Andra söndagen i fastan (årg. 2)

Den kämpande tron Luk 7:36–8:3 (årg. 2)

En lärare vid Teologiska seminariet(1) på Lidingö uppmärksammade oss på att rubrikerna i bibeln var ett senare påfund och inte hörde till själva texten. Jag vill minnas att han till exempel önskade att de avsnitt som hade rubrikerna Syndafallet och Gud avkunnar dom(2) i stället skulle rubriceras Guds uppsökande nåd. »Och de hörde Herren Gud vandra i lustgården, när dagen började svalkas.«(3)

Inför texten

På samma sätt riskerar vår läsning av Luk 7:36–8:3 att styras av rubrikerna. Jag menar då inte bara de rubriker som olika översättningar har satt dit, utan också våra inre rubriker, våra förväntningar på vad vi kommer att få ta del av. Man kan säga att våra föreställningar är som en vit käpp som en blind man använder för att läsa av omgivningen. I början, när han lär sig att använda käppen, så är han hela tiden medveten om käppen, hur han håller i den, att han håller i den, men när han har vant sig, så lägger han inte längre märke till käppen utan fokuserar på vad som den yttersta spetsen möter. Den fungerar som en yta mot omvärlden. Man kan säga att käppen har blivit inkorporerad; som en del av hans kropp. Den fungerar inte längre som en sak i sig själv, utan ingår i ytan varmed mannen möter omgivningen. Så är det också med våra föreställningar, de fungerar på ett liknande sätt. Vi tänker inte »Nu ska jag använda föreställning 15b för att läsa av den här situationen. Är det en konfrontation i syfte att mucka gräl eller är det ett sammanträffande?« – vi läser av situationen. Det är först när våra föreställningar inte verkar fungera som vi kan få syn på själva föreställningarna. Som när käppen går sönder: Då uppmärksammar mannen själva käppen. Som exempel på detta skulle kunna nämnas att det i mitt sammanhang känns mer invant med en man som ett neutralt exempel. Om jag i stället skulle skriva »en blind kvinna«, så tror jag att några av mina läsare skulle börja undra: När blir det relevant att det var en kvinna? Betyder detta att det inte kan gälla män? Om jag istället väljer uttrycket »en blind person«, så skulle jag hela tiden vara tvungen att dras med otympliga konstruktioner, som han/hon eller hon/han. Redan mitt språk bestämmer att det är relevant att tala om vilket kön en person har.

I berättelsen är det en föreställning som går sönder: »Om den mannen vore en profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.«(4) Underförstått: Då skulle han inte tillåta det. Om jag får vara lite sarkastisk, så vill jag säga att man inte behöver vara en särskilt stor profet för att veta vilka människor som ett samhälle har klassat som synderskor/syndare. Det brukar vara ganska uppenbart vilka människor som förmedlar status till den som har kontakt med dem och vilka som inte gör det. Så har det varit i vilket land jag än har besökt och jag tror att det var så även på Jesus tid. Vi är bara alltför snabba att läsa av vilka människor som är »inne« och »ute« – det vet alla som någon gång har hamnat ute i kylan, det vill säga förflyttats från en god status till en dålig i omgivningens ögon – och detta handlar mycket sällan om moraliska ställningstaganden. Vi uppfattar vilka människor som är populära och vilka man kan ha nytta av att ha en god relation till. I värsta fall bortser vi från deras brister och synder – tills en dag då de åker ut i kylan och vi häver ur oss alltihop. I texten är det tydligt vem som har hög status och vem som har låg. (Jesus blir en gränsöverskridare och därmed svår att definiera.) Simons blindkäpp fungerar inte. Han kan inte läsa av omgivningen. I hans föreställningsvärld är det omöjligt att en profet låter en kvinna av det slaget röra vid honom. Han tror att de ska vara som två pluspoler på en magnet, men detta är inte vad han får se.

Lukas, med sin »neutrala« berättarröst, har slagit fast redan i inledningen »Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska«(5) och epitetet återkommer i fariséen Simons tankar6. Hon är en sådan som inte har någon plats vid Simons bord. Jesus blir inbjuden och tar plats. Simon tar inte plats – han har den redan. Han har till och med ett namn, även om det inte kommer med i introduktionen,(7) utan först senare, när Jesus adresserar honom.(8) Detta kan vi lära oss något av. Tag Jesus som förebild! Ett perspektiv på användningen av epitet farisé: En man som arbetar i Jerusalem berättade att när han hade svenskar på besök, och de tillsammans var hembjudna till någon judisk familj, så utspelade sig ofta följande: Efter maten tackade de och sa »Så trevligt det här var. Tänk, jag har aldrig tidigare varit hemma hos en farisé!« Vi som teologer kanske vet att fariseismen var ett politiskt parti och en social rörelse som var samtida med Jesus, men de flesta som hör oss vet kanske inte det. I Svenska akademins ordlista står under ordet farisé, med liten stil:

»medlem av judiskt parti på Jesu tid«, och med stor stil: »självgod skrymtare«.(9) Undvik epitet. Använd namn!

Jesus tog plats vid fariséns bord,(10) och man skulle nog finna fog för att påstå att kvinnan (vad hette hon?) tog plats vid Jesu fötter. Även om hon ställde sig bakom honom och grät,(11) så kan hennes beteende inte uppfattas som diskret eller passera obemärkt. Hon måtte verkligen ha haft en stark upplevelse av Jesu betydelse och karaktär, för hon bryter mot ett antal konventioner – ja, även tabun. Så gör man bara inte! Jag föreställer mig att hennes »blindkäpp« inte bara hade gått sönder utan sprängts i bitar! Hennes erfarenhet av mötet med Jesus måste ha varit så radikalt annorlunda jämfört med möten med andra människor. En blixt från klar himmel, är det enda uttryck som dyker upp i mitt huvud, men en blixt från en mörk himmel passar kanske bättre.

Vilken rubrik ska vi då sätta på den här texten? Bibel 2000 har valt Kvinnan som smorde Jesu fötter.(12) Tänk om vi i stället skulle välja en man som inte bad om förlåtelse? Hur skulle vi läsa texten då? Då skulle vi ställa oss frågan: Vad hände med honom sedan? Efter Jesu långa reprimand om brister i hans välkomnande, vad sa han då? Vad tänkte han? Insåg han att detta var en chans för honom att uppleva åtminstone lite glädje? Hur såg han på att kvinnan plötsligt blev ställd framför honom som en förebild? Och till oss själva ställer jag frågan: Tänk om rubriken var En kvinna som var en förebild i att ta emot förlåtelse. Kvinnor på Jesu tid kunde alltid ha fel och i stort sett aldrig rätt. Någon av de grekiska filosoferna skrev att den kvinna som varken syntes eller hördes var den bästa. Alltså den som existerade så lite som möjligt (men fick så mycket som möjligt uträttat, får man anta). Är det samma idag? Jag tror att en del av kvinnors självskadebeteende, som man talade så mycket om för en tid sedan, kan förklaras så här: Överallt fick man höra att flickor hade samma möjligheter som pojkar. Vi var världens mest jämställda land. Samtidigt upplevde många flickor och kvinnor att det inte var så. De fick mer ansvar, men mindre betalt. Högre betyg, men mindre beröm. Och i värsta fall, mer påhopp, gliringar, hot och kanske också kränkningar och erfarenheter av att deras vittnesbörd om detta var ogiltigt.(13) Alltså: Om flickor och pojkar har samma möjligheter och detta inte stämmer med mina personliga erfarenheter, så måste det ju vara mig det är fel på. Det är fullständigt logiskt.

Berättelsen är stark. Det bekymrar mig att kvinnan i Luk 7:36–50 inte är namngiven – det blir så mycket svårare att tala om henne då. Kan vi kalla henne Birgit eller Anna? Vi får aldrig höra hennes berättelse. Inte ett ord säger hon. Vi ser bara hennes tårar. Det behöver inte vara så. Vad hände egentligen sedan? Berättelsen försvinner in i historiens dunkel och vi får inte veta mer. Blev hon en av de där kvinnorna som hjälpte Jesus och lärjungarna med sina tillgångar? Blev hon predikant? Och fick hon plats vid det nya bordet, där måltiden fortfarande firas till Jesu åminnelse?

Nu har vi talat en lång stund om berättelsen om Mannen som inte bad om förlåtelse eller Den utstötta kvinnan som var en förebild. Dags att se på den litterära kontexten. Precis innan återfinns en liknelse som relaterar till samma ämne och avslutas med orden »Men alla Vishetens barn har gett Visheten rätt.«(14) Det handlar alltså inte bara om att Visheten har rätt, utan också ge Visheten rätt, alltså erkänna att det är så. Dagens text avslutas med en kort notis om att Jesus vandrade från stad till stad och förkunnade budskapet.(15) Han följdes av de tolv och några kvinnor,(16) som hade blivit botade från onda andar och från olika sjukdomar.(17) Maria från Magdala beskrivs här som botad från sju demoner,(18) Johanna, som beskrivs som hustru till en högt uppsatt förvaltare, samt Susanna och många andra, som hjälpte dem med sina tillgångar.(19) (Här finns en glidning från att det var kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar, till att det var kvinnor som var välbärgade. Kanske hade de allihop blivit botade och i så fall är det i sig intressant: Var var alla andra?) Därefter kommer liknelsen om hur Guds ord tas emot på olika sätt, också den med anknytning till dagens avsnitts tema.

Inför kyrkoåret

Söndagen har givits temat Den kämpande tron. Det är emellertid väl värt att notera att i Luk 7:36–50 är det inte i första hand kamp i tron som aktualiseras – den icke-namngivna kvinnan verkar ha fullt förtroende för Jesus – utan det är svårigheter med en oförstående omgivning som blir synligt. Kämpar Simon trons kamp? Jag vet inte. Kanske är det otron, förklädd i tro, som får sig en törn.

Det är den andra söndagen i fastan. Fasta gärna. Formulera gärna för dig själv, eller någon annan, varför du fastar. Säg till dig själv: »Det här är en tid för fördjupning.« Eller berätta för någon: »Pengarna som jag sparar genom att köpa mindre kött, ska jag använda till att ...« Eller: »Under den här tiden ska jag vara noga med att nämna människor vid namn, både i mina böner och i umgänge.«

Ja, du har säkert fler förslag och vet vad som är bra för just dig. Fastan är en möjlighet att dra in det konkreta livet i den abstrakta reflektionen, såsom Maria, Johanna och Susanna gjorde.(20) Eller vill du fasta, vänd till Jesus, utan att sätta någon rubrik?

Inför predikan

Det finns många linjer i texten som man kan dra ut lite längre, många positionsbestämningar och positionsförflyttningar som kan kasta ljus. Kvinnans ord fick vi aldrig höra, ej heller hennes namn, men det behöver inte vara så. Vad vill vi berätta för Jesus? Vad vill vi berätta för varandra? Hur blir jag värdig förtroendet? Är Jesus värd mitt förtroende? Kanske jag ändå skulle vilja ha en rubrik över mitt liv (även om den är ofullständig och inte alls motsvarar själva innehållet): Jesus förlåter och helar. För en blind kvinna är det trots allt nödvändigt med en käpp, om hon vill röra sig utanför den egna lägenheten.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

1 Kor 13:12

- Linda Joelsson, Tro och liv 2010

1. Jag har kontaktat den person som jag tror att det var, för att kunna namnge honom, men han kom inte ihåg om han hade sagt så. Det var ju ändå 17 år sedan!

2. NT 81; i Bibel 2000 har samma avsnitt rubriken Människans olydnad och straff.

3. 1 Mos 3:8 (1917 års översättning).

4. Luk 7:39.
5. Luk 7:37.
6. Luk 7:39.
7. Luk 7:36–37, 39.
8. Luk 7:40.
9. SAOL 1986.
10. Luk 7:36.11. Luk 7:37.

12. New King James Version använder rubriken A Sinful Woman Forgiven.

13. Så var det faktiskt på Jesu tid: Kvinnors vittnesbörd var inte giltigt. Det är därför det blir så viktigt att tala om för den samariska kvinnan att »Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro« (Joh 4:42). De orden riktades varken till Paulus eller Petrus, eller hur? Det blir också en dynamik kring detta i berättelserna om uppståndelsen, då kvinnor blir sända som de första evangelisterna.

14. Luk 7:35.

15. Luk 8:1–2.

16. Det tycks finnas en glidning mellan v 1 som talar om »några kvinnor« och v.3 som talar om »många kvinnor«, men ordet som översätts »några« kan också översättas som »vissa« alltså vissa, specifika kvinnor.

17. Luk 8:2.

18. Luk 8:2.

19. Luk 8:3.

20.Luk 8:1–13.