herden i skarp konstrast till främlingen, som beskrivs som en tjuv och rövare då han kommer före herden och inte går igenom fårfållans grind. Fårfållan var en inhägnad med solid mur och en enda dörr bevakad av en dörrvakt. Muren hade som syfte att skydda fåren mot faror som tjuvar och rovdjur. Om fårfållan låg i anslutning till ett boningshus eller var fristående går inte att avgöra utifrån texten. De som i liknelsen tar sig in i fårfållan genom att klättra över inhägnadens mur har andra motiv än fårens herde, nämligen att på något sätt röva bort eller skada fåren i inhägnaden. Skälet till att Jesus börjar med att berätta om tjuven och inte om herden kan vara kronologiskt, då det syftar på dem som har kommit före honom själv.

Redan i inledningen av liknelsen visar Jesus på kontrasten mellan Herdens och tjuvens motiv när de kommer till fåren. I v 2–3 finns fyra tecken på vem som är den gode herden:

1. Fårens herde går genom grinden eller porten istället för att klättra över muren i smyg på något annat ställe.

2. Grindvakten öppnar för herden, då denna person känner igen den sanne herden och tillåter honom att komma in i fårfållan.

3. Fåren känner igen sin herdes röst som ropar på sina får. Ordet »sina« i v 3 upprepas i v 4, vilket säger att fåren inte tillhör någon annan än deras herde. Fåren tillhör exklusivt herden och de identifierar sig inte med någon annan eller svarar någon annan än den herde vars röst de känner igen. Om det är någon annan röst än herdens som ropar på dem kommer de inte till den personen av fri vilja.

4. Den gode herden »för ut« sina får genom att leda dem, inte fösa eller skrämma dem ut ur inhägnaden, något en tjuv skulle vara tvungen att göra.

Den gode herden uppfattas här som en omsorgsfull person som tar hand om sin flock, men han var också en »envåldshärskare« över sin flock – den sanne härskaren i kontrast till de falska härskarna. Vad grindvakten, som släpper in fårens herde, har för innebörd i liknelsen är svårt att slå fast, då denna person inte omnämns i den efterföljande

tillämpningen, men lite spekulativt kan man fundera över om grindvaktens funktion kan tillämpas på den helige Anden: han är den tredje personen som har en relation till fåren (då Jesus är både herden och grinden in i gemenskapen med Fadern), som öppnar grinden för herden och lever nära fåren. Med andra ord en »Hjälpare« som lyder herdens röst och inte talar på egen hand. I vilket fall är det fårens herde som liknelsen framför allt handlar om – en person som känner var och en av sina får och kallar på dem med individuella namn (s k kallrop), så att inget förloras eller känner sig utanför. Detta talar om omsorg och kärlek för varje enskilt får.

Första delen av liknelsen (v 1–3) beskriver kontrasten mellan den gode herden och tjuven, och platsen är i fårfållan. Den andra delen (v 4–5) fortsätter att lyfta fram samma kontrast, men nu tilldrar sig liknelsen utanför fårfållan. Röstens betydelse för fåren betonas speciellt i denna del av liknelsen. När fåren tillsammans med sin herde har lämnat fårfållan går herden före och de följer honom för de känner igen hans röst, trygga i att han leder dem på rätta vägar, till bete och vatten. Det finns flera exempel i bibeln där Gud på detta vis leder sitt folk genom öknen, banar vägen och vägleder. Ordet »går« i v 4 antyder att herden har en specifik destination, ett bestämt mål när han leder sina får. Herden går inte vilse, han vet vart han är på väg och fåren upplever detta när de hör hans röst. Därför följer de honom utan rädsla. Ordet »följer« i samma vers är också intressant då det betyder att fåren förflyttar sig bakom herden i samma riktning som herden. När fårens rätte herde leder dem går de inte åt olika håll, utan de håller ihop och går i samma riktning som herden, i full förtröstan att han vet vart han för dem.

Nyckeln till herdens framgång med fåren är hans röst. Texten antyder att herden fortsätter att prata vänligt med sina får, även utanför fårfållan. Fåren hör hans röst kontinuerligt. När Jesus i v 5 beskriver fårens reaktion på främlingens röst, använder sig evangelisten Johannes av en dubbel negation i grundtexten – fåren tvärvägrar helt att följa en främlings röst, utan flyr istället från honom. Orsaken står i stark konstrast till varför fåren väljer att följa sin herde, det är rösten de inte känner igen. Vad betyder det inte att höra Guds röst för att kunna leva efter hans vilja? Enligt liknelsen om den Gode herden i Joh 10 betyder det allt.

De judiska religiösa ledarna (»dem« i v 6), förstod inte liknelsen. Detta konstaterande av Johannes avslutar första delen av Jesu diskurs (v 1–6) och leder oss in i den andra delen som i denna textutläggning omfattar v 7–10, men fortsätter till och med v 18. Från v 7 tillämpar Jesus liknelsen som ett svar på att lyssnarna inte förstod innebörden i hans ord. V 7–18 kan delas upp i två underavdelningar, v 7–10 (»Jag är grinden«) och 11–18 (»Jag är den gode herden«), vilket sedan avrundas med oenighet bland judarna i v 19–21. Varför förstod inte lyssnarna Jesu liknelse, speciellt som de var bekanta med bildspråket och miljön? Förklaringen måste vara att de inte förstod den andliga innebörden bakom liknelsens ord. Om man inte vill eller kan acceptera Jesus som Messias och Guds son är det svårt att ta emot liknelsens andliga tillämpning. På samma sätt kan det vara svårt att emot tolkningar som strider direkt mot vad man traditionellt tror är rätt, utan att uppleva det som ett hot mot ens person och identitet.

Inför predikan

När Jesus inleder sin förklaring av liknelsen om den gode herden med »sannerligen«, förväntade sig nog lyssnarna en utläggning om den gode herden, men istället förklaras det vem som är grinden utifrån tre perspektiv:

1. Jesus är grinden till livet i Guds rike (v 7–8)

2. Jesu funktion som den sanna grinden (v 9)

3. Jesu motiv som den sanna grinden (v 10).

Här finns något oväntat som fångar uppmärksamheten: det finns bara en grind eller dörr in i fårfållan, bara en väg in i Faderns gemenskap, och Jesus ensam är denna öppning till frälsning för mänskligheten. Att det finns bara ett enda sätt att riktigt närma sig Gud är ett tema i Johannesevangeliet: det finns bara en stege mellan himmel och jord en enda väg till Fadern och en enda livets dörr in i Faderns trygga och skyddande boning som är Guds rike. Frågan är om de som lyssnade förväntade sig denna öppning i Jesu tillämpning av liknelsen?

Genom tiderna har dörren/porten för människan symboliserat hoppet och nya möjligheter. På grund av denna längtan har dörren även fått ett symboliskt värde inom både astrologin, hinduism och det ockulta. Dörren som symbol är ett uttryck för gudslängtan hos människan, därför är detta bildspråk även vanligt i bibeln. Under en veckas vistelse i Paris på 80-talet besökte jag Sainte-Chapelle (Heliga kapellet), byggt 1240 på order av Louis IX i syfte att förvara några reliker från Kristi sista måltid. Kyrkan är känd för sina väggar av målat glas utan pelare. Den kallas för Frankrikes sixtinska kapell, det förnämsta exemplet på fransk höggotik. Utvändigt är kyrkan oansenlig med tanke på vad om väntar besökarna när de kommer in, genom en enda liten port. Guideboken beskriver kyrkan som fantastisk, men inte förrän man går genom den lilla porten kan man uppleva dess fulla skönhet. Jag föreställer mig grinden och fårfållan i Jesu liknelse på samma sätt, något som är oansenligt på utsidan, men när man passerar genom dess enda dörr kliver man in i sanningen och livet som överskrider allt man förväntar sig.

Jesus börjar alltså sin tillämpning med frasen »Jag är grinden in till fåren«, en messiansk deklaration, och återigen uppstår en tydlig kontrast i texten. »Jag är« är ett emfatiskt påstående, det tredje av sju sådana i Johannesevangeliet, och varje gång har det en gudomlig överton, en koppling till det uppenbarade gudsnamnet vid den brinnande busken som beskriver en viktig aspekt i Jesu tjänst. Hur v 8 och 10a om tjuvar och rövare, som har kommit före den som är »grinden«, relaterar till Jesu deklaration i v 7 är emellertid svårtolkat. Dels på grund av vilka som är tjuvarna och rövarna och dels vad dessa figurer har för innebörd i liknelsen i relation till Grinden, då Jesus återkommer till sin roll i v 9 och 10b. Antingen syftar det på judiska religiösa ledare som har kommit före Jesus och påstår sig vara en »grind« (medlare av frälsning), alltså falska messias-gestalter som här jämförs med den sanne Messias. Eller att de som kom före Jesus aldrig gick genom grinden, utan över muren, vilket är tecken på att de inte är sanna herdar för Guds folk. I så fall refererar Jesu i v 8 till dem som avböjde att komma till Gud genom Kristus och därför stämplade sig själva som tjuvar och rövare.

Oavsett vilken tolkning som föredras, kan det ändå konstateras utifrån liknelsen att de som tillhör Guds rike kan bli utsatta för attacker av falska ledare, som vilseleder (rövar bort) dem. De falska ledarna med sitt frälsningsbudskap motarbetar Guds vilja med människan. »Rösten« spelar här återigen en viktig roll, då det är viktigt att känna igen och svara på Herrens röst för att kunna leva som troende i en tuff värld. Herrens »sanna får« lyssnar alltså inte på budskapet från falska herdar, de känner inte igen de falska ledarnas röster, då de bara svarar på den gode herdens röst som känner dem individuellt och kallar dem vid namn.

I v 9-10 upprepar återigen Jesus sin messianska titel: »Jag är grinden«. Idén att herden själv är grinden eller dörren genom att lägga sig ner nattetid i öppningen till fårfållan är en fascinerande tanke, men inte trolig med tanke på v 3. Fokus i texten ligger istället på Jesu funktion och motiv som grinden in i Gudsriket, in i gemenskapen med Fadern. Funktionen är trefaldig:

1. Jesus frälser den som går igenom den

2. Jesus erbjuder trygghet åt den som låter sig ledas av herden ut och in genom honom

3. Genom Jesus finner den frälsta personen livets bete och vatten för sin själ.

Dessa funktioner presenteras som exklusiva, ingen annan kan eller har rätt att erbjuda dessa funktioner till mänskligheten. Notera också ordningen och hur de relaterar till den pastorala miljön i liknelsen: Jesus räddar människan in i en trygg livstillvaro karaktäriserad av fri och säker passage ut och in till outtömlig andlig näring. Förutsättningen för detta är att känna igen sin store herdes röst.

Sista versen i denna textutläggning förklarar Jesu motiv för att vara grinden, återigen i kontrast till tjuven, vars motiv är att stjäla, slakta och döda. Denna kontrast utvecklar funktionerna som Jesus presenterar i v 9. Tjuvens motiv är helt och hållit själviska, medan Jesus har kommit för människans skull, så att de skall få leva ett liv i nåd och helighet, ett liv med Fadern i Kristus. Ett sådant liv är en konsekvens av tro på Kristus, ett liv tillgängligt även i nuet, inte bara bortom denna värld. Jesu motiv är att ge liv utöver det vanliga till dem som kommer till honom i tro, vilket visar att grinden i liknelsen metaforiskt är livets grind in i evig gemenskap med Fadern. Det finns inget inskränkande eller begränsande med livet för de som väljer att gå in i Herrens fårfålla.

Stefan Green, Örebro