Fastlagssöndagen (årg. 2)

Kärlekens väg, Joh 12:20–33 (årg 2)

Jesus provocerar såväl sin samtid som vår nutid genom att vända på begreppen om tillvarons ordning. I Johannesevangeliets berättelse utmanar han både oss människor som lever i världen och lagens makt – som tålmodigt och tveklöst driver allt levande till döden. Jesus konfronterar i dagens text den lagens makt med sin egen kommande död. Han ger i berättelsen en tolkningsnyckel med vilken hans förnedrande och fiaskoliknande död på korset inte bara ska bli meningsfylld utan också – i allra högsta grad – meningsfull. Jesus talar om och med en teologisk och existentiell täthet som fyller berättelsen med ett spektrum av betydelser.

Inför texten

Textens inre struktur och händelse är tämligen rak och okomplicerad. Några utifrån kommande personer söker Jesus1 varefter Jesus börjar tala om sin kommande död(2). En röst som bekräftar vad

Jesus sagt hörs från himlen och eventuella invändningar mot den bekräftande röstens giltighet bemöts(3). Texten avslutas med att Jesus formulerar konsekvenserna av sin egen död.(4)

Texten återger narrativt ett kort skeende där människor möts och talas vid. Till större delen består texten av utsagor av Jesus. Närkontexten utgörs av Jesu intåg i Jerusalem,(5) som föregår dagens berättelse, och av det som närmast följer när Jesus befäster sig som Messias,(6) förankrar sig hos profeten Jesaja samt förankrar sig hos och i relation till Gud Fadern.(7)

Den vidare kontexten är mer tematisk till sin form, förutom textens narrativa sammanhang som utgörs av händelserna i Jerusalem och Jesu tal som föregår dem. Det Jesus säger i dagens text är något av en variation på vad han tidigare har sagt.(8) Inte minst talar Jesus om sig själv och sin roll i relation till evangeliets klimax – Jesu korsfästelse,(9) död(10) och uppståndelse,(11) Samtidigt sätter Jesus in sig själv i en intertextuell kontext som ytterligare vidgar perspektivet på hans kommande död på korset (jfr 12:31–32 med 3:14–15).12

Filippos(13) och Petrus bror Andreas(14) är de som förmedlar kontakten mellan de okända grekerna och Jesus(15). Jesus svarar dem på ett för sammanhanget något märkligt sätt genom att börja prata om sin egen död. Han börjar med att likna sin död vid ett vetekorn som genom att falla i marken och »dö« ger en rik skörd av liv för många.(16) Jesus använder sedan ett uttryck som tycks både radikalt och drastiskt.(17) Men: »I brist på komparativuttryck används på hebreiska och arameiska motsatser för att beskriva det man föredrar. De skall därför inte tolkas ordagrant.«(18) Det handlar i grund och botten om att inse att livet är satt på spel.(19)

Att livet är satt på spel blir tydligare när Jesus sedan talar om sin egen död i något kryptiska termer.(20) I ljuset av vad Jesus säger – hur kan man följa Jesus på annat sätt än genom att tro att det han säger om sig själv är sant, att hans död inte innebär livets slut för honom? Om det han säger om sin egen död är sant betyder det att den som tjänar och följer honom också likt vetekornet måste falla i marken och dö. Jesus talar om sin egen och andras död därför att döden är lagens yttersta, och för alla oundvikliga, konsekvens. Att leva med insikten om den egna förestående och kommande döden är början på att följa Jesus – för att i döden kunna vara där han är. Karl Barth skriver:

Death is the supreme law of the world in which we live. [...] Death is engraved inexorably and indelibly upon our life. [...] Even the Christ according to the flesh must die in order that He be appointed the Son of God. [...] Death is the supreme law of our life. We can say no more than that if there be salvation, it must be salvation from death.(21)

Frälsningen som åstadkoms med Jesu död och uppståndelse är inget mindre än frälsningen från döden. Att i döden följa Jesus och vara där han är – det är att leva i en verklighet där döden inte finns mer.

Men även Jesus våndas inför tanken på att dö.(22) Samtidigt förankrar Johannes Jesu död i den större verklighet som är Guds Faderns.(23) Tecknen för att det är så förnekades redan då.(24) Med Jesu kommande död på korset faller domen över denna världens härskare (25) – som är den lagens makt vars yttersta konsekvens är döden.

Jesus talar om att han ska bli »upphöjd« och att detta ska få konsekvenser för alla.(26) »Upphöjelsen« är en kristologisk och teologisk helhet som är korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden.(27) Att »upphöjas« betyder också dels att höjas upp på ett kors och dels att upphöjas till ett högre ämbete, som ett kungligt ämbete.(28)Samtidigt gör Johannes klart att Jesu död på korset ska förstås i ljuset av påsklammets offer(29) (se 19:36 med not).

Men vad menas med kopplingen mellan Jesu korsfästelse och kopparormen (jfr 12:31–32 med 3:14–1530)? Jack Miles skriver:

The serpent was lifted up so that the dying Israelites could be cured of fatal snakebite. Yahweh incarnate will be lifted up ’so that everyone who believes in him may have eternal life.’ This is the equation, but it is a deeply shocking equation, for what did the Israeites see when they looked at the bronze serpent? [...] When they looked at the bronze serpent, even though it cured them, they saw a reminder of why thay had so greatly feared him. The snakes, after all, were not the cause of their dying. The Lord himself was the cause. What, then, does Jesus suggest that all mankind will see when they look upon him lifted up on the cross [...]? How can we avoid saying that they will look upon the cause as well as the cure for their distress?(31)

Miles formulerar en radikal förståelse av Jesu död på korset som det offer och det tecken med vilket Gud försonas med den mänsklighet som han har satt att leva under lagens yttersta konsekvens, som är döden. Det är ingen mindre än Gud som satt gränserna för livet och det är ingen mindre än Gud som med och i Jesu död och uppståndelse öppnar upp livets begränsningar och »fördriver denna världens härskare«.(32) Allt för att möjliggöra en uppståndelsens verklighet där döden inte finns mer.

Den uppståndne Jesus ska dra alla till sig.(33) Men varifrån är det? Robert Jenson svarar: »Jesus is risen into the future that God has for his creatures. What certain persons saw after his death was a reality of that future.«(34) Jesus är uppstånden in i Guds fullbordade, kommande och framtida verklighet – uppståndelsens verklighet. Han drar alla till sig när han därifrån kommer oss till mötes i varje stund. Jesus drar alla till sig från den Guds framtid som gränsar till vårt nu i varje blivande ögonblick.

Inför kyrkoåret

Fastlagssöndagen inleder fastetiden, som föregår påskens drama. Insatt i det större sammanhanget fungerar texten utmärkt. Textens skeende har ett perspektiv på långfredagens kommande död och påskdagens kommande uppståndelse som ligger helt i linje med fastlagssöndagens plats i kyrkoårets övergripande ordning.

Texten möter firningsdagens två övriga texter på ett spännande sätt. Den gammaltestamentliga texten ur Ester(35) speglar den intertextualitet som Jesus själv använder. Men, man gör gott i att läsa hela Ester för att det intertextuella sammanhanget och på vilket sätt Esters agerande är kopplat till vad Jesus säger ska framgå. Episteltexten(36) är en kortfattad tolkning av Jesu död som är möjlig och rimlig om och när Jesu död förstås i ljuset av vad han själv säger om den i dagens text ur Johannesevangeliet.

Fastlagssöndagens tema är »Kärlekens väg«. Textens kärva och krassa ton ger vissa svårigheter att få tanken om »kärlekens väg« att fästa riktigt. Texten öppnar ett existentiellt bråddjup som först i efterhand – dvs först i ljuset av uppståndelsens erfarenhet – kan få dagens text att falla in under rubriken »kärlekens väg«.

Inför predikan

I Svenska kyrkans sammanhang är döden i allra högsta grad närvarande. En stor och viktig del av Svenska kyrkans dagliga arbete är relaterad till begravningar. Döden framstår med andra ord som en högst påtaglig del av den verklighet vi lever i. Men det är mer sällan som döden omtalas i de termer som Jesus använder om sin egen död i dagens text. Det eskatologiska uppståndelseperspektivet på döden får allt som oftast ge vika. Inte sällan oklart till förmån för vad. Men i Svenska kyrkans psalmtradition lever tankarna vidare – se tex gärna Sv ps 204.

I mötet med den gudstjänstfirande församlingen kan texten möta ett visst motstånd. Dels för att döden omtalas ogenerat och tydligt, och dels för att texten innehåller tankar om döden som onekligen är provocerande. Det är en alltigenom provocerande och omöjlig tanke att Jesus på något sätt inte dör när han dör. Det är en om möjligt än mer provocerande tanke att vi och människor omkring oss på något sätt inte ska dö när vi ska dö. Tankarna trotsar den allmänmänskliga erfarenheten och det är onekligen svårt att tänka sig den församling som oproblematiskt relaterar till och tar till sig de grundläggande tankarna i dagens text. Predikanten har en grannlaga uppgift att omsätta textens provokation till något för församlingen matnyttigt.

I mötet med den enskilde innehåller texten en uppenbar fara. V 25 riskerar att bli en tanke som den enskilde kan missförstå och
misstolka in i sitt eget liv och sätt att vara. Det är angeläget att predikanten tydligt desarmerar den självförnekelse och möjliga självdestruktivitet som kan bli konsekvensen av att förstå v 25 i bokstavlig mening. Den behöver och bör tydligt placeras i sin kontext med predikantens fingertoppskänsla för vår tids språks bristfälliga förmåga att återge den antika textens bärande tanke. V 25 bör alltså hanteras mycket varsamt och medvetet av predikanten.

Predikanten har också en delikat uppgift att omsätta textens teologiska täthet till tankar som hjälper den enskilde att förstå sig själv som omfattad av den frälsning som texten vittnar om. V 32 kan vara avgörande i det avseendet – Jesus ska dra alla till sig. Samtidigt rymmer texten möjligheter till identifikation. Predikanten gör gott i att lyfta fram den ångest inför döden som skymtar fram i v 27. Tanken på vår egen död rymmer inte alltid hoppet om att döden inte innebär livets slut. Det kan vara till tröst och uppbyggelse för den enskilde att veta att även Jesus bar på ett korn av tveksamhet och tvivel inför den okända framtid som möter oss när vi ska förlora varandra och lämna den här världen, för att skåda en annan verklighet.

- Patrik Pettersson - 2010

1. 12:20–22.
2. 12:23–28a.
3. 12:28b–29.
4. 12:30–33.
5. 12:12–19.
6. 12:34–36.
7. 12:37–50.
8. 8:21–28.
9. 19:13–24.
10. 19:25–37.
11. 20:11–29.
12. Se 4 Mos 21:4–9.
13. 1:43–51, 6:5–7, 12:21, 14:8.

14. 1:40, 6:8–9, 12:22.

15. 12:2–22.16. 12:23–24.17. 12:25.

18. Kieffer, René, 1988: K N T4b Johannesevangeliet 11–

21. Uppsala: EFS-förla- get. S 297.

19. Kieffer, René, 1988: K N T4b Johannesevangeliet 11–

21. Uppsala: EFS-förla- get. S 308

20. 12:26.
Fastlagssöndagen, den 14 februari

21. Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press, s 166f.

22. 12:27.

23. 12:28.

24. 12:29.

25. 12:31.

26. 12:32.

27. Dunn, James D G,2008: The Anchor Yale Bible Dictionary: Freedman, David Noel (red).Christology (NT). New Haven:Yale University Press. Accordance electronic edition, version2.0.

28. Kysar, Robert, 2008: The Anchor Yale Bible Dictionary: Freedman, David Noel (red). John, the Gospel of. New Haven: Yale University Press. Accordance electronic edition, version 2.0.

29. Miles, John R., 2008:The Anchor Yale Bible Dictionary: Freedman, David Noel (red). Lamb.New Haven:Yale University Press. Accordance electronic edition, version 2.0.

30. Se 4 Mos 21:4–9.

31. Miles, Jack, 2002: Christ, A crisis in the life of God.New York: Vintage Books, s 49f.

32. 12:31.

33. 12:32.

34. Jenson, Roberts:1997.Systematic Theology, Volume 1, The Triune God.New York: Oxford University Press, s 198.

35. Ester 4:12–17.

36. 1 Tim 2:4–6.