Fastlagssöndagen (årg. 3)

Kärlekens väg, Mark 10:32–45 (årg 3)

Kärlekens väg är Jesu självutgivande kärleks väg som leder honom till Jerusalem, till lidandet och till döden. Fokus är alltså på Jesus, men det är också på lärjungarna. Deras kallelse är att i någon mening följa samma väg.

Inför texten

Genom att undersöka hur perikopen för dagen förhåller sig till sin litterära kontext blir det snabbt tydligt hur medvetet format Markusevangeliet som helhet är. Och det finns flera samband att uppmärksamma. -

För det första är perikopens första del – Mark 10:32–34 – den sista av tre lidandesförutsägelser. Den första återges i Mark 8:31–33, den andra i Mark 9:30–32. Mellan de tre förutsägelserna finns en viss stegring. I grunden säger de alla samma sak, men den tredje för­utsägelsen är något fylligare än de två tidigare. 61

För det andra ingår perikopen i ett sammanhang som handlar om de annorlunda villkor som gäller i Guds rike. Med Mark 10:1 antyds en nyansats, ett uppbrott.(1) Detta uppbrott ska snart föra Jesus och hans lärjungar till Jerusalem.

Till det som är annorlunda i Guds rike hör villkoren för äktenskapet. De är strängare än i den »vanliga« världen.(2) Till det som är annorlunda hör även villkoren för och synen på barn.(3) I båda dessa fall är det värt att lägga märke till att Jesu ord och handlingssätt väckte anstöt. Till det som är annorlunda hör vidare förhållandet till ägodelar,(4) något som sedan direkt knyts till frågan om vad det innebär att vara en Jesu lärjunge.(5)

För det tredje inramas det större sammanhang där perikopen ingår av skildringar av botanden. I Mark 8:22–26 berättas om hur Jesus botar en blind man utanför Betsaida och i Mark 10:46–52 återges hur Jesus botar den blinde Bartimaios. Efter undervisningen om de annorlunda villkoren i Guds rike och bevisning av Gudsrikets närvaro i handling är Jesus redo att gå till den stad som dräper sina profeter. Från och med kapitel 11 i Markusevangeliet är Jerusalem händelsernas centrum.

Perikopens struktur är förhållandevis enkel. Den består av två tydliga delar: v 32–34 Jesu kallelse och v 35–45 lärjungarnas kallelse. I den första delen återges Jesu ord om sin kallelse: att utlämnas. Enligt evangelisten är det tredje gången som Jesus på detta sätt talar om sin kallelse. Han gör det alltså genom att förutsäga Människosonens lidande. Och han gör det medvetet; han samlar dem som följer honom omkring sig och talar. Genom det som Jesus säger talar han om sig själv som försonaren.

I den andra delen återges först ett samtal mellan Sebedaios söner och Jesus.(6) Detta blir i sin tur utgångspunkt för reaktioner och till att Jesus återigen samlar lärjungarna omkring sig och talar till dem.(7) Denna gång handlar hans undervisning om lärjungaskapets villkor i relation till Mästaren. Jesus talar om sig själv som förebilden. Perikopen är rakt berättad och innehåller inte särskilt mycket av svårigheter. Men bakom enkelheten döljer sig en teologi, som i ljuset av söndagens rubrik kan behöva lyftas fram. Följande är några antydningar för reflektion.

V 32: »på väg«. Formuleringen anger den rörelse som finns genom hela evangeliet och som ska få sin fullbordan i Jerusalem. Det var hit Jesus skulle komma. Det var till detta »min älskade son« var utvald.(8) Och det var för detta som tiden var inne när Jesus fram­trädde på jorden.(9)

»Jerusalem«. Jesu lidande och död måste ske i Jerusalem. I de två tidigare lidandesförutsägelserna har Jesus inte nämnt Jerusalem, men nu gör han det. I Lukasevangeliet står också att Jesus explicit hänvisar till profeternas förutsägelser,(10) men här i Markusevangeliet nämns inte detta.

»Jesus gick först«. Det är som om han drevs av iver. Det finns ett drag av brådska, något som stryker under nödvändigheten i det som nu sker.

»De« avser väl de tolv. Att de sägs vara fyllda av bävan anger det speciella i situationen.

»de andra som följde med«. Det framkommer vid olika tillfällen i evangelierna att Jesus omgavs av en större eller mindre grupp människor som uppenbarligen följde med honom på hans vandringar. Hur stor denna grupp var är okänt. Sannolikt växlade den i storlek, likaså är det troligt att vilka som ingick i den varierade. »samlade han de tolv«. Det sägs ibland att Jesus på ett särskilt sätt samlade de tolv för att undervisa dem om sådant som inte angick alla andra. Detta är ett sådant tillfälle.

V 33: »Människosonen«. Jesus kallar sig Människosonen i lite olika sammanhang, inte minst när det gäller lidandet. Även om begrep­ pet som sådant inte är knutet till tanken på Herrens lidande tjänare, utgör med stor säkerhet Jes 53 en bakgrund till den förutsägelse om sitt lidande som Jesus här gör.

»utlämnas«. Den passiva formuleringen anspelar som oftast på Gud som den agerande. Jämför det med episteltexten.(11) Jämför också med formuleringen i den andra lidandesförutsägelsen i Mark 9:31. I fortsättningen framgår att utlämnandet sker i två faser: först till »översteprästerna och de skriftlärda«, sedan till »hedningarna«.

V34: »efter tre dagar skall han uppstå«. Detta ingår i alla de tre för­ utsägelserna som en viktig del.

V37: »i din härlighet«. Här skildras Jesus som den himmelske kungen och språkbruket anspelar sannolikt även på föreställning­ en om människosonsgestalten i Danielsboken.(12)

V 38: »bägare«. Bägaren är i Gamla testamentet oftast en bild för domen och för lidandet.(13) Ibland kan bägaren också stå för motsatsen, för välsignelse.(14) I nattvardens sammanhang kombineras de två bilderna: bägaren påminner både om Jesu lidande och död och om Guds välsignelse. Att Jesus tar syndens straff på sig blir till välsignelse för syndarna – för att bruka klassiskt och bibliskt språkbruk. »dop«. Också dopet, neddoppningen, är en bild för lidande och död med gammaltestamentlig bakgrund.(15) I Nya testamentet blir den en än viktigare bild för hur Gud för genom lidande till död till uppståndelse.(16) V40: »platserna ... kan jag bara ge dem som har bestämts därtill«. Jesus förnekar inte att det finns vissa platser som är med hedervärda än andra, men det är inte hans, utan Faderns sak att bestämma. På sätt och vis fortsätter Jesus med sitt svar temat från början på Mark 10 om det annorlunda i Guds rike; andra regler än de vanliga mänskliga råder i detta rike.

V 42: »Jesus kallade till sig dem«. Åter framgår att Jesus behöver undervisa de tolv på ett särskilt sätt.

V 43: »Men så är det inte hos er«. Tempus är viktigt. Det står inte att det inte ska vara så hos Jesu lärjungar eller att det inte borde vara så, utan det är inte så.

V 45: »tjäna«. Ordet är betydelsefullt och ger associationer till den gammaltestamentliga föreställningen om Herrens lidande tjänare i Jes 53. Samtidigt rymmer Jesu svar ett helt livsprogram.

»ge sitt liv ... för många«. Båda uttrycken knyter an till Jes 53, sär­ skilt v 10 och 11. »till lösen«. Också här finns en anspelning på Jes 53. Lösköpandet är en av flera bilder i bibeln för innebörden i Jesu ställföreträdande död för mänskligheten.

Inför kyrkoåret

I kyrkoåret är fastlagssöndagen en vändpunkt. Från trettondedags­ tidens och förfastans fördjupning av skildringen av vem Jesus är, går det alltmer över till att handla om hans lidande och död. De nytestamentliga texterna skildrar också en vändpunkt i Jesu eget liv; nu närmar sig fullbordan av det som han har förutsagt och det som han har kommit till världen för. För lärjungarna blir de oroande aningarna alltmer verkliga. Mycket ska de inte förstå förrän efteråt.

Det kan vara en frestelse att denna dag tala allmänt om kärle­ken – detta begrepp som nästan blivit omöjligt att använda, nernött, sexualiserat och missbrukat som det är i svenskt språkbruk. Frestelsen kan förstärkas av den gammaltestamentliga läsningen från Höga visan 8:6 f, en perikop som måste läsas i sitt helbiblis­ ka sammanhang för att över huvud taget kunna brukas. Epistel­ texten(17) är ett sådant sammanhang som ger en djupdimension åt talet om kärleken. Apostelns beskrivning av innersidan av Jesu förutsägelse är viktig att ha som dialogtext vid läsningen också av evangeliet för dagen.

Inför predikan

En söndag som fastlagssöndagen är både tacksam och svår att predika på. Det tacksamma ligger i att mycket är givet, stämningen för söndagen är tydlig, det finns ramar att gå in i. Det svåra ligger i att framställa de kända sanningarna utan att de blir plattityder, självklarheter som inte griper någon – allra minst predikanten själv.

Om man söker nyckelord för dagen kunde de vara »utlämnas« och »tjäna« och »lösen«; i de orden sammanfattas rubriken för dagen: »Kärlekens väg«.

Perikopens tydliga tvådelning kan få styra också predikan, men samtidigt rymmer den andra delen av perikopen förvisso tillräckligt mycket för att det kan räcka till både tre och fyra punkter. Med tanke på textens proportioner finns en viss risk att tyngdpunkten alltför fort flyttas över till den andra delen. Jesu förutsägelse av sitt kommande lidande bör inte fuskas över; den delen av perikopen måste få komma fram tydligt denna dag. Det är utifrån den som den senare delen blir begriplig, och det finns en tydlig koppling mellan Jesu förutsägelse av sitt lidande och hans ord om att ge sitt liv till lösen i perikopens slut.

Om alltså en första punkt i predikan får handla om Jesu ord om att han går till Jerusalem för att »utlämnas« hamnar fokus på Jesus som försonare. Det finns andra söndagar i kyrkoåret då detta tema lyfts fram, men det ligger en poäng i att betona det även denna söndag. Det var för detta som Jesus föddes och kom i världen. Och Jesus vet det. Han är medveten om sin kallelse, sitt uppdrag. Hans lidande och död är nödvändiga.

I en tid när Jesusbilden faktiskt står i fokus – vilket är mycket positivt – är det härligt att få förkunna om honom som försonaren. Med hjälp av innehållet i episteln från 2 Kor 5:14–21 kan innersidan av det som Jesus säger anas. Ingen förkunnare bör missa möjlig­heten att denna dag tala om försoningen som Guds verk, antytt i den passiva formuleringen »utlämnas«, tydligt uttalat i Paulus ord om Gud som försonade hela världen med sig genom Kristus.

En andra punkt kan gärna ta sin utgångspunkt i de två lärjungarnas fråga, den djupt mänskliga frågan som visar att dessa två knappast förstått särskilt mycket av vem Jesus är. (Markus bild av lärjungarna är för övrigt inte särskilt positiv, ofta framställs de som okunniga, svårlärda etc.) Här finns många möjligheter att anknyta till mänskligt tänkande, som gärna uppehåller sig vid makt, inflytande, position, värdighet, rang. Det hela är ganska avslöjande.

Jesus avbryter inte de två i deras frågande, i stället ställer han en motfråga. Han frågar hur långt de är beredda att gå. Jesu fråga är fylld med gammaltestamentliga associationer som behöver för­ klaras för nutida lyssnare.

I en tid när strävan efter makt och position är vanlig kan Jesus sätt att möta en sådan strävan bli föremål för bearbetning i predikan. Det kan vara utgångspunkt för rannsakande frågor och spegling. Den fråga Jesus ställer är egentligen frågan om lärjungarnas beredskap att lida för sin tro på honom. I vår tid är den frågan svår att ställa eftersom ett sådant lidande knappast finns. Men just detta borde bli grund för att frågan ställs. Det ligger något oroande i att detta tecken på Kristi kyrka alltför ofta saknas: lidandet för tron på Kristus som världens försonare.

En tredje punkt i predikan bör rimligen handla om lärjunga­skapets villkor, om tjänandet i Jesu efterföljd. Detta livsmönster återkommer på många ställen i bibeln och nu är det Jesus som förebild som lyfts fram. Den kärlekens väg som Jesus vandrar är också lärjungarnas väg.

Det är inte lätt att predika om detta i en tid som gärna talar om att älska sin nästa som sig själv och i det sammanhanget betonar det senare ledet: egenkärleken. Jesu ord är förödande för allt sådant tänkande: »Den som vill vara stor bland er skall vara de an­ dras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.« Det handlar inte ens om en strävan, det handlar om ett faktum. Och grunden för detta är att Jesus ger sitt liv till lösen. Cirkeln sluts.

Så ställs vi som predikanter och lyssnare en dag som denna inför flera rannsakande frågor: om hur vi ser på Jesu ord om att hans lidande och död uttrycker Guds vilja; om vem Jesus är; om var lidandet för Kristus finns i våra liv som troende; om vad det betyder för oss att vandra kärlekens väg i tjänande för andra.

Ja, det är en härlig utmaning att predika på fastlagssöndagen. Och när vi hållit vår predikan har vi i bästa fall bara antytt en del av djupen i evangelietexten.

-LarsOlov Eriksson, Publicerad i Tro och liv 2004 och 2011

1. Geografin i Markus­ evangeliet är för övrigt ett intressant kapitel i sig
2. Mark 10:1–12.
3. Mark 10:13–16.
4. Mark 10:17–27.
5. Mark 10:28–31.
6. V 35–40.
7. V 41–45.
8. Mark 1:11.
9. Mark 1:15.
10. Luk 18:31.
11. 2 Kor 5:14–21.
12. Dan 7:14.
13. Se till exempel texter som Jer 25:15–29, Ps 75:9, Jes 51:17–23.
14. Ps 16:5, 23:5.
15. Ps 69:3, 144:7.
16. Rom 6.
17. 2 Kor 5:14–21.