Femte söndagen i påsktiden (årg. 3)

Att växa i tro, Joh 17:9–17 (årg. 3)

Den femte söndagen i påsktiden då temat är »att växa i tro« är evangelietexterna för alla tre årgångar hämtade från »Jesu avskedstal« i Johannesevangeliets fjortonde till sjuttonde kapitel. Johannesevangeliet utmärker sig som bekant på flera sätt i jämförelse med synoptikerna, där dessa skillnader blir tydliga inte minst i just avskedstalet, som på många sätt är mycket »johanneiskt« särpräglat. Bland annat tar det ofta ett andligt perspektiv genom att Jesus hänvisar till att tron på honom förändrar livets förutsättningar redan här och nu, från den timliga världen till den eviga. Detta perspektiv är en bärande tanke i Johannesevangeliet i allmänhet och i Jesu avskedstal i synnerhet där det inte minst är tydligt i den avslutande delen av detta tal som utgörs av Jesu förbön, ur vilken dagens föreslagna text är en del.

Texten kan vara lite svår att omedelbart greppa. Därför kommer redan här som inledning en kort renodling av dess huvudsakliga innebörd: »Jesus ber för sina lärjungar som han skyddat och bevarat under sin tid med dem, men som nu kommer att vara kvar i en svår situation full av hot när Jesus lämnar dem.«

Inför texten

Jesu förbön i kapitel 17 har en ganska tydlig uppdelning i att Jesus ber om att bli förhärligad av Fadern i v 1–5, förbönen för lärjungarna i v 6–19 och förbönen för alla framtida troende inklusive avslutningen i v 20–26. Av både strukturen och omfånget att döma torde den andra avdelningen, där dagens text alltså ingår, vara det huvudsakliga syftet i bönen.

De inledande verserna av denna Jesu förbön för lärjungarna, v 6–8, beskriver att lärjungarna är utvalda genom Fadern och har getts till Sonen, som utgår från Fadern. Lärjungarna står således, genom Jesus och liksom Jesus, i en mycket nära relation till Fadern.

 Detta är utgångspunkten för förbönen i »Jag ber för dem ... eftersom de är dina«.(1)

Om utgångspunkten är lärjungarnas tillhörighet till Gud, så är anledningen att de behöver allt tänkbart beskydd och all möjlig omsorg, eftersom Jesus nu står inför ett uppbrott från den timliga världen där lärjungarna ska vara kvar. Den grundläggande spänningen i texten är just den mellan den timliga världen, och den tillvaro dit Jesus är på väg, evigheten hos Gud. Ordet »världen«, kosmos, står i ett tydligt motsatsförhållande till Gud i Johannesevangeliet och förekommer hela nio gånger i den föreslagna texten.

 Världen är den del av tillvaron som inte tar emot Jesu ord och inte känner Gud,(2)

men som Jesus är sänd till på grund av Guds kärlek (3) och som lärjungarna nu alltså tvingas leva kvar i utan honom. Det är här som det andliga perspektivet kommer in. Lärjungarna tillhör inte världen, trots att de lever i den.(4)

Redan nu kan vi alltså skönja två delar av tillvaron, den timliga världen å ena sidan, som inte har evighetsperspektivet utan lever under inflytande av denna världens härskare,(5) det vill säga den onda makten manifesterad bland annat genom världsliga härskare som står i opposition till tron, till exempel den romerske kejsaren, och å andra sidan evigheten, de som tagit emot Gud genom Jesus.(6)

Men det krävs omsorg för att bli bevarad i evigheten, eftersom världens krafter är starka och fientliga, vilket alltså är förbönens orsak. Detta illustreras inte minst med begreppet »undergångens man«,(7) som först och främst syftar på Judas, men som också, på ett annat plan, möjligen kan föra tankarna till begrepp som »laglöshetens människa«(8) och på så sätt vill visa på kopplingen mellan denna världen och dess härskare.

I v18–19, som av någon anledning inte är med i söndagens föreslagna text, tydliggörs slutligen lärjungarnas uppdrag: På samma vis som Jesus var sänd till världen med ett uppdrag är nu lärjungarna det – med samma uppdrag. För deras skull helgades Jesus till ett offer som skulle kosta hans liv, och på samma vis är lärjungarnas uppdrag att vittna om sanningen, något som också kommer att kosta.

Inför kyrkoåret

Den femte söndagen i påsktiden är alltså evangelietexterna från alla tre årgångarna hämtade från avskedstalet och alla tar på olika sätt upp spänningen mellan den timliga »världen« och »evigheten«. I den andra årgångens text9 uppmanar Jesus lärjungarna att vara kvar i hans kärlek och älska varandra för att de på så vis ska gå ut i världen och bära frukt.

I den första årgångens text(10) beskriver Jesus hur han »går till Fadern«, det vill säga lämnar denna världen för att i stället Hjälparen, den heliga Anden, ska komma i hans ställe och visa på skillnaderna mellan världen och evigheten. Detta får sin gestaltning i att världen inte tror på Jesus som är rättfärdigheten och att denna världens härskare därför är dömd.

Spänningen mellan världen och den eviga tillvaron hos Gud som ges genom Jesus är alltså på olika sätt temat i samtliga evangelietexter. Också den föreslagna episteltexten(11) tar upp denna spänning. Men till skillnad från Johannes beskriver Paulus denna med motsatsparet »ande« och »kött«, där köttet är den konstitution som kännetecknar den timliga världen och anden den som visar på att evigheten är närvarande redan här och nu.

På många sätt kan detta alltså sägas vara två olika sätt att beskriva samma sak, men det senare paulinska sättet, inte minst i just denna text, har en tendens att lite mer betona kampen mellan ande och kött inom människan medan det Johanneiska »världen mot evigheten« mer visar på lärjungens kamp i en fientlig omvärld. ---Den gammaltestamentliga texten(12) har inte samma spänning i sig, utan beskriver istället hur den upphöjde helige Guden tar sig an och finns hos den lilla modlösa människan, vilket är ett mer gammaltestamentligt sätt att beskriva tillvaron på.

Den bipolära spänningen mellan värld/evighet eller kött/ande finns inte lika tydligt representerad i GT och i semitiskt tänkande. Grekiskans kosmos som alltså står för en fördärvad timlig värld har ingen tydlig motsvarighet i hebreiskan. Om vi läser den hebreiska översättningen av dagens evangelietext, ser vi att det ord som i den grekiska grundtexten är kosmos i den hebreiska översättningen återges med olam. I bibelhebreiskan har det ordet grundbetydelsen »värld« i avseendet »evighet«, vilket således står i kontrast till den grekiska grundtextens kosmos som alltså betyder värld i avseendet »timlig värld«. Jag är inte kapabel att avgöra om det hade gått att återge på något annat sätt i den hebreiska översättningen, men det indikerar i vilket fall som helst att det alltjämt finns en språklig klyfta mellan den semitiska världen och den grekiska – en språklig klyfta som torde ha sin utgångspunkt i olika föreställningsvärldar.

Nu är ju emellertid inte hebreiskan grundtext och jag vill därför inte utgå från denna som om den vore det, utan istället ha den kanoniska grekiska grundtexten som utgångspunkt. Men trots detta kan jag inte låta bli att ställa frågan som förvisso kommer att förbli obesvarad: I vad mån är Johannes översättning av Jesu förbön ett grekiskt filter och hur uttryckte sig egentligen Jesus, som ju inte pratade grekiska, för att beskriva spänningen mellan denna tillvaro och nästa?

Inför predikan

När jag funderar kring några möjliga ansatser till predikan finner jag en naturlig sådan i mötet mellan texten och kyrkoårets övriga texter, i spänningsfältet mellan världen och evigheten. Kanske kan man bearbeta denna spänning genom att besöka tre begreppsvärldar? Utgångspunkten är i så fall att besöka Johannes föreställningsvärld. Jag tänker mig att begreppet världen och lärjungarnas förhållningssätt till denna med fördel kan illustreras genom en återgivning inte bara av dagens föreslagna text, utan genom alla de tre årgångarnas Johannestexter eller kanske rent av hela avskedstalet. Naturligtvis bör man också försöka förstå hur detta sätt att beskriva tillvaron kan tolkas utifrån vårt samhälle. Vilka är de problem och prövningar som den moderna lärjungen kan ställas inför? Ett uttryck som säkerligen både inspirerat och skuldbelagt människor under lång tid är att »du ska leva i världen men inte av världen«.

Detta är inget bibelord, vilket många kanske tror, men det är härlett från Jesu förbön i Joh 17 och sammanfattar ganska bra vad denna handlar om. Hur kan detta tolkas och användas i vårt samhälle? Hur kan man vara tydlig och texttrogen utan att vara skuldbeläggande?

Efter besöket hos Johannes förflyttar vi oss till Paulus och hans sätt att beskriva människans problem och prövningar utifrån motsatsparet ande och kött. Hur ser Paulus på denna spänning som varje människa utsätts för, och på vilket sätt skulle han ha beskrivit den världsbild som ges oss i Jesu avskedstal? Tanken är inte att här säga något annat än vad Johannes gjorde, utan att använda andra ord för att säga ungefär samma sak och på så vis ge möjlighet till fördjupning och för fler människor att känna igen sig. ---Därefter förflyttar vi oss till Jesajatextens begreppsvärld och beskriver hur Gud finns hos den prövade utsatta människan när tillvaron är som svårast. Kanske kan denna gudsbild fungera som evangelium för dem som lyssnat och känner igen sig i den svåra tillvaro som både Johannes och Paulus utmålat, eller som känner sig skuldbelagda av det ideal de känner att de inte lever upp till?

Avslutningsvis kan man sedan sluta cirkeln genom att bolla tillbaka till sammanhanget där predikan började, nämligen hos Johannes och peka på hur det gammaltestamentliga löftet enligt avskedstalet gestaltar sig i Hjälparen som ständigt finns hos lärjungen oavsett tid och rum. Tillvaron är full av elände, men Gud vill finnas här i enlighet med Jesajatexten. Han gör det gärna genom dig även om kampen inom dig är svår, men Jesus ber för dig!

-Anders Linsmo, Tro & Liv 2011 

1. Joh 17:9.

2. T ex Joh 1:10 och 17:25.

3. Joh 3:16.

4. Joh 17:14

5. T ex 16:11.

6. T ex 17:3.

7. Joh 17:12.

8. 2 Thess 2:3.

9. Joh 15:10–17.

10. Joh 16:5–11.

11. Gal 5:13–18.

12. Jesaja 57:15–16.