Bönsöndagen (årg. 2)

Bönen, Luk 11:1–13 (årg. 2)

En söndag ägnad åt bönen kan ge oss andrum, öppna möjligheter till fördjupning och erbjuda ett fokus som ligger bortom oss själva. Redan i söndagens tema kan vi ana evangeliet som möter vår existens, som den nu ser ut just för tillfället. Som vi tror ber vi och som vi ber tror vi. En gudstjänst om Bönen kan samla upp behov, uttrycka människans innersta möte med Gud och påminna om vår existens av beroende, tillit och längtan efter förändring.

Inför texten

Vår text omges av viktiga avsnitt i Lukasevangeliet. Strax innan vår text har vi sammanhanget kring Marta och Maria.(1) Där vi kan ana en spänning mellan spiritualitet, inre fördjupning å ena sidan och aktiv diakoni å den andra. Vår text fortsätter temat, nu kanske som en möjlig syntes av bön och konkret omsorg om den andre. Direkt efter vår text följer ett avsnitt om anklagelser mot Jesus att driva ut demoner med Beelsebul. Det avsnittet avslutas med Jesu uppmaning att höra Guds ord och att ta vara på det.(2) Texten om bön omges av skilda motiv, som vi sett.

Vi kan jämföra Lukastexten med liknande textinnehåll hos Matteus. Lukas har en kortare version av Fader Vår/Vår Fader. Matteus har med en bön att Guds vilja skall ske på jorden. Den finns inte hos Lukas. Matteus version talar om »förlåt oss våra skulder«, medan Lukas har »förlåt oss våra synder«.(3)

Luk 11:9–13 kan jämföras med Matt 7:7–11. I stora delar är texterna ganska lika. Två olikheter vill jag uppmärksamma. Dels hur Matt talar om »er fader i himlen« i v 11, medan Lukas har beteckningen »fadern i himlen«, enligt v 13. Den andra olikheten är intressant. Vad skall fadern ge åt dem som ber till honom? Enligt Matteus är det »det som är gott«.(4) Lukas har en annan formulering: »ge helig ande åt dem som ber honom«.(5) Lukasevangeliet brukar ju beskrivas med ett stort fokus på Anden. Det ser vi både i hans evangelium och i Apostlagärningarna.

Matteus har placerat sin version av »Vår fader« i bergspredikan, medan Lukas sätter in den som en följd av en fråga och önskan från en av Jesu lärjungar.

Strukturen i Lukastexten kan beskrivas på följande sätt: 1:1–4 ger oss en version av Vår fader. V 5–7 (eller 8) behandlar Jesu liknelse om mannen som ivrigt ber sin vän om bröd. V 9–10 är Jesu konkreta slutsats utifrån sin egen givna liknelse. V 11–13 ger en inblick i den kontrast som Jesus målar upp mellan en jordisk far och »fadern i himlen«. En typisk judisk vändning: en konklusion dras från det mindre till det större.

Texten visar att Jesu undervisning om bön har fler dimensioner. Dels en formell aspekt, v 2–4, och dels en lärdom från det vanliga vardagslivet, v 5–7. En tredje dimension kan sägas beröra hur Jesus drar praktiska slutsatser ur de två ovan nämnda.

Det som sätter igång lärjungarnas fråga till Jesus om bönen är deras iakttagelse av hur Jesus ber. Eller är det om vad han ber om? Vi vet att Jesus och hans lärjungar, genom sin judiska uppväxt, lärt vissa formellt fastställda böner. Vad är det i så fall lärjungen vill lära av Jesus? Där kan vi bara ana, men Jesu undervisning visar två former av bön, en formellt uppställd och ett sätt att närma sig bön, som liknelsen i v 5–7, låter oss ana. Där betonas mer vardagliga konkreta behov. Texten mynnar ut i Jesu löfte om att fadern i himlen ger helig Ande åt dem som ber honom.

Inför kyrkoåret

Den sjätte söndagen i påsktiden heter alltså bönsöndagen. Att ägna en söndag åt bön är och kan bli en gåva att ta vara på. Söndagen innan bönsöndagen har temat att växa i tro. Bönsöndagens texter samlar upp några av bönens innebörder och olika dimensioner. Den gammaltestamentliga läsningen är från Jeremia, till de fångna i Babylonien. Där framträder löftet om ett framtidshopp utifrån Guds goda avsikter.(6) Episteltexten hämtas från första Johannesbrevet. Där är en huvudpunkt att frimodigt efter Guds vilja.(7)

Söndagen efter bönsöndagen, Kristi himmelsfärdsdag, är en förberedelse för pingsthögtiden. Lukas emfas på Andens gåva, som bönens egentliga gåva, stryker därmed under tydligt riktningen mot pingstdagen. Bönsöndagens placering i kyrkoåret understryker vikten av sökande och bön inför Andens gåva. Under bönsöndagen får vi en påminnelse om den verklighet som Anden skapar.

»Namnet bönsöndagen kommer troligen från de tre efterföljande dagarna, som under medeltiden var böndagar för årets skörd, så kallade rogationsdagar. Rubriken »Rogate« (latin, bed!) knyter denna gång inte an till något introitus, utan understryker söndagens karaktär av böndag. Flera texter är nya för att göra just bönens tema tydligare.«(8)

Inför predikan

Grundhållningen i predikan är viktig. I synnerhet när det gäller att predika om bön, bönesvar och hithörande livsområden. Där är marken, för en del lyssnare, minerad. En del har säkert i stark frimodighet »tagit ut« Guds löften. Och upptäckt och upplevt att verkligheten är mer komplicerad. Vad gör jag när Gud inte svarar på mina böner? För andra har kanske försiktigheten, kanske misstron eller en tillbakalutad hållning blivit ett sätt att förhålla sig till bönen. Idag är bön oftast en form av vila, avkoppling, med inriktning mot en slags inre frid. Andra stämmer in i lärjungens uppfordran till Jesus: »Herre, lär oss att be!« Hur predikar vi idag om bön, om Fadern i himlen och om helig Ande?

Vad skapar längtan efter bön? Lärjungarna hade ju säkert hört Jesus be. Vi kan tänka på de mer eller mindre formaliserade bönerna i synagogan.(9) Men vad händer här, eftersom uppmaningen kom- mer: »Herre, lär oss att be!« Om det kan vi inte vara säkra. Men var det något i Jesu förhållningssätt, inre grundhållning eller något annat som lockade fram behovet av vägledning?(10) Här kan den långa andliga traditionen av spiritualitet i kyrkan ge god andlig vägledning.

Det behöver inte vara någon motsats mellan »spontan och fri« bön och mer formaliserad form av bön. Jesus ger ju mönsterbönen »Vår fader« i bönens grammatik. Samtidigt låter oss liknelsen ana en mer spontan framtoning av bönen.

Jag växte upp med »fria böner«. Det var ett ideal som var givet. En dag i min övre ungdom »upptäcker« jag en bok på biblioteket: Eviga böner. Jag tog till mig den och levde i och genom den. Olika böneformer kunde trivas och näras tillsammans.

Några förkunnare vill säkert lägga tyngdpunkten vid utläggning av »Vår fader«. Här möter vi 6 brännpunkter: Guds namn, Guds rike, vårt bröd, våra synder, förlåtelsen och prövningen. Tågordningen i bönens grammatik är tydlig och kan bli befriande. Vi ber till Fadern om hans angelägenheter först. Det är varken bönen, bönesvaret, olika former av bön eller något liknande som är i fokus. Det är Fadern och det som gäller honom. Vi lyfts ut ur vår egen värld, ur våra prioriteringar in i en större verklighet. Att be kan bli att ta emot faderns välkomnande in i hans rum. Utifrån den realiteten kan sedan våra angelägenheter både få proportioner, inriktning och grund för hopp och livsmod.

För andra förkunnare kan berättelsen vara det som öppnar och befriar i ett möte mellan evangelium och existens. Detta möte ser oerhört olika ut för de gudstjänstbesökare som lyssnar till predikan. Här kan liknelsen om mannen, som mitt i natten går till en vän med önskan om att låna tre bröd, öppna vägen till kreativa reflektioner. Här är det inte den bedjandes behov som är drivfjädern bakom bönen. Det är främst viljan och önskan att kunna ge vidare till någon annan. Här ser vi hur nöd och nåd löper samman i en närgången sammansmältning. Den andres behov, så påträngande och tydlig, ger bönen inriktning, drivkraft och motivering. Här kan det även handla om att bönen genomlyses av en relation av tillit, förhoppning och grundläggande förtröstan. Vem går man annars till mitt i natten? Bilden av Fadern finns här hela tiden i bakgrunden och träder allt tydligare fram allteftersom texter går vidare.

Bönen skulle kunna beskrivas med två substantiv som ser ut att vara konträra begrepp och verklighet. Men de kanske kan komplettera varandra: jag tänker på bönen som relation och resultat. De behöver inte utesluta varandra.

Att bön är relation, hjärtats samtal med Gud, är inte alltid problemfritt. Vilken typ av relation till Gud rör det sig om? I bönen kan ibland en människans liv under ytan dyka upp: grämelse inför livets orättvisor, rädsla för vad Gud skall säga, trötthet inför de invanda orden etc. Här möts evangelium och existens på ett ofta påtagligt sätt. Samtidigt som vi inser hur sammankopplade människors känslomässiga erfarenheter av relationen till andra människor och gudsrelationen i själva verket är. Besvikelsen över sig själv och över andra, dras in i eller tillåts inte komma upp under bönen. Här blottläggs en rad hinder för bönen.

Att beskriva bön utifrån substantiv som t ex »resultat« är som att gå på minerad mark. Jesu liknelse kan föra denna problematik upp till ytan. Hur gör förkunnelsen? Att avföra allt vad bönesvar heter eller filtrera frågan om svar från Gud (resultat)? Förkunnaren behöver finkänslighet, klarsyn och ödmjuk frimodighet.

Att beskriva bönens främsta gåva som Anden, skulle kunna bli kulmen på predikan. Eller en huvudpunkt i framställningen. Det är ju detta Jesus stryker under i vår text allra sist. Här öppnas de inre slussportarna in i bönens innersta rum. Anden är den egentliga bedjaren!(11) Så vävs nåd och uppdrag, indikativ och imperativ samman i en odelbar enhet och helhet. Om vi predikar om Anden som bönens centrala gåva kan angelägna realiteter öppnas för dem som lyssnar. Tyngdpunkten flyttas över från bedjaren, från dess entusiasm eller trötthet, till Anden, som ber inom oss. Här skänks vila, uppmuntran och en klargörande uppfordran: Lev i Anden, det är att leva i bönen! En krampaktig hållning och misstro kan ersättas med tillitens öppenhet och grundhållning. Jag är inte ensam i bönen. Anden är kommunikativ. Det betyder att bön är även hela församlingens gemensamma uppdrag och möjlighet. Här kan vi som personer ösa ur den gemensamma kristna bönetraditionen.

- Björne Erixon - 2010

1. Luk 10:38–42.
2. Luk 11:14–28.
3. Luk 11:1–4, Matt 6:9–13.
4. Matt 7:11.
5. Luk 11:13.
6. Jer 29:11–14.
7. 1 Joh 5:13–15.
8. Den svenska Evangeliebo- ken s 307.
9. Luk 4:16ff.
10. »Sann, helhjärtad bön är ingenting annat än kärlek«, Augustinus, citerad i Bön. När törsten möter källan av Richard Foster Libris 1994.