Fjärde söndagen i advent (årg. 3)

Herrens moder, Luk 1:39–45

När två blivande mammor träffas är det mycket som ska avhandlas. En blandning av glädje och förväntningar, oro och kanske en smula rädsla hör »väntetiden« till. Men det är nog ganska omöjligt att föreställa sig de förväntningar och den oro Maria måste ha känt, hon som fått änglabesök och sedan blivit gravid utan någon mans medverkan – och löpte omedelbar risk att bli anklagad för äktenskapsbrott. Och förresten, hur förbereder man sig för att bli mamma till Guds Son? Så har vi Elisabet, som enligt evangelisten Lukas inte kunnat få barn och nu var för gammal för det, men som efter ett annat änglabesök också hon blivit gravid. Dessa blivande mammor torde ha haft en hel del mer än vanligt »graviditetsprat« att avhandla då de möttes. Ibland handlar Gud onekligen lite annorlunda, kanske rentav lite utöver vad som skulle kunna anses passande, om vi människor fått tycka till.

Inför texten

I Lukasevangeliets spännande inledning (nog kunde väl denna berättarteknik/intrig egentligen platsa i vilken roman eller film som helst?) »saxas« Johannes Döparens och Jesu respektive bebådelse- och födelseberättelser. Vår söndags evangelietext kastar oss rakt in i handlingen, efter det att vi kunnat läsa om ängeln Gabriels besök först hos Sakarias, sedan hos Maria. Nu reser Maria för att hälsa på Elisabet, sin släkting. Två kvinnor som egentligen inte borde kunna få barn har blivit gravida, och nu möts de. Båda kvinnorna bär på mycket speciella barn, och det blir ett mycket speciellt möte.

En jämförelse mellan Johannes och Jesu bebådelse och tillkomst ger för handen vissa likheter, men också en viktig skillnad. För Johannes del är det Sakarias och Elisabet som är aktörerna i barnalstrandet, så som det brukar vara. Gud använder helt vanliga mänskliga mellanhänder för sitt under. Sakarias möter Gabriel i templet i Jerusalem, och är den som ska ge sonen namnet Johannes, Luk 1:13. Då det gäller Jesus är det Maria som får änglabesök i sitt hem i Nasaret, och som ska ge sin son namnet Jesus (Luk 1:31). Men här griper Gud in och gör något alldeles nytt, utan medverkan av någon mänsklig man. Anden är med och åstadkommer det nya, och tankarna vandrar kanske till 1 Mos 1, där Anden/gudsvinden sveper fram över vatten och kaos. Gud uttalar sitt »Bli till!« och det som dittills inte varit till blir till, skapas. Här är inte platsen för en längre kristologisk utläggning, men låt oss tänka på att tala om Jesus såsom född, inte skapad, och därmed hålla oss till Nicenum (»... född av Fadern före all tid ... född och icke skapad, av samma väsen som Fadern«).

Redan då Maria ropar hej i dörren sparkar barnet till i Elisabets livmoder. Det händer något med en människa då Jesus kommer nära! Det hade utlovats att Johannes skulle uppfyllas av helig Ande redan under fosterstadiet (Luk 1:15). Också Elisabet blir uppfylld av Anden och förstår vad som händer, och förstår samtidigt vad det är för barn Maria väntar. Senare i livet skulle Johannes bli den som fick gå före och bana väg för Jesus på ett speciellt sätt. Här är det som om han redan, tillsammans med sin mamma Elisabet, börjar sitt uppdrag.

I v 42, »Välsignad är du mer än andra kvinnor«, tilltalar Elisabet Maria med ord som liknar dem som sades om Jael (Dom 5:24) och Judit (Judit 13:18). Dessa kvinnor hade en viktig roll i befrielsen av sitt folk. Nu är det Maria som ska föda själve Befriaren – inte endast av det judiska folket utan av all världens folk. Jfr gärna vad som sägs i Sakarias och Symeons lovsånger (Luk 1:68–79 respektive Luk 2:29–32).

Påpekandet om Marias tro, »Salig hon som trodde, ty det ... ska gå i uppfyllelse«, v 43, skulle kunna läsas som en motsats till Sakarias otro (Luk 1:20) – men det ängeln sa kommer trots det att gå i uppfyllelse!

Det är Elisabet som agerar i vår text. Marias svar kommer i de därpå följande verserna (Luk 1:46– 55). Maria brister ut i den jublande lovsång vi brukar benämna Magnificat (av latinets »Magnificat anima mea«, vilket betyder »Min själ upphöjer«). Ja, Gud gör verkligen mäktiga gärningar, både i det lilla, med den enskilda människan, och i det stora, med världen. Om man är nyfiken på hur Marias trolovade Josef upplevde och reagerade på situationen, kan man läsa Matt 1:18–25.

Elisabet kallar Maria »min Herres mor«, v 43. För mig får texten därmed en smula karaktär av »bevistext«. Den säger något om Jesu sanna identitet. Dessutom blir det på något sätt bevisat/bekräftat för Maria att bebådelsen var sann. Liknande »bevisföring« finner vi t ex i det som berättas om mötet mellan herdarna och änglarna den första julnatten (Luk 2:11–20), och berättelsen om hur Jesus möter Mose och Elia på förklaringsberget (Luk 9:28–36).

Inför kyrkoåret

De två sista adventssöndagarnas centralgestalter är Johannes döparen respektive Maria. Dessa två beredde på var sitt speciella sätt vägen för Jesu ankomst i världen. Johannes och Maria kan också ses som representanter för var sitt stråk i adventstiden: allvaret och den förväntansfulla glädjen – ungefär så som det är när man väntar barn.

Johannes står för allvaret. Han predikar omvändelse och bättring såsom förberedelse för Jesu ankomst. Även andra söndagen i advent (som för övrigt ibland kallas för »lilla domssöndagen«) är ganska kärv i sitt budskap. Jesus har förvisso kommit en gång, men han ska också komma tillbaka. Det är också denna ankomst vi väntar på, den vi ska vaka och hålla oss beredda inför, den som Johannes predikan gäller.

Det andra stråket i advent är glädjen, förväntan och lovsången. Det är inte vem som helst Maria och vi väntar på. »Se, din Konung kommer till dig!« är första adventssöndagens glada tillrop. Maria lär oss sjunga lovsång och säga ett förundrat ja till Guds handlande i både dåtid, nutid och framtid.

Vilken skillnad är det då mellan den fjärde adventssöndagen och Jungfru Marie bebådelsedag? Frågan är inte alldeles enkel, eftersom evangelietexterna i princip är desamma. Men om vi som predikanter vill försöka hitta en liten skillnad i inriktning eller betoning, skulle vi kunna resonera så här:
»Herrens moder« är rubriken på fjärde söndagen i advent, medan Marie bebådelsedag har temat »Guds mäktiga gärningar«. Bland texterna på den senare söndagen återfinns bl.a. de kända Messiasprofetiorna i Jes 7 (om den unga kvinnan som ska bli havande) och Mika 5 (om att en härskare ska komma från Betlehem). Kanske ligger betoningen då just på att Gud inte glömmer sina löften, utan griper in och handlar med världen, låter löftena gå i uppfyllelse även om det dröjer. Fokus den fjärde adventssöndagen skulle då i stället kunna ligga mer på Maria som person och förebild, och på den tydliga riktningen mot det nära förestående undret.

Herren är trofast och uppfyller sina löften! Din Gud kommer till dig, är nära! Var inte rädd! Dessa uppmaningar återkommer i dagens såväl gammaltestamentliga text Jes 52:7–10, som episteltexten Kor 1:17–22. De återkommer egentligen i samtliga årgångars samtliga texter. Lite kuriosakunskap: Före helgdagsreformen 1772 fanns det en Mariadag i kyrkoåret som hette »Marie besökelses dag«.

Inför predikan

Temat »Herrens moder« menar jag kräver att vi funderar kring Marias roll och ställning. Inom den protestantiska delen av kristenheten kan vi känna oss främmande inför katolsk eller ortodox Mariafromhet. Men jag undrar om vi inte ibland bygger våra åsikter mer på hörsägen än verklig kunskap. Kanske skulle vi inför denna dag lägga lite tid på att försöka sätta oss in i olika Mariatraditioner, berätta lite om dem utan att gå i polemik mot varandra?

Oavsett vilken schattering av kristenheten vi tillhör, tror jag vi kan enas om att vi bör känna den största vördnad och respekt för Maria och hennes sätt att ställa sig så omedelbart och förbehållslöst till Guds förfogande. »Välsignad är du mer än andra kvinnor« antyder onekligen något speciellt. Ingen människa kan någonsin få samma uppdrag som hon fick. Hur stort det var/är kan vi nog aldrig riktigt inse. Följande tankar utgör ett försök att resonera kring och möjligen konkretisera hur vi kan vörda Maria i ett icke-katolskt sammanhang.

I Maria får vi se vår kanske främsta förebild i att tro och lita på Gud. I att ha mod att säga ja till vad Gud vill göra i våra liv, även om vi inte vet alla detaljer i förväg. Gud är inte i första hand ute efter mitt perfekta liv, min duktighet och vackra fasad och goda sociala och ekonomiska ställning, utan min absoluta tillit. Ett ja till Gud utmanar min kontrollusta.

Maria lär oss leva annorlunda, utmanar vår stressade livsstil. Att lyssna in vad Gud vill med våra liv kräver tid, tålamod, stillhet och tystnad – allt bristvaror i vårt moderna västerländska samhälle.

Tillsammans med Maria kan vi få vara med och visa på en annorlunda livsstil – och möjligen rannsaka oss inför hur det egentligen står till med vårt »annorlundaskap«.

Tillsammans med Maria får vi visa på Kristus, ta emot honom och låta honom »födas« in i våra liv. Också genom oss – som enskilda kristna och församlingar – kan Guds kärlek få konkret gestalt. Det är Jesus och inte oss själva vi ska visa hän mot – ytterligare en utmaning i vårt i mångt och mycket individualistiska samhälle, där vi gärna vill ha strålkastarljuset riktat mot oss själva. Tillsammans med Maria får vi glädjas över att löftet till fäderna nu äntligen kommer att gå i uppfyllelse. Jesus har förvisso kommit – men han ska också komma till ett slutligt advent. Vi får fortsätta lyssna till profetiorna och tro att Gud inte glömt sina löften om att en gång skapa nya himlar och en ny jord. Med Maria får vi lovsjunga Gud för det vi redan sett och hört och förvänta Guds fortsatta ingripande genom det som sker i världen.

Under denna väntetid är Jesus nära. Guds handlande i historien kommer att fortsätta vävas samman med levande människors liv och uppgifter. Tillsammans med Maria får vi vara »tröskelmänniskor« som anar något av Guds rike och evigheten mitt i det liv som pågår nu. Människor som anar att ingenting är omöjligt för Gud. Människor som vågar tro och berätta för världen att vi är insatta i en mycket större Berättelse än vi kan ana. Förmodligen kommer Gud även i fortsättningen att ibland gå utöver det vanliga, och kanske t o m utöver vad vi kommer att anse passande. Låt oss hålla ögonen öppna för överraskningar!

-Hillevi Jönsson, Tro och liv 2007