Bönsöndagen (årg. 1)

Bönen, Luk 18:1–8 (årg. 1)

Då vi talar om bön, tror jag att vi ofta tar fasta på bön gällande förhållanden här och nu. Vi visar på löften om bönhörelse och uppmanar till frimodig bön. Vi tar oss an frågan varför Gud inte alltid tycks svara på bön. Vi kanske pratar om vikten av ett regelbundet böneliv. Dagens evangelietext vidgar detta perspektiv.

Inför texten

Vår text är lukanskt särstoff. Lukas säger själv att det är fråga om en liknelse, och förklarar även varför denna berättas: Lärjungarna ska lära sig vikten av uthållig bön.

Liknelsen är placerad mot slutet av den lukanska reseberättelsen, dvs berättelsen om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem inför den förestående korsdöden. Reseberättelsen kan sägas innehålla undervisning om olika aspekter av lärjungaskap. Strax före berättelsens början i Luk 9:51 har Jesus börjat tala om lidande, dels för sin egen del, dels för lärjungarnas. Direkt före dagens text talar Jesus om prövningar vid tidens slut. Vår liknelse återfinns alltså i ett eskatologiskt sammanhang, vilket vi förstår också av v 8. Omnämnandet av Människosonen här återknyter till det i föregående kapitel sagda. Ytterligare en liknelse om bön följer omedelbart efter. Här blir det klart att den inre inställningen hos den som ber är något som är lika viktigt som att bönen är uthållig.

Vår liknelse börjar med en bild från en säkert inte obekant situation i vardagslivet. Kanske väljer Lukas konstellationen änka – domare, då ett av hans »favoritämnen« är att visa på hur Gud står på de svagas och maktlösas sida gentemot de starka och mäktiga. En änka vill att rättvisa ska skipas i ett visst ärende, men domaren är tydligen både orättvis och nonchalant. Änkan är dock mycket påstridig. Till slut ger domaren helt oväntat änkan det hon vill, för att slippa bli vidare störd.

Oväntat är också att Gud jämförs med en orättfärdig och ovillig domare. Måste en lärjunge alltså lära sig övertala en motvillig Gud? De följande verserna visar att det givetvis är fråga om kontrast, inte likhet. Gud är, i motsats till domaren, både rättfärdig och villig att ge åt den som ber. Kanske pekar »snart nog« just på Guds villighet. Möjligen anar vi i uttrycket en förväntan om Jesu snara återkomst. I vilket fall som helst: Kan en orättfärdig domare förväntas »svara på bön«, kan lärjungarna vara så mycket mer tillits- och förväntansfulla inför Gud. En liknande situation återfinns i Luk 11:5–13, där Guds kärlek och välvilja kontrasteras och framhävs gentemot en ovillig vän, som till slut ger med sig.

Vilken »rätt« ber de troende om? nt vittnar om konflikter och förföljelse av de första »Jesus-troende«. Lukas och hans församling torde ha haft erfarenheter av detta, och kände sig kanske ibland frestade att ge upp sin tro. Ber de troende om försvar mot orättvisor och plågoandar här och nu, eller rättvisa en gång vid yttersta domen? Jag tror att det i bönen om »rätt« ryms både ett nuvarande, mer kortsiktigt perspektiv, och ett eskatologiskt, mer långsiktigt. »Rätt« kan möjligen också betyda mer än bara rättvisa i snäv mening.

Slutfrågan i v 8 antyder Jesu vetskap om att många redan förkastat och kommer att förkasta evangeliet, och att ondskans krafter och verkningar kommer att sätta även lärjungarnas tro och uthållighet på prov. Jag tycker mig se en tvåfaldig poäng i liknelsen (även om Lukas själv bara anger den ena): att visa på Guds oerhörda omsorg om den troende/församlingen, och att visa på änkans uthållighet och ihärdighet som ett exempel för lärjungar att följa, tills Människosonen kommer.

Inför kyrkoåret

Bönsöndagens i evangelieboken angivna latinska namn är rogate, vilket är imperativ pluralis och betyder »låt oss be«. Söndagen är den sjätte söndagen i påsktiden – tiden mellan påskdag och pingstdag. Texterna under denna tid handlar om möten med den Uppståndne och det ställningstagande och den tro dessa möten frammanar. Tiden kan också ses som en väntetid, varunder lärjungarna ut i bön. Väntan når sitt slut på pingstdagen, då Jesu löfte att sända sin Ande uppfylls. Vår liknelse påminner oss om att de, liksom vi i dag, också lever i en längre väntetid – en väntan på Jesu återkomst. Guds rike har förvisso kommit i och med Jesu kommande i världen, men vi väntar ännu på dess fullständiga kommande. Under denna väntan får vi anta utmaningen och uppmaningen att troget hålla ut i bön. Som en intressant parentes, kan nämnas att man under medeltiden och en tid framåt kallade de tre dagarna mellan bönsöndagen och Kristi himmelsfärds dag för »rogationsdagarna« eller »gångdagarna«. Man gick då ut i böneprocessioner över markerna, med ett svart kors i täten, för att be om välsignelse över årets gröda och beskydd mot landsplågor. Bruket upphörde under senare delen av 1700-talet.

Söndagens övriga texter belyser aspekter på bön vi redan nämnt ovan. I första årgångens gammaltestamentliga text möter vi Abrahams envisa köpslående med Gud, inför hotet om Sodoms omedelbara förstöring, och hur Gud lyssnar på honom. Episteltexten handlar framför allt om den bedjandes rätta inre förhållningssätt. Texten är en bön om att de troende ska växa i kärlek och tillit till Gud genom Kristus, och en uppmaning till frimodig tro att Gud förmår göra långt mer än de ens kan föreställa sig. Angiven psaltarpsalm speglar en troendes bönekamp och hopp om hjälp.

Inför predikan

Bön hoppas på svar här och nu. Det finns anledning att inför dagens texter lyfta fram detta, och att uppmuntra till frimodig bön och förväntan om svar. Kanske talar vi också något om hur vi som enskilda, som församlingar och som samfund lever med olika bönetraditioner, och hur vi kan berikas genom att lära av varandra.

En fråga jag tycker bör tas upp på något sätt denna söndag, är frågan om huruvida vi måste lära oss tvinga Gud för att han över huvud taget ska vilja lyssna till vår bön. Liknelsen säger: Gud vill redan! Bön kan omöjligt vara prestation – att med många och »rätta« ord eller med »rätt« teknik försöka övertala Gud. Vi måste acceptera att leva i spänningsfältet mellan frimodig, ihärdig bön – »Be, så skall ni få!« – och »Ske din vilja!« Det senare betraktas i vissa sammanhang med misstänksamhet, eftersom det anses tyda på alltför svag tro. Kan det inte vara så att det i stället handlar om yttersta förtroende och tillit till Gud?

Att be så att säga mot mera kortsiktiga mål känns väl ganska självklart för oss. Men Lukas liknelse påminner oss alltså om att bön även är riktad mot framtiden, mot Kristi återkomst. Hur ska vi se på denna långsiktiga bön? I stället för att fokusera på vilka »ämnen« vi bör be om, skulle vi kunna se denna bön framför allt som ett djupt vänskapsförhållande med Gud – något som behöver underhållas, precis som mänsklig vänskap. I denna bön låter jag Gud omforma mig och stämma mig mer i samklang med hans vilja, inte tvärtom. Ihärdig, uthållig bön är inte bara att med ord gång på gång nämna samma sak, utan en livshållning inför Gud, en vilja att leva nära Gud och låta Gud komma nära. Läs gärna Psalmer och Sånger nr 213! Vi behöver be för att underhålla och bevara tron, vår relation till Gud.

Vår liknelse får därmed också bli en utmaning till oss som församling och enskilda: Hur tänker vi/jag om bön? Ber vi/jag mer kortsiktigt, eller får även det långsiktiga perspektivet vara med? Liknelsen var säkert en uppmuntran till den lukanska församlingen: Gud ska inte överge sin församling eller den enskilde troende! Också vi kan känna oss frestade att ge upp ibland, när vår tro så att säga prövas av livets realiteter. Också vi behöver liknelsens uppmuntran. Men kanske hissar liknelsen sista fråga också varningsflagg för oss: Visst är det också lätt att låta sig förslöas, inte minst med tanke på att vi lever ungefär 2000 år efter de första kristna och att Jesus fortfarande inte kommit tillbaka.

Vi lever i samma väntan mellan redan nu och ännu inte, som de första lärjungarna gjorde. I bönen vistas vi på något sätt i denna gränszon mellan innevarande och kommande tidsålder, nutid och framtid. Bön är den djupa vänskapens språk, som behövs för att vi ska bevara tron och inte tappa modet. Bön är också den uthålliga väntans och längtans språk, som vi får uttrycka tillsammans med hela den kristna kyrkan genom alla tider: »Amen, kom, Herre Jesus.«

- Hillevi Jönsson, Tro & Liv 2006 och 2009