Andra söndagen i advent (årg. 2)

Guds rike är nära   Matt 13:31-34

Adventstidens teman i kyrkoåret är en viktig serie för att inleda förkunnelsen ännu ett nådens år. Redan denna andra adventssöndag ställs fokus på frågan hur det förhåller sig med Guds rike eller himmelriket som Matteus väljer att formulera sig.

Inom ramen för detta tema finns utrymme för flera viktiga reflektioner kring det andliga livets art. Vad är tillgängligt för den mänskliga iakttagelsen som stöd för tro? Vilken är den dolda dimension som prövar tron och behöver hopp? Hur kan vi i tanke och tro förena kunskapen att himmelriket är den kraft som med storm drar över världen och den dynamiska verklighet som råder invärtes? Detta är förkunnarens utmaning denna andra adventssöndag.

Inför texten

Perikopen är hämtad från Matteusevangeliet som är det första och till omfånget det största av evangelierna. Det har sin särprägel samtidigt som det är nära förbundet med övriga synoptiker, i synnerhet med Markus vars material i stort ryms hos Matteus. Några av Matteusevangeliets särdrag har betydelse för förståelsen av dagens text.

Matteus, som författare/redaktör anonym, speglar i sitt sätt att ge sin berättelse om Jesus att han är väl förtrogen med judisk tro och tradition och låter denna bakgrund möta Jesustro och lärjungaskap. Tidpunkten för detta evangeliums tillkomst tyder på en andra generationens församlingssituation då behovet av teologisk reflektion växt kring skildringen av händelser och ord från Jesus liv.

Matteus bygger en bro mellan det judiska arvet och Jesus-uppenbarelsen. Två exempel: Han använder nästan genomgående begreppet himmelriket snarare än Guds rike i respekt för judisk varsamhet med att nämna Guds namn. Han betonar Jesu identitet som Davids son redan från den utförliga släkthistorien och genom hela berättelsematerialet.

Matteus har fler referenser till gammaltestamentliga texter och bilder än övriga evangelier, och några forskare tycker sig kunna skönja en litterär form som söker ordna berättelsen i likhet med de fem Moseböckerna. De fem stora talen utgör var sitt centrum i budskapet som stöds av notiser om händelser och gärningar grupperade kring vart och ett av talen. Vår text är ur det tredje av de fem talen, vilka är följande: Bergspredikan kap 5–7, utsändningstalet kap 10, liknelsetalet kapitel 13, församlingstalet kap 18 och sist talet om framtiden kap 24–28.(1)

Ett annat exempel på särdrag i detta evangelium är Matteus konsekventa strävan att framhäva att löften fullbordas. Matteus har en tydlig ambition att visa hur Gud är närvarande och fortsätter sin uppenbarelse som den skildras i Gamla testamentet. Från evangeliets början till dess slut betonas Guds närvaro. Immanuel är Jesusnamnet som betyder Gud är med oss.(2) I evangeliets slutkapitel betonas på nytt och för all framtid att Jesus är med oss alla dagar.(3)

Det finns hos denne evangelist såväl en tydlig tillit till historiens vittnesbörd om Guds handlande som ett profetiskt patos och en apokalyptisk ton.
Matteus är den enda av evangelisterna som uttryckligen talar om kyrkan som närvarande redan under Jesu tid och inte bara som gemenskapen som ska etableras efter Jesu död och uppståndelse. Händelsen vid Caesarea Filippi deklarerar bekännelsen som kyrkans grund och ansvaret i ledarskap.(4) Episoden om disciplinen enligt den inbördes församlingsordningen utgår från församlingens existens.(5) Men viktigt är att då minnas den grundläggande synen att andligt liv är process, skeende, ett pågående växande som är himmelrikets karaktär. Detta blir särskilt tydligt i de texter vi hämtar ur liknelsernas kapitel där vår predikotext hör hemma.

Dagens predikotext är ett kort avsnitt ur liknelsernas kapitel där grundtemat är himmelrikets hemlighetsfulla väsen, på en gång dolt och uppenbarat. Det är två korta liknelser relaterade till den värld som var begriplig för Jesu åhörare och för evangeliets första läsare.(6) Miljön är bekant. Naturens värld är Guds skapelse och människans hemvist, lagbunden men också bas för gudomliga under. Det naturliga och det övernaturliga ska tillsammans väcka vår uppmärksamhet.

Det som omedelbart blir tydligt är att himmelriket har både ett yttre skeende och ett inre. Trädet som växer ur det lilla fröet blir ett stort träd med grenverk nog att härbärgera himlens fåglar. Så kan man se gamla förbundets gudsfolks växt och kallelse från patriarkernas ringa utgångspunkter till förbundsfolkets egen rikedom och uppdrag att bli ett ljus för alla folk. På samma sätt är Jesu liv och gärning tecknet för hur det nya förbundets folk samlas och får sitt gränslösa uppdrag att göra alla folk till lärjungar.

Det är ett enormt språng mellan begynnelserna och visionen om det fullbordade. Är det inte just detta perspektiv på himmelriket, församlingen, missionen som den ena liknelsen i dagens text vill aktualisera? Vi får inte tappa bort den dimension som begär att gudsuppenbarelsen ska fortsätta, bli synlig och erbjuda fäste och trygghet hos Gud som historiens och framtidens Gud.

Den andra liknelsen fäster uppmärksamheten på den inre förändring i människa och värld som himmelriket åstadkommer. Surdegen är i bibliskt språkbruk oftast förstådd som något ont som påverkar hela sammanhang och texter varnar för dess effekt.(7) I dagens text tvingas vi tänka efter om inte också en annan tillämpning är möjlig. Kan det vara så att själva jäsningsprocessen är poängen, den lilla substansens kraft att sätta sin prägel på en stor volym? Proportionerna mellan jäst och mjöl i liknelsen tyder inte på att det handlar om något vanligt veckobak i ett judiskt hem, snarare kan man känna igen måtten i relation till offerbröd berett för liturgiskt bruk. Kan det finnas en dold tanke på försoningens himmelska bröd som en gång ska mätta alla som hungrar och törstar efter rättfärdighet?

Inte minst i förståelsen av den senare liknelsen är det viktigt att minnas de gammaltestamentliga beskrivningarna av karaktären på det rike där Gud har väldet, först i bilden av laglydnad och sedan i löftet om upprättelse. Lärjungaskap följs av ett nytt sätt att leva. Det är Jesu ord till dem han möter, upprättar och kallar. Så förkunnas omvändelsens och bättringens evangelium överallt där himmelrikets hemlighet presenteras. Det inre livets förändring vilar på insikt och lydnad, därför är missionsbefallningen precis som dagens liknelsetext tvådimensionell: utbredning och fördjupning.(8) Vinn många och gräv ner kunskap och livsinriktning i deras liv. Himmelrikets djupdimension är en process i enskilda människors liv och i samhällens liv.

Processen har ett mål som är knutet till Guds verk på djupet och förankrat i löftet om en slutlig upprättelse. Om detta talar profeterna i gamla testamentet och så siar profeten i Nya testamentets sista bok. Då handlar det om att rätt och rättfärdighet råder, försoning och fred fungerar.(9)

Inför kyrkoåret

Adventstiden fylls av glädje och förväntan. Kyrkans liv har många uttryck för detta. Gudstjänstliv och gemenskap präglas av detta när kyrkoåret är nytt och julperioden inleds.

Advent är kyrkans nyår. Första söndagen i advent jublade vi i fullsatta kyrkor och sjöng »Bereden väg för Herran«. Nu på andra söndagen i advent får vi gå nära kunskapen om trons och kyrkans väsen, en substans stark nog att räcka för både helg och vardag. Då börjar det med texter som visar hur det förhåller sig med trons värld och det andliga skeendet, texter som vill göra oss riktigt nyfikna på himmelrikets hemlighet.

Det kan kännas angeläget att använda adventstiden som en inledningsfas för att öppna förståelsen för det kyrka och förkunnare brukar kalla hela Guds rådslut. Då är andra adventssöndagens texter ett konsekvent andra steg efter portalproklamationen på första söndagen. Då var appellen: Gå in genom porten, gör vägen tydlig och framkomlig! Nu gäller det att upptäcka landskapet som finns innanför porten och som vägen leder till. Nu handlar det om himmelriket och dess natur. Det handlar texterna om idag.

Denna söndags tema är ett glädjefyllt tillrop: Guds rike är nära! Det är ett hoppets ord när vi får erinra oss vad gudomlig närvaro betyder mitt i vardag och vanlighet; men också ett hoppets ord för kyrkan i hennes kallelse att göra evangeliets hemlighet anad, känd och mottagen; dessutom ett hoppets ord för skapelse, mänsklighet och gudsfolk i tillit till att en dag ska fullbordan ske av allt som ännu är litet, dolt och på väg. Hoppets ton måste få finnas och vila på evangelietextens budskap denna andra söndag i advent.

Inför predikan

Enkelt måste vi inse att himmelriket är både en yttre och en inre verklighet. När vi kommer till predikan får tankarna liv i att erinra sig trons och kyrkans väg genom världen som resultat av missions- strävanden i begränsning men med tro på växtundret. Likaså att balansera den yttre och synbara växten med den inre kvalitativa förändring som budskapet om Guds rikes närhet och inbrytande betyder. Adventstidens andra sats är lika viktig som den första – Guds rike är nära. Därför är omvändelse och bättring nödvändig. Både senapskornets explosiva yttre växt och surdegens karaktärsförändrande effekt har något att säga om himmelrikets väsen.

Jag föreslår att predikan strävar efter att bevara textens två dimensionella budskap. Det gäller den enskilda människans möte med himmelrikets kallelse till omvändelse. Beslutet är viktigt som varje början är viktig för att något stort ska uppnås. Men omvändelsens insida är att börja ta steg på bättringens väg – egentligen vägen till andligt, mänskligt och socialt tillfrisknande. Så mötte Jesus enskilda människor med förändringens nåd och det nya livets löfte och ansvar.(10)

Himmelrikets tvådimensionella budskap gäller också kyrkan – som Matteus så tydligt ser som existerande redan runt Jesus men som en gemenskap i växande genom värld och tid in i den framtid som Gud själv berett för den. Församlingen får minnas att det inte är farligt och inte meningslöst att vara liten och svårsedd. Senapskornet rymde växtkraften i kärnan som ett anspråkslöst skal dolde. Men församlingen måste samtidigt minnas sitt etiska väsen med surdegens effekt på en förskräckande stor omgivning att sättas in i. I ett annat av Matteusevangeliets stora tal, bergspredikan, är budskapet liktydigt men bildspråket ett annat: jordens salt och världens ljus.(11)

För några församlingar kommer adventstiden också att vara en tid att aktualisera missionsuppdraget internationellt. Om gudstjänsten har denna fokus kan det vara lämpligt att illustrera texternas budskap med glimtar från missionens värld – både dess historia och dess aktualitet. Vad har inte hänt från den tid då våra församlingar sände missionärer och visade kartor med exotiska ortsnamn i missionsmöten och samlade stora summor för att bygga kyrkor, sjukhus och skolor i fjärran länder till dagens värld då missionen går i retur och budbärare kommer till oss med utmaningar. Här är budskapet att se att himmelrikets växt följer sina egna lagar, utmanar oss till lydnad och tro.

Någon känner inför dagens evangelium behovet att låta budskapet om förvandlande kraft relateras till vår omedelbara omgivning i ett samhälle som väcker oro och andlig nöd. Kan trons folk som en minoritet utöva sin uppgift som förändrare där regelverk rasat, personligt mod till ansvar eroderat och etik reducerats till vackert tal? Dagens evangelium kan vara en förnyad kallelse i linje med vad Matteus ofta antyder: Jesus tro på och tillit till den kyrka som består av människor med klen och liten tro, även med tvivel.(12)

Just dessa människor och gemenskaper med liten men dock tro får tillbe och tjäna en stor Gud i den värld Gud älskar och söker.

1. Se gärna Anders Sjöberg: Vem är den mannen? En guide till evangelierna. Libris 2005.
2. Matt 1:27
3. Matt 28:20
4. Matt 16:17–20
5. Matt 18:15–18
6. Matt 13:31–33
7. Matt 16:6, 11
8. Matt 28:19f.
9. Amos 9:11 ff, Mika 4:1 ff, Upp 21:1 ff
10. Joh 4: 1 ff; Luk 19:1 ff.
11. Matt 5:13, 14.
12. Matt 14:31, 17:20,28:17–18

-Birgit Karlsson -2009