Annandag jul (årg. 2)

Martyrerna, Luk 12:49–53 (Årg. 2)

Lukasevangeliets tolfte kapitel ingår i ett längre parti av evangeliet där en konflikt byggs upp mellan Jesus å ena sidan och fariséerna och de skriftlärda å den andra. I elfte kapitlet blir Jesus hembjuden till en skriftlärd och Jesus följer med honom. Farisén blir förvånad när Jesus inte badar sig ren före måltiden. Detta blir utgångspunkten för en undervisning som mynnar ut i Jesu verop mot fariséer och de skriftlärda i slutet av kapitel elva.

Inför texten

När Jesus kommer ut ur huset finns där en stor hop människor, tusentals berättar evangelisten. Där finns fariséer och skriftlärda som ställer frågor till Jesus för att få honom att säga något han kunde fällas för. Det är efter det samtalet som Jesus vänder sig till lärjungarna för att undervisa dem, men den undervisningen hörs även av delar av folkskaran, där fariséer och skriftlärda ingår. Denna undervisning utgör större delen av Lukasevangeliets tolfte kapitel och får sin mustiga avslutning med texten om den splittring Jesus skapar. I v 54 vänder sig Jesus till folket.

Undervisningen tidigare i kapitel tolv kretsar kring vilket förhållningssätt Jesu lärjungar skall ha till Jesus, till det evangelium han bringar och till en oförstående omvärld där evangeliet om Guds kärlek till människorna och till hela skapelsen som finns i Jesus Kristus väcker anstöt och konflikter. Jesus har kommit för att tända en eld på jorden och han önskar att den redan brann, men han har ett dop att döpas med och känner vånda innan detta är över. Han uttrycker alltså sina blandade känslor.

Därefter kommer det starka Jesusordet om att Jesus inte kommit för att skapa fred, utan splittring. Detta illustreras genom en tillämpning där det Jesus bringat skapar tre konflikter i ett hushåll med fem medlemmar: en mor, en far, en dotter, en son och sonens hustru. Konflikter uppstår mellan fadern och sonen, mellan modern och dottern, och mellan modern/svärmodern och svärdottern. Det tycks som Jesus beskriver en generationsmotsättning där de två i den äldre generationen står emot de tre i den yngre.

Eld är i bibeln en bild för Guds förintade dom. Den förekommer också i samband med gudsuppenbarelser, till exempel vid Sinaiberg (1) och Johannes döparen talade eld i sin förkunnelse: »Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.«(2) I versen före den i Matteusevangeliet säger Johannes döparen om Jesus att han skall döpa i helig ande och eld. I en text av evangelisten Lukas behöver vi också dra en parallell till berättelsen om undret på den första pingstdagen och de tungor som av eld som fördelade sig och stannade på var och en av lärjungarna.

Det dop Jesus talar om är hans egen korsfästelse, död och begravning. Jesus talar om detta som ett dop i ett annat sammanhang, när Sebedaios söner, Jakob och Johannes, bad att få platserna närmast Jesus i hans härlighet. Då frågar Jesus om de kan döpas med samma dop som Jesus döps med. De svarar jakande på den frågan och Jesus bekräftar att just detta skall ske.(3)

Jesu ord om splittringen i familjen bygger på orden om Israels förfall i Mikabokens sjunde kapitel och särskilt v 6. Dessa ord citeras också i Matteus 10:35 f. Jesu använder ordet på ett självironiskt sätt. Det som profeten Mika såg som ett tecken på förfall i Israel, just det är det som Jesus åstadkommer. På detta sätt visar Jesus hur något radikalt nytt kommit in i världen med honom och hur detta förändrar förhållandet till Gud, nu kan något som i sig är gott, endräkt i familjen, förvandlas till det bästas fiende relationen till Gud.

Det grekiska ordet för att vittna, martyria, har blivit ordet för den som lider för sin tro eller övertygelse. Den kristna praxisen i historia och nutid har lett till många martyrer och martyriet har blivit en styrka i kyrkans förkunnelse. Kyrkofadern Tertullianus ord om att martyrernas blod blev ett utsäde är välkända. Även om ett martyrium varken är önskvärt eller något att sträva efter, kan det, då historien tvingar en troende till de, vara ett starkt vittnesbörd.

Jesus säger: »Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen«.(4) Men Jesus säger också: »Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.«(5) De följande verserna i Johannesevangeliet klargör att den som tror på Jesus blir inte dömd men den som inte tror är redan dömd. Domen är att man förblir i mörkret för att ens gärningar inte skall komma i dagen.

Inför kyrkoåret

Detta är en text som många av oss studsar på. Jesus, fredsfursten,(6) han som sa att frid lämnar jag kvar åt er,(7) säger att han minsann inte kommit för att skapa fred på jorden, utan splittring. Bibelkommissionen har satt ett utropstecken i slutet på v 51 för att riktig understryka det som verkar anstötligt i texten. Men evangeliebokskommittén har gjort ett utmärkt val när man satt denna text på annandag jul då temat är martyrerna, och då vi skall fundera kring vilket pris några har fått betala för att vara Guds vittnen. Dessutom blir det en intressant spänning till julhelgens övriga texter som talar om fredsfursten och fred på jorden.

Jesus är fredsfursten som bringar fred och frid till hela skapelsen och detta innebär att han också skapar splittring. Så är det i en värld som har fallit i synd: med fred och frid kommer också splittring.

Inför predikan

Gud är kärlek som vill att vi skall leva i fred och i endräkt i våra familjer, men inte till vilket pris som helst. Om priset för endräkten och freden är att vi inte kan leva våra liv som pånyttfödda i tron på Kristus, då skall vi inte sträva efter dem. Det Jesus visar oss i denna text är att lärjungaskapet kan vara så svårt och att det kan ställa oss inför det alternativet. Jesu kärlek är så kravlös emot oss att vi får ta emot den av bara nåd, men när vi tagit emot den kan det få konsekvenser i våra liv. Så är det med all kärlek. Kärlek är i första hand inte något romantiskt eller idylliskt. Den är inte heller i första hand en känsla. Det är en förbindelse som ställer krav på lojalitet även då det gör andra relationer ansträngda.

När Jesus talade med lärjungarna utanför fariséns hus, där han i samband med en måltid hamnat i konflikt med fariséer och skriftlärda, vill han visa på det svårigheter som evangeliet om Guds kärlek till oss i Jesus Kristus leder till. Det han berättar kan sammanfattas i tre punkter: elden, dopet och konflikterna. För det förfall som syndafallet försatt skapelsen i är så djupt att läkedomen, frälsningen, inte kommer utan smärta.

Den smärtan kan vi tala om som en eld som är Guds renande dom. Den dom som måste komma för att ondskans makt i skapelsen skall brytas. Men elden är också Guds heliga Andes verk som går över gränser, upprättar tro och goda relationer. Men för att dessa relationer skall upprättas behöver vi säga nej till de relationer som står i vägen för detta verk.

Den smärtan kan vi tala om som Jesu generaldop, hans lidande, död och begravning. Den stora smärtan för vår frälsning drabbar Gud själv i Sonens lidande. På Golgata strider Jesus med fördärvsmakterna, synden, djävulen och döden, för att vi skall få syndernas förlåtelse, försoning och evigt liv. Detta svåra lidande var nödvändigt för vår frälsning och det visar frälsningens pris.

Därför får vi som får ta emot denna frälsning, denna Guds kärleksgåva till oss, vara beredd att dela denna kärleks smärta. Den kan drabba oss i form av ansträngda relationer, även till dem som står oss nära. Men när vi visar att vår relation till Gud i Jesus Kristus är så viktig för oss att vi sätter dem framför bekvämlighet och endräkt i andra relationer, då kan det bli ett vittnesbörd. Vi kan få bli vittnen på olika sätt om den möjlighet till frälsning som bara finns i Jesus Kristus. Vi kan få nåden att dela en del av vår frälsares smärta och på det sättet peka på Kristi kors och berättelserna om den tomma graven och människors möten med den uppståndne Herren och Frälsaren.

I juletid samlas vi kring krubban, de märkliga berättelserna kring Jesu födelse och inkarnationens mysterium. Det är en nåd att vi då får en gudstjänst där vi får reflektera över de smärtsamma konsekvenser denna kärlekshandling mot oss kan leda till, men också bli påminda om att de är värda allt detta och mycket mer om det skulle krävas. För det är bara genom den kärlek som leder till denna smärta som vi kan få de dyrbaraste av alla gåvor: förlåtelse, frälsning och evigt liv.

-Arne Fritzson -2009

1. 2 Mos 19:18
2. Matt 3:12
3. Mark 10:38–39
4. Joh 12:48
5. Joh 3:17
6. Jes 9:6
7. Joh 14:27