Fastlagssöndagen (årg. 1)

Kärlekens väg, Luk 18:31–43 (årg 1)

I texten skildras hur dramatiken kring Jesus tätnar medan vi leds allt närmare Jerusalem. Likt lärjungarna ställer sig läsaren frågande inför Jesu ord om att han snart ska lida och dö. Varför behöver detta ske?

Inför texten Lukasevangeliet är i själva verket frälsningshistoria. Författaren skildrar de mest avgörande händelserna i denna historia. Huvudpersonen är Jesus från Nasaret. Därför tar författaren sin utgångspunkt just i denna stad där Jesus växte upp. Sedan skildras verksamheten i Galileen och när den är avslutad beger sig Jesus och hans lärjungar iväg på den långa vandringen till Jerusalem. Efter döden och uppståndelsen som utgör nyckelhändelser i Jesu messianska gärning skildras frälsningshistoriens nästa fas som innebär att budskapet till sist når hela världen. I den lukanska skildringens avslutning har nämligen budskapet om Jesus och hans rike till sist nått rikets huvudstad, Rom (Apg 28).

De inledande orden i vår text avslöjar att vi befinner oss i inledningsfasen till det mest avgörande skedet frälsningshistorien, nämligen Jesu lidande, död och uppståndelse: Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse (18:31). Den långa vägen till Jerusalem är snart över och slutfasen kan börja. Just lidandet och döden utgör enligt evangelierna det centrala motivet i Jesu messianska gärning. Detta var samtidigt ett stort problem för lärjungarna något som även avspeglas i texten genom författarens kortfattade kommentar: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade (18:34).

Deras förväntningar på Jesus var alltså stora men felaktiga. De trodde nämligen att de redan nu skulle få se Guds rike (19:11). Uppfattningen ska ses mot bakgrund av den samtida judendomens messias-förväntningar. Efter exilen aktualiserades dessa förväntningar genom att den messianska profetian till David i 1 Sam 7:14–16 hamnade i fokus. Orsakerna till detta var med all säkerhet den oro som judarna upplevde denna tid då olika ockupationsmakter avlöste varandra. Hoppet knöts till en kommande konung som skulle återupprätta Israel och åter ge nationen en framträdande position i världen. Förväntningarna var både politiskt och religiöst färgade beroende på i vilket sammanhang de formulerades. En rad messianska motiv kan därför skönjas i den judendom som under det andra templets tid var allt annat en enhetlig.

En del väntande på en krigarkung likt David medan andra såg fram emot en kosmisk frälsare enligt Dan 7. I det sistnämnda fallet tänkte man sig att en omvälvande händelse skulle äga rum genom att Messias plötsligt uppenbarade sig från himlen. Andra grupper var angelägna om att betona Messias religiösa roll. En sådan riktning var Dödahavsförsamlingen som väntade på en messiansk prästerlig gestalt som skulle leda Israel tillbaks till lagen och den rätta gudstjänsten.

I evangelierna möter vi helt andra inslag i Messiasbilden. Det är främst i två avseenden som dessa avviker från de judiska förväntningarna. Dels är Messias gudomlig och dels ska han att lida och dö. Det sistnämnda var definitivt en ny idé och framstod som ytterst svårsmält, ja helt otänkbar för judarna på Jesu tid. Det är förklaringen till lärjungarnas totala brist på insikt inför Jesu ord om hans kommande lidande och död.

Just kontrasten mellan Jesu messianska gärning i form av lidande och död och lärjungarnas felaktiga förväntningar blev nu i slutändan ett akut problem. Jag menar att det är denna kontrast som utgör det centrala motivet i vår text. De inledande orden om det kommande lidandet och lärjungarnas oförmåga att inse detta (18:31–34) ska därför kopplas till Jesu botande av den blinde i Jeriko (18:35–43). Det innebär att orden om lärjungarna: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade (18:34), har sin parallell i v 35: När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Både lärjungarna och den blinde mannen var i stort behov av ett botande från blindhet. De som skiljer dem åt är att den blinde i Jeriko var medveten om sitt utsatta läge medan lärjungarna var omedvetna om det. Underberättelsen får på så sätt en dubbel innebörd. Det förstärks av att den blinde kallar Jesus för »Davids son«, en tydlig anspelning på hans messianska identitet.

Detta dubbla perspektiv visar inte endast lärjungarnas situation utan pekar även på angelägna problem hos nutida efterföljare till Jesus. Också idag måste kyrkan ställa frågan: Förstår vi innebörden i det som nu ska hända i Jerusalem? Det är högst troligt att vi också idag behöver bli föremål för ett under där våra ögon på nytt öppnas för det som snart ska ske med Jesus.

Inför kyrkoåret

I Nationalencyklopedin kan man läsa om denna söndag: »Fastlagssöndagen, latin Quinquage ́sima (›femtionde [dagen före påsk]‹), den söndag i kyrkoåret som ingår i den tre dagar långa fastlagen mellan förfastan och fastan, vilken börjar med ask- onsdagen. I romersk-katolsk tradition, där den avskaffades 1969, har den räknats till förfastan.«

Fastlagssöndagen markerar därmed en gränsöverskridande period som inträffar före askonsdagen, den dag som på allvar inleder fastan och därmed den fas som innebär att Jesus går upp till Jerusalem för att lida och dö. Fastlagstiden som också perioden kallas var under medeltiden dagar med karnevalsliknande upptåg då man åt och drack i stora mängder. Detta frosseri var enligt den medeltida kyrkan ett sätt att visa vad man sedan under fastan skulle ta avstånd ifrån. Nationalencyklopedin beskriver hur dessa seder kom att förändras efter reformationen. En del av sederna levde dock kvar: »Efter reformationen förbjöds fastlagsupptågen, men de fortlevde, i synnerhet bland pigor och drängar på landsbygden. Fastlagen var ett välkommet tillfälle till fest, då statuslösa grupper utan risk för repressalier kunde kritisera och förlöjliga överheten. I Skandinavien är det främst i Skåne och Danmark som äldre fastlagsupptåg levt kvar, dock i allt mera harmlös form. Bruket att ›slå katten ur tunnan‹ och ›dra huvudet av gåsen‹ har tolkats som nordliga utlöpare till en rituell djurmassaker, medan ryttarleken ›ta ringarna‹ kan uppfattas som en efterbildning av adelns tornerspel.«

Kanske kan man uppfatta lärjungarnas sorglösa och oförstående inställning i texten som en återspegling av Fastlagens livsstil. De insåg inte allvaret i det som snart skulle ske. Risken fanns även att de dröjde kvar i denna inställning. Samma risk löper vår tids kyrkobesökare. När den blinde mannen bad Jesus om hjälp ombads han att komma närmare (18:40). I Jesu närhet blev han sedan botad. Vår text uppmanar på samma sätt oss att komma nära Jesus. Det är nämligen endast genom att leva nära honom under fastetiden som vi kan förstå Jesu messianska gärning på Golgata.

Inför predikan

Texten i Luk 18:31–43 är inte endast en tankeväckande uppmaning om att fastetiden står för dörren. Texten utgör även en utmaning till en kristen livsstil som för tillfället inte tycks ha någon större framgång i vår tids kyrka. Jesu ord om lidandet och utlämnandet gäller naturligtvis primärt hans egen gärning men samtidigt är det en modell för den livsstil som också bör prägla hans efterföljare. Tidigare har Jesus nämligen sagt: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det (Luk 9:23, 24).

Men tyvärr är ofta även vår tids lärjungar blinda och oförstående inför Jesu lidande och död. Antingen tycker man synd om honom eller också konstaterar man att lidandet och döden ingick i Guds frälsningsplan. Jag menar att texten går ett steg länge genom att uppmana oss att bli delaktiga i det som sker. Efterföljelse handlar om att identifiera sig med Jesus och den livsstil han visar genom sitt handlande. Den livsstilen innebär att avstå från egna fördelar och leva för andra. Den som lever i efterföljelse låter sitt liv formas av Guds vilja.

En sådan livsstil framstår inte endast som obegriplig utan även omöjlig. Det är här som berättelsen om den blinde mannen i Jeriko kommer in i bilden. Den lär oss att det krävs ett under och att detta under endast kan ske i Jesu närhet. Det handlar både om att förstå hans lidande men också om förmågan att leva ett nytt liv. Jesus säger: Vad vill du att jag ska göra för dig? Den som svarar genom att erkänna sin svaghet och sitt totala beroende av honom får då också ta emot hans svar: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.

- Leif Carlsson, Tro & Liv 2006