Annandag jul (årg. 1)

Martyrerna, Matt 10:16–26 (Årg. 1)

Det är troligt att den här texten ingår i ett sammanhang av kraftiga politiska och religiösa spänningar. Av de många judiska rörelser som kom att prägla den här tiden politiskt, var seloterna en grupp som allt mer kom att bli dominerande i upproret mot romarna vid denna tid. Det är också känt att man brukar förlägga avrättningen av Jerusalemförsamlingens ledare Jakob till år 62. Beslutet om Jakobs död tillskrivs saddukéerna, som utgjordes av ett högre prästerskap med djup förankring i den judiska tempeltraditionen. Orsaken till att man lät döda Jakob kan diskuteras, men det kan vara så att saddukéerna såg att de kristna i Jerusalem utgjorde ett hot mot den goda relation som man byggt upp med romarna och därmed åtnjöt man en hel del privilegier.

Men det finns också en framväxande motsättning mellan de judar som bekänner sig till Jesus och en allt mer betydande rabbinsk judendom som har sina källor i fariseismen. Något av hur konsekvenserna av dessa motsättningar skulle bli, kan man tänka, finns också omnämnt i vår text, framförallt i de inledande verserna 16–18. De som följer Jesus ska komma att förföljas, de kommer att vara utsatta: »som får bland vargar«.

V 17–22: De inledande verserna har uppenbara likheter med det apokalyptiska talet i Markus 13:3–13. Detta innebär därmed att Matteus antagligen haft tillgång till samma källa som evangelisten Markus. Men Matteus har också gjort medvetna redigeringar och avvikelser från Markus, för att detta ska stämma överens med syftet för just Matteus evangelium: att proklamera för himmelrikets inbrytande. Den här texten ska därför också läsas utifrån ett större eskatologiskt perspektiv. Förföljelserna och domarna mot Jesu efterföljare är i sig, också bekräftelse på världens och ondskans motstånd mot att himmelriket ska bli synligt.

V 21–22: Dessa verser, där relationerna till familjen och de som är »närmast« ska komma att omintetgöras, anspelar på Mika 7:6. Å ena sidan kan man tolka Matteus utifrån denna gammaltestamentliga anspelning och därmed se dessa verser som en fråga om att den bristande lojaliteten mellan biologiska familjemedlemmar, bekräftar människans bortvändhet från Gud. Vilket i sin tur kan leda till ett nödvändigt uppbrott från de mest nära relationerna då dessa som gängse konventioner, kommer i konflikt med himmelriket.

Strax efter vår text säger också Jesus:
»Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.« (Matt 10:34–26)

Jesus är alltså medveten om att han kraftigt relativiserar, ja, till och med upplöser den typ av familjesammanhållning och trygghet som bygger på konkurrens med himmelrikets ankomst. Detta innebär inte med nödvändighet att Jesus har en ambition att splittra familjer. Nej, vad texten försöker säga är, att när frågan om eviga värden och temporära värden ställs mot varandra, då måste vi välja antingen eller. De nära relationerna är avsedda och givna av Gud, för livet här på jorden, men det Matteus vill markera är att dessa värden, får helt andra proportioner i förhållande till vad som är evigt bestående. Det är också viktigt att poängtera Matteus inramning. Jesus talar till lärjungarna, de som specifikt är utsända.

V 23: Den här versen har i exegetiska kretsar rönt stor debatt genom åren. Albert Schweitzer var en exeget som ansåg att denna vers var en nyckelvers för matteansk apokalyptik. Versen är gåtfull. Matteus är den evangelist som restriktivt förlägger målet med missionen till judarna. Ser Matteus den kommande Människosonens dom, i händelserna runt Jesus och hans död, och därmed antyder missionen i Israel, inte var slutförd innan hans död? Eller menar Matteus att det inte skulle vara möjligt att omvända Israel innan Människosonens ankomst? Det sistnämnda skulle i så fall skilja sig avsevärt i förhållande till Paulus. (Se Tord Fornbergs alternativa tolkning av v 23 i KNT:s kommentarserie.)

I samma andetag är det också mycket viktigt att betona att Matteus under inga omständigheter är ute efter att skapa en ny religion skild från judendomen. Det enda som egentligen urskiljer de judar som följer Jesus är att de tror på Jesus som Messias och uppstånden, samt att de lever i den yttersta tiden. Det är viktigt att försöka undvika att allt för mycket klä läsningen av Matteus mission i paulinska termer.

En reflektion är möjlig i alla fall, och det är att Matteus berättar för oss att Människosonen ska komma tillbaka och det tycks i vår text vara en mer påtaglig realitet än att vi hinner bli klara med vårt arbete för Gud. Ja, denna realitet är i vår text mer påtaglig än att vi ska dö. Det är också i denna mening som inte lärjungen kan bli förmer än sin mästare.

Inför predikan

Jag tänker mig att det inför predikan över denna text kan vara viktigt att vara varse om hur lätt det är att vi med våra moderna/postmoderna värderingsmönster tar avstånd eller tolkar över den här texten. För oss är det självklart svårt att se hur lidande och martyrdöd, så som fallet var i de första församlingarna, kunde ses som ett privilegium. Att hålla sig med sådana ideal i vår tid, tänker vi, kan inte bäras av riktigt friska människor. Möjligtvis drar vi snabbt associationerna till självmordsbombare.

Det är dock viktigt att försöka förstå den tid då Matteus skriver denna text. Det var ytterst troligt att ingen av lärjungarna, eller efterföljarna av Jesus, skulle dö en fredlig död. Och under sådana förhållanden, kan man tänka, var den visshet som låg i Jesu ord att få bli lik honom genom lidandet, det mest värdiga, för att inte säga mest människovänliga sättet att dö på. Näst sista versen i vår text, går därmed att förstå mot bakgrund av detta: »Om man har kallat husets herre för Belseebul, kan då hans husfolk vänta sig något bättre?« (v 25)

Utmaningen idag för oss kristna borde vara att våga oss ut ur vår enträgna benägenhet att skydda oss själva från allt som vållar oss smärta, att förlägga all form av missförhållanden utanför oss själva. Det finns i oss människor ett slags inbyggt motstånd mot Gud, att någon annan skulle ta plats i vår verklighet. Hur skulle våra liv se ut om vi vågade möta verkligheten mer avväpnade? Mindre smärtsamt? Knappast?

Samtidigt undrar jag hur många av oss som någonstans bär en vision och en klar bild över vad det är att verkligen leva i Kristi efterföljd – men som samtidigt är livrädda för att vi faktiskt dör innan vi ens vågat försöka. Finns det inte en rädsla som alltid kommer att vara den mest drivande rösten i oss, paradoxalt nog, så länge vi inte har någon att frukta som är större än oss. »Var alltså inte rädda för dem« (v 26).

Kan man tänka sig att händelserna i Knutby, (för att ta ett välkänt exempel) i mångt och mycket handlade om att rädslan och fruktan för vad man betyder i människors ögon, fick större plats som verklighet, än fruktan för en Gud, i vars ögon vi betyder allt inför? Vad är det för skillnad mellan den typ av smärta, rädsla och lidande som följer av den ständiga strävan att »passa in« och den som följer av att faktiskt inte kompromissa med sin själ? Vad är priset? Vad är kostnaden? Men också, vinsterna? (Terminologin är mycket medvetet vald.)

»Att vara kristen är att överdriva det som världen inte bryr sig om.« (G K Chesterton)

- Ulf Gustafsson, Tro & Liv 2005