Domssöndagen (årg. 1)

Kristi återkomst, Matt 25:31-46 (årg. 1)

Jag har i det som följer gett ganska mycket utrymme för en textgenomgång, och hoppas att det ursäktas. I de många detaljerna ligger mycket av hur textens har använts, och däri ligger också, tror jag, nycklar till vår användning av den.

Inför texten

Genremässigt är texten snarast en bild, i berättelsens form, som beskriver och förklarar. Den är inriktad på framtiden, vad som en dag definitivt ska hända, i ljuset som ger våra liv här och nu betydelse. Det innebär bland annat att texten riktar sig till kristna som väntar Jesu återkomst. Den presenterar en konventionell domstolsscen där dom avkunnas utifrån domarens kunskap om fallet, snarare än en rättegång där bevis för och emot prövas.

Textens omedelbara kontext är Jesu eskatologiska tal, där den kommer som en lämplig avslutning på talet, föregången av två liknelser som behandlar vaksamhet och förvaltarskap inför Jesu återkomst.1 Dessa tre berättelser utgör tillsammans en utvidgning av talet2 som på olika sätt fördjupar och stryker under huvudinnehållet. Övergången mellan huvudinnehåll och berättelser är liknelsen om den gode och den dålige tjänaren,3 som därför sätter agendan för utvidgningen.

I Matteus evangelium har Jesu undervisning koncentrerats till fem tal utifrån vissa teman, vilka alla föregås av berättelser om Jesu tjänst. Det innebär att närkontexten till det eskatologiska talet är 19:1–25:46. Före själva talet beskrivs Jesu vandring mot Jerusalem och hans tjänst där, och efter talet tar passionsberättelsen vid.4 Här skapas ett sammanhang där Jesu död och uppståndelse introduceras genom eskatologin, men också ett där eskatologin blir tolkad i termer av Jesu död och uppståndelse. Människosonen som sätter sig på tronen för att döma, är också den som snart kommer att korsfästas.5 I sin vidaste kontext blir vår text inte bara en avslutning på det eskatologiska talet, utan också på hela Jesu undervisning i Matteus, som den sista delen i det femte och sista talet. Det ger en viss betydelse åt det som sägs här och kan kanske förklara den definitiva tonen i avsnittet.

Om vi tittar lite närmare på centrala detaljer för texten, kan vi först konstatera att Bibel 2000 har översatt thronou doxes autou (sin härlighets tron, v 31) med »härlighetens tron« (jfr Folkbibeln). Med tanke på att sammanhanget sätter eskatologin i samband med passionsberättelsen riskerar en sådan översättning att förlora aspekten av att Jesus »förtjänar« sin makt genom att gå korsets väg; tronen blir hans genom passionen. Makten att döma definieras av hans död och uppståndelse (jfr här med hur Johannes talar om Jesu död och uppståndelse som hans »förhärligande«). I Gamla testamentet är denna eskatologiska domarroll reserverad för Gud, vilket innebär att texten gör en tydlig koppling mellan Gud och Jesus och makten att döma, men är samtidigt noga med att ta med hur Jesus får denna makt. Ett stöd för detta är även att Je sus bara omnämns som kung i slutet av evangeliet när passionen närmar sig.

Nästa detalj gäller bilden om fåren och getterna. Får och getter vallades ofta tillsammans för att sedan skiljas åt för kvällen, vilket inte var någon större svårighet på grund av deras olika utseende. Bilden betonar därför Människosonens allvetande och rättvisa – om folken moraliskt sett är som får och getter för honom, innebär det att han inte har någon svårighet med denna urskiljning, och urskiljningen blir därför rättvis. Samtidigt är det så, att vi ingenstans har belagt att getter skulle vara en symbol för orättfärdighet. Därför blir åtskillnaden mellan får och getter på grund av rättfärdighet/orättfärdighet en överraskning för åhöraren, vilket är i linje med folkens reaktion inför domen längre fram i texten, men den betonar också Guds kontroll över processen. Urskiljandet är dock inte godtyckligt: skälen redovisas, och de är inte orimliga.

När texten växlar över till domstolsscenen, växlar också benämningen av Jesus från »Människosonen« till »kungen« (v 34); kungen var också självklar domare under denna tid.6 Överhuvudtaget är texten full av kristologiska titlar och anspelningar. Förutom »Människosonen« och »kungen« (Messias), förutsätter talet om »min far« tanken om Jesus som Guds son.

Ser vi sedan närmare på skälen för domen, har vi också ett antal intressanta detaljer. En första är att det är underlåtenhetssynder som ställs i fokus. En andra är det som kyrkofadern Krysostomos noterade, att det är barmhärtighetsgärningar som tas upp och inte under och mirakler. Det senare är alltså inte grund för frälsning. Någon har också noterat, att detta att klä nakna, är att agera som Gud själv gör i skapelsen.7 Vidare har Bibeln 2000 valt att översättaxenos (främling, utlänning, invandrare) med »hemlös« (v 35, jfr Folkbibeln, och 27:7 som har samma ord). Även här kan jag tycka att något förloras i översättningen då ordet kopplar till Gamla testamentets lag där änkor, faderlösa och invandrare står i särskilt fokus för andras omsorg. Ytterligare en detalj är de orättfärdigas tilltal av kungen som »Herre« (v 44). Det kan förstås antingen som oärligt menat,8 eller som ett erkännande av Jesu makt i den sista tiden,9 men handlar inte om vädjan inför en godtycklig herre. En sista detalj är att Matteus inte uppehåller sig vid de orättfärdigas straff och i detalj beskriver hur de plågas, vilket var vanligt i samtida apokalypser, och som väl också har skett i kristen predikan genom tiderna. Istället konstateras bara straffet, och Matteus väljer att sluta positivt med möjligheten till evigt liv. Hopp, snarare än hot, avslutar talet och Jesu undervisning i Matteus.

Överhuvudtaget är en viktig poäng i domstolscenen att ingen av de två grupperna är medvetna om när de har gjort gott och handlat rätt. Berättelsen säger alltså inte att man (medvetet) kan förtjäna sin frälsning genom goda gärningar. Snarare går den i linje med att säga, att ett förvandlat liv i gemenskap med Gud leder till en karaktär som gör gott även omedvetet,10 och som helhet leder mot Gud och också in i evigheten. Ett sådant liv är inte utan kriterier och mål (Matteus har en poäng med att berätta detta för kristna, och räkna upp just dessa barmhärtighetsgärningar), men det är inte vi som människor som kontrollerar det. Vi kan inte förtjäna frälsningen men vi kan inordna våra liv i enlighet med den.

Om detta är scenariot i texten, återstår en viktig fråga: Vilka är »dessa mina minsta som är mina bröder«? I nutida bibelforskning finns en majoritet för att identifiera dem med kristna (av något slag), eftersom epitetet »bröder« används om dem.11 Det finns dock flera detaljer i texten som talar emot en sådan tolkning. För det första är det viktigt att se att det övergripande sammanhanget, där syftet är att uppmana kristna att vara vaksamma inför den sista tiden, också går igen i vår text.12 Det gör det lite märkligt att Matteus plötsligt skulle vända sig till andra än kristna och uppmana dem att behandla kristna väl. För det andra kan man undra om Matteus kan tänkas ha trott att alla folk skulle få chansen att hinna betjäna kristna innan Jesu återkomst. För det tredje används »broder« åtminstone två gånger i evangeliet utan att nödvändigtvis signalera kristna.13 Dessutom förekommer ordet bara en gång i vår text (det upprepas inte som barmhärtighetsgärningarna), vilket borde innebära att det inte är viktigt för att definiera mottagaren av handlingarna. »De minsta bröderna« borde då stå för världens behövande. Tanken är inte främmande för judisk tradition,14 även om Guds närvaro inte preciseras. Vidare tycks det alltså även kunna finnas en öppning i texten för vad K Rahner kallade »anonyma kristna«, en tanke som inte heller är obekant i Nya testamentet.15

Texten har en enkel struktur med en inledning (v 31–33), berättelse (v 34–45) och slutsats (v 46). Berättelsen kan delas upp i två dialoger (v 34–40 och v 41–45) som båda följer mönstret domslut, svar och motivering. 

Inför kyrkoåret

Som den sista söndagen på kyrkoåret är texten ytterst lämplig. Söndagen har förberetts av de två föregående där evangelietexterna också hämtats från det eskatologiska talet i Matteus. Vi har alltså något här som når en kulmen. Slutet är dock inte definitivt, varken i Nya testamentet eller eskatologiskt; det finns en fortsättning i Apostlagärningarna och kyrkans historia, och en fortsättning som sträcker sig in i evigheten. Advents- och jultiden får sedan ta vid och tydligare definiera vem den som är herre i den sista tiden, över kyrkan och i himlen, är.

Den gammaltestamentliga texten har starka kopplingar till evangelietexten, båda har apokalyptiska drag, och i sammanhanget i Jesaja talas om att alla folk ska samlas.16 Den gammaltestamentliga texten blickar dock än längre fram, bortom domen, för att måla det som komma skall.

Episteltexten förenar på så vis den gammaltestamentliga texten och evangelietexten: den betonar moralen inför slutet, men har också med temat om en ny himmel och ny jord. Däremot sätter den slutet i en mer avlägsen framtid genom talet om »tusen år« och markerar på så vis ena ytterkanten i kanon för talet om den sista tiden.

När det gäller temat kan man säga att Matteus är mer intresserad av att ge det teologiskt innehåll än kronologiskt. Kristi återkomst förstås här i moraliska termer, dock utan att förlora tron på själva återkomsten, vilket skulle innebära att en viktig motiverande faktor för moralen tas bort.

Inför predikan

Texten kan nog både stödja och utmana den aktuella bekännelsetraditionen. Å ena sidan finns ett stöd för att vi kommer att dömas utifrån hur vi behandlar »de minsta«, om än mer indirekt än vad man brukar tänka, eftersom de rättfärdiga i texten blir förvånade över att de har gjort gott. Å andra sidan kan traditionen utmanas genom att texten öppnar för att människor som lever riktigt vinner frälsning. Texten ifrågasätter dock inte kyrkans evangelisation: berättelsen riktar sig till kristna och utmanar dem att även medvetet leva »enligt domen« och i förlängningen uppmana andra att göra det.

I texten finns ett underförstått »äntligen!« då riket som väntat sedan världens skapelse träder i kraft, vilket kan vara viktigt att förmedla till den gudstjänstfirande församlingen. Här finns en uppmaning till liv i Jesu efterföljd, men också obändigt hopp och glädje över det som ska komma i evigheten, vilket också motiverar etiken. En annan viktig fråga är hur barmhärtighetsgärningarna konkretiseras individuellt och i församlingen, och hur de förblir »omedvetna« snarare än pekpinnar.

Men hoppet är också det som kan få betydelse för den enskilde inför dagar som kommer. Här gäller hoppet inte bara himlen, utan också att det vi gör här och nu faktiskt har betydelse. Det är inte meningslöst, utan spelar roll. Även om frälsningen är av nåd, så räknas också det jag gör, vilket jag tror kan vara en källa till kraft under slitsamma dagar. Hoppet gäller också rättvisan i Guds dom och att det är Gud som till sist kontrollerar processen. Inte så att vi inte utvärderar det vi och andra gör, men i perspektiv av att det sista ordet är Guds, i enlighet med hur han har uppenbarat sig i Kristus.

Josef Forsling, Tro & Liv 2009

1. Matt 25:1–30.

2. Jfr Mark 13.

3. Matt 24:45–51.

4. Matt 26:1–28:20.

5. Matt 26:2.

6. Jfr Dan 7:13–14.

7. Jfr 1 Mos 3:21.

8. Jfr Matt 7:21–23.

9. Jfr Fil 2:11.

10. Jfr Matt 7:18.

11. Jfr Matt 12:48–49, 28:10.

12. Jfr Matt 24:45–51.

13. Matt 5:22–24, 7:3–5.

14. Ords 19:17, jfr Matt 5:7.

15. Rom 2:14–16.

16. Jes 66:18.