Femte söndagen i påsktiden (årg. 2)

Att växa i tro, Joh 15:10–17 (årg. 2)

Påsktidens texter har alla sin grund i evangeliets hjärtpunkt och huvudstycket i kristen trosbekännelse – Jesu död på kor­ set och den tomma graven. Budskapet handlar om försoning och möjligheten till nytt liv. Påskens evangelium måste få konsekvenser för det kristna livet för den troende människan och för den kyrka som i lydnad mot Jesu bud byggs av dem som tror.

Det är en både glädjefylld och kampfylld vandring som efter pås­ken väntar Jesu lärjungar, den unga kyrkan och för övrigt var och en som tar påskens evangelium på helt och fullt allvar. Då hand­lar det om att i sin egen värld och verklighet söka leva det liv som försoning och uppståndelse skapat förutsättningar för. Förra sön­dagen var temat »Vägen till livet«, denna söndag preciseras upp­ giften i temat »Att växa i tro«.

Inför texten

Samtliga dagens texter är tydliga i sitt budskap att betona de möj­ligheter Gud ger för trons växt. Profeten Hosea förmedlar den kär­leksfulla hälsningen om bot och upprättelse från trolöshet.(1) Det är en skön text om den gudomliga dagg som gör att Israel kan blomstra som en lilja, växa upp som ett olivträd, bli en trädgård där vinstocken trivs och ger skörd. Episteltexten i Johannes första brev formulerar i samma anda som predikotexten från Johannes­ evangeliet kärleken som det nya livets grund och konsekvens.(2)

Evangelietexten(3) är ett avsnitt ur Jesu avskedstal, som är en koncentrerad framställning om vad som väntade Jesus och vad som väntade lärjungarna. Jesus vet svårigheten för lärjungarna att inse det ofrånkomliga i försoningsskeendet. Han bygger in löftet om Hjälparen som ska påminna dem om allt de egentligen varit med om och vet. Och han talar klarspråk om att kärleken är livsnerven i allt som måste ske.

I det kapitel där vår text ingår använder Jesus i sitt tal bilden av vinstocken. Det är en laddad symbol i den bibliska berättelsen och en förebild av Guds dröm om ett förbund där livet pulserar lika självklart som saven i trädet ger liv ända ut till varje ytterst fästade kvist, löv, blomma och frukt. Enda villkoret är en obruten förbin­delse. Det är en kraftfull bild som blir klangbotten för orden om att växt förutsätter gemenskap med källan som är kärlek och lyd­nad. Så enkelt kan det låta och så svårt att låta det ske.

Vid närläsning av texten blir några uttryck bärande för budska­pet. Parallellen är tydlig mellan Jesu förhållande till Fadern som präglas av kärlek och lydnad och lärjungens förhållande till Jesus. »Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.«(4) Vid upprepade tillfällen vittnar Jesus om hur nära förbunden han är med Fadern. Han gör ingenting som inte är i enlighet med Faderns vilja. »De ord jag säger er, talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.«(5) »Men världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig.«(6)

Lydnad och kärlek är ett viktigt uttryck. »Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.«(7) Några textvarianter har behållit imperativformen i uttrycken »håll mina bud«, »bli kvar i kärleken« och »älska varan­ dra«. Formen förstärker tydligheten och jag väljer att läsa texten så.

Varaktigheten i kärleken och lydnaden är väsentlig. Ett ömsesi­digt beroende råder mellan kärlek och lydnad. Det är inte fråga om en kärlek av enbart emotionell art som kan röra upp varm passion men snabbt förgå. Här handlar det om den kärlek som består och som de som älskar blir kvar i. Inte heller är kärleken en kontrakts­ formulerad relation. Kärleken är varaktig därför att den är en gu­domlig kvalitet som ger liv, glädje och lydnad. Jesus uttrycker ofta både det naturliga och det glädjefyllda i att göra Faderns vilja. Så är det att leva i kärlek.

Glädje är ett annat huvudord som tillsammans med kärlek ger smak och färg åt budskapet. Guds glädje växer när kärleken be­svaras och glädje gör den lydige lärjungens fortsatta lydnad lättare. »Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig.«(8) När Jesus använder uttrycket »min glädje« är det släkt med begrepp som hör ihop med innehållet i frälsningen han förmedlar genom sitt liv och sin död. Sådana begrepp är synner­ligen vanliga i Johannestexter. Så till exempel frid, sanning, ljus, liv och just glädje. Gåvan Jesus utlovar inför sitt uppbrott kallar han »min frid«(9) och har liknande innebörd som »min glädje«.(10)

Tjänare och vänner utgör ytterligare ett ordpar som vidgar per­spektiven i lärjungaskapet. Jesus säger: »Jag kallar er inte längre tjä­nare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.«(11)

Tjänare, eller ännu närmare grundtextens slav, betonar tydligt att tjänande är en central roll i förhållandet mellan Mästaren och dem som följer honom, precis som mellan Fadern och Sonen. Jesus var väl medveten om sitt uppdrag att tjäna sin Faders syften i värl­den och genom sitt sätt att fullgöra tjänst gjorde han tjänande till något viktigt. Exemplen och orden kring detta är många och be­höver inte räknas upp.

I texten förtydligar Jesus att den som i kärlek lyder det gudom­liga uppdraget är tjänare, men också något mer än tjänare, näm­ligen vän. Tjänaren lyder och utför uppdragen, stundom kanske utan att ens förstå dess värde och sammanhang. Den som är mer än tjänare och kan kallas vän är införstådd med hela samman­hanget, delar hemligheten med uppdragsgivaren. Detta säger nå­got väsentligt för de lärjungar som efter påsk ska sträva vidare i sitt lärjungaskap med kvardröjande frågor efter allt som hänt. De behöver om och omigen borra djupt i Jesusorden om den heliga hemligheten. För den bibelkunnige klingar begreppet bekant att människor kan leva i vänskap med Gud. Gud talade till Moses »ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan«(12) och Abraham kallades Guds vän(13). Nu ger Jesus i orden till lärjungar och därmed till sin kyrka vänskapens dignitet åt tjänaruppdraget, grundat på delaktigheten i den djupare hemligheten.

Ytterligare ett av de viktiga orden i denna mättade text är begrep­ pet utvald. »Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.«(14) Också kring detta begrepp råder parallellen mellan Jesus och lärjungarna. Han visste sig vara den utvalde, den utkorade, med ett uppdrag att utföra. Nu överlämnar han samma kall och ansvar till dem som hör honom, tar emot hans kärlek och går in under hans lydnad. Det är en ordinations­ och sändningsakt. Att detta kom att utgöra en grund för den första lärjungakretsens uppfattning om sitt upp­drags höghet och tyngd dokumenterar tidig kyrkohistoria.

Perspektivet har ecklesiologiska konsekvenser – lärjungarna ställs inför en verklighet som gör dem till inte bara efterföljare utan också Jesu utvalda och bemyndigade sändebud och den krist­na kyrkans kärna. I vissheten om att vara utvald och kallad med ett överväldigande vittomfattande och långtgående mandat vila­ de deras auktoritet. Också i denna kallelseprocess och inför den missionsutmaning orden rymmer är det nödvändigt att minnas att kärlek är den underliggande livskraften.

Inför kyrkoåret

Efter påsktexterna har som gemensam inriktning att för livet i tro och liv rusta Jesu första lärjungakrets och alla dem som firat påsk och kommit nära evangeliets avgörande centrum – försoningen och uppståndelsen. Nu gäller det att hitta vägen vidare, att ana vad som krävs för att växa vidare och djupare i tron och att upptäcka vilka hjälpmedel som är givna åt oss?

Det finns släktskap mellan tankar från texten idag och tankar som hör hemma på andra dagar i kyrkoåret. Det kan vara klokt för predikant och gudstjänstledare att beakta denna släktskap. Apost­ladagen långt fram i kyrkoåret är en av dessa dagar då texten har anknytningar till dagens.(15) Där är bakgrunden den fantastiska upp­ levelsen i Caesarea Filippi då Petrus å hela lärjungakretsens vägnar avlägger sin trosbekännelse och tar emot kallelsen att vara embry­ot till Kristi kyrka i världen. Det blir en sorts ordinationsakt. Men ef­terspelet till detta heliga ögonblick för Petrus var den smärtsamma insikten att det är svårt att hålla kursen och stå fast på den plats man fått. Detta efterspel utgör text på en av fastetidens dagar då temat handlar om prövningens stund.(16)

Temat om hur det kristna livet vilar på och uttrycker det centrala i evangeliet är så viktigt, att det måste lysa fram gång på gång un­der ett kyrkoårs vandring genom evangeliet. Den stora berättelsen och den lilla måste hållas samman. Den stora berättelsen är vad Gud genom Jesus gör och ger världen och den håller vi levande i kyrka och personligt textstudium. Men den lilla berättelsen om vad detta betyder i människors liv måste ständigt upprepas när nya enskilda människor, lärjungakretsar och gudstjänstfirande försam­lingar speglar sina liv mot den stora berättelsen. Denna söndag gör vi det med påskens händelser i minne och sinne. En ny start för livet i tro på försoning och uppståndelsehopp.

Inför predikan

Dagens text är rik på stora, tunga och laddade begrepp. Kanske måste man som predikant göra ett val inför förkunnelseuppgiften. 

Såväl textens sammanhang och innehåll som gudstjänstens kon­textuella förutsättningar kräver ett noggrant val. Det finns kanske
alltjämt situationer där en gammaldags bibelförklaring kan vara
en pedagogisk form som passar. Då är dagens text rik på innehåll som kan ges utrymme för belysning och eftertanke. Flera av de viktiga begreppen har jag listat i textkommentaren.

För den som väljer att predika tematiskt finns flera möjligheter. Jag kan tänka mig att välja tjänande som ett övergripande tema i ljuset av vad Jesu tjänst och gåva i påskens evangelium gjort cen­tralt. Då blir följdfrågorna i förkunnelsen att sätta fokus på hemlig­ heten bakom det tjänande som gav allt. Underton och klangbotten i hela texten är kärleken från Gud. Den lyser i alla relationer, först mellan Jesus och Fadern, vidare i relationen mellan Mästare och lärjunge och till förhållandet människor emellan.

Kärlek och lydnad kan vara ett tema. Hur ömsesidigt beroende är dessa begrepp och vilken plats friheten har, kan vara ingångar i reflektionen. Att tjäna av lydnad utan att i grunden veta varför kan vara ett sätt att leva, exempel av det slaget finns också i fromhets­ livet. Då sitter glädjen trångt, oljan saknas för att göra tjänande lyckligt. Texten talar ju om glädjen som ett signum för livet i kär­lek och lydnad.

En annan del av motivet tjänande är att belysa likhet och skill­nad mellan begreppen slav och vän. Guds vänner vet sig ha del i hemligheten, det av Gud givna och med Jesus delade uppdraget. På en gång mer ansvarsfullt och mer glädjerikt blir det tjänande

Jesus ger denna särskilda dignitet av utvaldhet. Begreppen utvald och kallad till liv i nytta och glädje kan ge tyngd och värdighet åt livet som kristen och som kyrka efter påsk.

Dagens texter har fått samlingstemat »Att växa i tro«. Kanske ett av alternativen till ämne för predikan, eller som avslutning helt enkelt, kan vara att begrunda begreppet bli kvar som är Jesu lyst­ringsord i avsnittet. Lystringsord är som regel avgörande viktiga.

Jesus talar till en skara människor som han vet kommer att vara utsatt för så mycket påfrestningar, ifrågasättanden och inre tvivel att de kan frestas att välja vägen bort från Jesus och trons gemen­ skap. Den utsattheten råder alltjämt även bland ärliga uppriktiga sökare av sanning och mening för liv och tro. Då är det viktigaste ledordet att stanna kvar, att bli kvar och låta fröet som lagts ner i sinnet och bäddats i längtans skapande bolster få vila i kärlekens värme. Det blir ingen växt utan vila, väntan och värme. Evange­liet – och för den delen alla texterna idag – har just budskapet att detta goda bjuds.

- Birgit Karlsson - 2010

1. Hosea 14:5ff. 
2. 1 Joh 3:18–24.
3. Joh 15:10–17.
4. Joh 15:10.
5. Joh 14:10–11.
6. Joh 14:31.
7. Joh 15:10.
8. Joh 15:11.
9. Joh 14:27.
10. Joh 15:11; 17:13.
11. Joh 15:14–15.
12. 2 Mos 33:11.
13. Jak 2:23 (1917 års över­ sättning)
14. Joh 15:16.
15. Matt 16:13–20.16. Matt 16:21–23.