Fjärde söndagen i advent (årg. 2)

Herrens moder Luk 1:30-35

Texten för dagen ingår i ett större avsnitt, 1:26–38, och blir obegriplig utan sammanhanget. Genom evangeliebokens av­ gränsning läggs fokus på Jesu identitet och tillkomst.

Inför texten

Hade verserna till och med v 38 inkluderats skulle Maria tydligare framstått som förebild för de troende: Hon säger ja till det Gud vill. Luk 11:27–28 är belysande. 11:27 är konventionellt språkbruk: Modern prisas salig eftersom hon fött ett sådant barn, en hyllning som i praktiken gäller barnet, inte modern. I v 28 får Jesus reagera som om hans mor prisats för att hon fött honom, och replikera: »Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.« Lä­ses hela 1:26–38 ser vi att den också handlar om Maria som en av dem som »hör Guds ord och tar vara på det«. Därigenom, i just det avseendet, blir hon förebild för oss alla samtidigt som hon har en unik roll i frälsningshistorien. (1)

I 1:26–29 presenteras förutsättningarna för v 30–35: tiden, platsen och de inblandade aktörerna. Ängeln hälsar Maria med ord som väcker undran och leder över till det som sägs i v 30–35.

V 30–35 följs av ord om Elisabets oväntade havandeskap (2). Här skapas alltså parallellitet mellan de båda kvinnorna, som får sin teologiska kommentar i ängelns avslutande ord: »Ingenting är omöjligt för Gud«(3). Samtidigt är kvinnorna kontraster. Den gifta, gamla kvinnan, vars skam försvinner när hon får ett barn,(4) kon­trasterar mot den trolovade, unga kvinnan som riskerar dra skam över sig och sin familj genom att vara med barn före äktenskapets ingående. I v 38 avrundas berättelsen med Marias accepterande av det som sagts och av rollen som »Herrens tjänarinna«. Som avslut­ning lämnar ängeln henne.

I 1:13–17 och 30–33 beskrivs Johannes och Jesus så att Jesu över­lägsenhet blir tydlig. (5) Luk 1:5–20 och v 26–38 är paralleller. Här finns det första exemplet på hur Lukasevangeliet ställer en berättelse om en man och en om en kvinna bredvid varandra. Vi får en bild av de troende som både män och kvinnor – men inte en bild av jämställdhet. Ofta tycks en uppdelning i just grupper av kvinnor och av män förutsättas. Dessutom möter oss Lukasevangeliets kvinnor framförallt i tjänande, lyssnande, mottagande roller som är väl förenliga med det rådande kvinnoidealet.

I Luk 1 är Maria och Elisabet de föredömliga gestalterna. De ser och förstår vad Gud gör i deras liv, säger ja till det och gläder sig över det.(6) (Marias synbara tvekan i 1:14 är snabbt övervunnen och tjänar framförallt som ett sätt att föra berättelsen framåt, att ge ängeln anledning att säga orden om anden i 1:35.) Sakarias har svårt att tro,(7) och kommer först efter en tid, då han erfarit Guds straff, att göra den rätta tolkningen.(8) Däremot är det mannen Sakarias som kan bekräfta offentligt att Elisabet har rätt.(9) Kvinnornas tro och tolkningar tycks inte få plats i ett offentligt rum utan är något de bevarar för sig själva,(10) eller låter vara något mellan dem och ängeln, Guds representant,(11) eller delar med varandra i huset.(12) Mannen Sakarias talar däremot sannolikt offentligt i 1:64–79. Saka­rias möter också ängeln i en manligsfär, templet, som hör till det offentliga rummet medan Maria möter ängeln i en mer vagt be­skriven miljö som dock kan antas vara hennes hem. Även här är alltså kvinnorna, med all sin föredömliga tro och kraft, kvar inom patriarkatets ramar.

Går vi från kontexten till 1:30–35 ser vi att Luk 1:31, till skillnad från Matt 1:21, inte utvinner teologiska poänger ur namnet »Jesus« (»Gud frälser«). Att barnet får sitt namn från Gud får vara stort nog. Sedan följer traditionella epitet som genom Lukas berättelse fylls med ett nytt innehåll.
Den första är »den Högstes son«(13), »Guds son«(14). V 34–35 styr
tanken till en övernaturlig tillkomst. »Guds son« har ett brett spek­trum av betydelser. Det kan syfta på Israels folk eller på männi­skor som levde i rättfärdighet och trohet mot Torah. Det kan i ju­diskt sammanhang handla om att vara utvald av Gud till ett sär­skilt uppdrag, att som kung bli adopterad som Guds son och om att leva nära Gud. Luk 1 talar om Jesus som »son« från första bör­
jan, medan andra texter (som Rom 1:3–4) snarare talar om honom som »upphöjd till son« vid uppståndelsen. Sannolikt finns alla dessa betydelsemöjligheter med i Luk 1:30–35, tillsammans med
tanken på en övernaturlig tillkomst, och »Guds son« kan därför
inte reduceras till en fråga om hans tillblivelse. Titeln används säl­ lan i evangeliet, (15) men hela berättelsen om Jesus fyller titeln med innehåll. Att Jesus kallas »helig« i v 35 handlar också om hans ut­valdhet och närhet till Gud.

Mer använt också i evangeliet är tanken på Jesus som Messi­as, här en davidisk Messias och härskare. Orden om honom som evig härskare växer bortom förväntan på en jordisk kung. Genom evangeliet förkunnar denna kung Guds rike – på ett oväntat sätt. Riket är till för de utstötta, kungen avstår från makten och härlig­heten, Messias kommer för att lida och dö, herraväldet är inte ett jordiskt rike utan del i gudomlig makt på andra sidan döden. Be­rättelsen om Jesus fyller de messianska epiteten med nytt innehåll.

Till sist kan vi också notera att betoningen av Anden i Luk 1:30–35 för in ett av de viktigaste temata som vi kan följa genom Lukas­ evangeliet och Apostlagärningarna. Anden verkar vid Jesu tillkomst, genom Jesus, sänds av den himmelske Jesus till kyrkan och leder kyrkans förkunnelseverksamhet till jordens yttersta gräns.(16) Även härigenom blir Maria en bild för alla troende, som erfar Guds Ande i sina liv och låter Anden verka genom dem.

Inför kyrkoåret

Fjärde advent har i nya evangelieboken samma karaktär som i den gamla. Temat, »Herrens moder«, är detsamma och första och tredje årgångens texter likaså, även om tredje årgångens epistel är något längre. Förändringarna finns i årets årgång, den andra. Den gam­ maltestamentliga texten, 1 Mos 3:14–15, är utbytt mot Sef 3:14–17och evangelietexten har förlängts, från Luk 1:30–33 till Luk 1:30–35.

Bytet av gt–text kan motiveras på flera sätt. Översättningen av 1 Mos 3:14–15 i Bibel 2000 – avkomman är pluralis, inte singularis – gör, menar evangelieboksgruppen, att texten inte fyller en funk­tion som Kristusprofetia. Sefanjatexten förstärker, menar gruppen, »den glädjeton dagen vill förmedla«. Dess gudsbild – Gud som Her­re och Konung – är inte problemfri, och bruket av texter ämnade för Israel, Sion, Jerusalem i en kristen gudstjänst aktualiserar frå­gorna om kristen syn på judendomen, men de debatterna blir jag tyvärr tvungen att släppa här. Sef 3:14–17 har adventskaraktär och passar väl ihop med adventstidens psalmer och kyrkomusik. Värt att notera är också formuleringen »... Gud bor hos dig ...«, som kan knytas till advents– och jultidens tematik. Dessutom slipper vi nu kontrasten Eva–Maria, en version av västerlandets kluvna kvin­nobild, »hora–madonnasyndromet«.

Episteln, Fil 4:4–7, är densamma som tidigare. Evangelieboks­ gruppen nämner att den har det glädjetema som präglar fjärde advent och att orden »Herren är nära« passar i adventstidens slut. Ord om Jesu snara återkomst blir härmed ord om inkarnationen. Såväl Sef 3:14–17 som Fil 4:4–7 antar nya innebörder i fjärde advents sammanhang: de blir uttryck för tron på en genom Kristi födelse (åtminstone i någon mån) förverkligad eskatologi.

Förlängningen av evangeliet »förtydligar inkarnationens under« enligt evangelieboksgruppen. I förra evangelieboken inkluderades inte ord om övernaturlig tillkomst. Alla problem som förknippas med jungfrufödseltron blir mer tydliga på den »nya« fjärde ad­vent. Den nya avgränsningen är försvarlig med hänsyn till origina­let men är ändå en lite märklig utplockning av en del ur en större helhet, Luk 1:26–38.

Söndagens psaltartext, Ps 145:8–13, talar allmänt om Guds nåd, barmhärtighet, trofasthet och makt samt om människors gensvar på detta. Även här finns alltså glädjetemat. I Ps 145:8–13 finns ock­så, menar evangelieboksgruppen, temat »från släkte till släkte«, ett brett historiskt perspektiv som hör fjärde advent till – jfr äng­elns ord om Jesus som uppfyllelsen av hoppet om en härskare på Davids tron.

Båda »Dagens bön« anger möjliga teman för predikan. Den första är i stort sett identisk med version 1 i den tidigare evan­gelieboken. Den berör glädjen över Jesu födelse och ber att vi ska
kunna ta emot honom nu »som vår frälsare« samt »tryggt se fram emot hans återkomst«. Den andra är förändrad. Väntan på barnet nämns, glädje uttrycks över att »... stora ting ske[r]« och så en bön om hjälp att som Maria »vila i tillit«, tro på Guds löften och över­ vinna rädsla. Här antyds ett sätt att predika om Maria som före­bild, inte i renhet eller lydnad utan i tillit, tro och mod. Detta går att förankra i Lukasevangeliet, men textvalet och evangelietextens avgränsning gör att det draget tonas ner i andra årgången.

Inför predikan

Fjärde advent riskerar särskilt genom den nya avgränsningen av andra årgångens evangelietext, att urarta till ett argumenterande för eller emot jungfrufödselns historicitet. Det är, tror jag, viktigt att predikanten söker de teologiska motiv som går att samlas kring oavsett vad vi anser i den frågan.

Evangelieboksgruppen sammanfattar i kommentaren till sitt för­ slag väl den karaktär söndagen fått också i den slutgiltiga versio­nen: »Texterna ... präglas av glädje och av det samband som finns bakåt. Visserligen var Jesu ankomst i världen unik, men den ägde rum i ett sammanhang och blir på så sätt både en slutpunkt och en början. Och mitt i skeendet står Maria.« I andra årgången är Marias roll närmast instrumentell: Hon står i det historiska ske­endet som en nödvändig förutsättning för nästa steg men är för övrigt inte intressant. »Maria som förebild« tonas ner. Temat »Her­rens moder« understryker också hennes instrumentella karaktär. I centrum står i stället dels historiens kontinuitet och Guds tro­fasthet, dels kristologin.

Om predikanten trots detta utvecklar temat »Maria som före­ bild« – kanske i medveten protest mot att Maria gjorts instrumen­tell – vill jag bara ge en kort varning. Evangelisten hade inte problem med tanken på Maria som förebild i lydnad och underordning medan allt fler av oss finner sådana begrepp extremt problema­tiska, särskilt om de kopplas till Maria på ett sätt som legitimerar kvinnors lydnad och underordning i alla livets sammanhang. Det är nödvändigt att i predikoförberedelsen reflektera igenom dessa frågor och se riskerna. Kanske kan de också benämnas i predikan. Finns det sätt att tala om Marias och allas vår relation till den Gud som är större än vi, sätt som inte legitimerar underordning under mänskliga härskare och strukturer?

Om predikan i enlighet med texterna fokuserar Gud och Jesus kommer exegetiken rätt snart till vägs ände. Innebörden i de kris­tologiska titlarna inom ramen för den bibliska begreppsvärlden är tydlig medan de är svårbegripliga för den som inte kan denna be­ greppsvärld – de är ord som inte känns. Lukasevangeliet betonar löftesuppfyllelse och kontinuitet bakåt för att säga att händelser i den egna samtiden visar att Gud är verklig och trofast, att de gamla fromma orden inte bara är fromma ord utan blivit besannade på jorden. Vårt problem är ju att det nu är Lukasevangeliet som är de gamla fromma orden.

Förklara begreppen och visa hur de titlar Jesus ges av ängeln får ny innebörd i Lukasevangeliet. Riket är för de utstötta och margi­naliserade, Gudssonen delar den mänskliga utsattheten, riket är inte en jordisk statsbildning ... Luk 24:26, 46–47 är en om tolkning av profetiorna och messiasförväntan som kan brukas i predikan. Samtidigt räcker ju inte detta. De gamla orden måste också höra samman med en jordisk praktik i nuet. Här kan en koppling göras till Maria. Genom hennes konkreta, vardagliga omsorger om bar­net Jesus kunde ängelns fromma ord bli verkliga. Nu är det vi, som individer och församlingar, som ska göra Lukasevangeliets fromma ord verkliga i konkret vardag. Som Maria i sin mammauppgift ställs vi i ständigt nya situationer som kräver vårt vuxna ansvarstagande, där det visserligen är värt att lyssna på andras erfarenheter men där vi också måste handla själva utifrån nya situationen för att göra orden verkliga. Att hitta några exempel, formuleringar, bilder som fungerar i den egna kontexten är predikantens uppgift, men ock­så att uppgiften vidare till dem som lyssnar. Vad de fromma orden innebär är något vi tillsammans formulerar inte bara i predikans ord utan också i vardagens handling, som individer och församlingar. Men detta är inte främst krav utan främst gensvar på erfarenheter av en Gud som är oss nära, av Guds ande som närvaro, beskydd och livgivande kraft i våra liv nu. Så blir predikan en fråga, en utmaning, till dem som lyssnar: Hur har vi erfarit Gud? Hur kan vi som gensvar i tro göra orden verkliga på jorden?

- Hanna Stenström -2009

1. Jfr Luk 2:19, 2:51c.
2. Luk 1:36.
3. Luk 1:37.
4. Luk 1:25.
5. Jfr också Luk 1:31 och1:76.
6. Luk 1:24–25, 38, 41–55,
7. Luk 1:20
8. Luk 1:67–79
9. Luk 1:62
10. Luk 1:21
11. Luk 1:38
12. Luk 1:39–55
13. Luk 1:32
14. Luk 1:35
15. Se dock Luk 4:41, 22:70
16. Se Apg 1:8.