Fjärde söndagen i påsktiden (årg. 2)

Vägen till livet, Joh 14:1-14  (årg. 2)

»Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen. Det finns också människor som stannar en stund och lämnar fotspår i våra hjärtan. Och vi är aldrig mer de samma.«(1)

Inför texten

Dagens evangelium utgörs av de inledande verserna av Jesu avskedstal till sina lärjungar natten före sitt lidande.(2) Jesus inleder talet med att försäkra sina lärjungar om att de kan vara trygga. Lärjungarna behöver inte vara oroliga om de tror på Gud och på Jesus. Det grekiska verbet pisteute som upprepas två gånger i 14:13 kan antingen vara imperativ eller presens indikativ. Det är alltså fullt möjligt att till exempel översätta som Origenes gör: »Ni tror på Gud, alltså tror ni på mig.«(4) Oavsett vilket översättningsalternativ man väljer i 14:1, är det tydligt att tron på Gud hänger samman med tron på Jesus, och att det är denna sammanhållna tro på Gud och på Jesus som är orsaken till att lärjungarna inte behöver oroa sig.

Så berättar Jesus att han nu går bort för att bereda plats åt lärjungarna i sin faders hus, men att han också ska komma tillbaka så att de kan vara där han är. Bibelforskarna är oense om Jesu utsaga uttrycker en traditionell, futural eskatologi eller en realiserad; det vill säga huruvida Jesus talar om en återkomst i framtiden, eller om en »återkomst« redan här och nu. Det finns fog för båda åsikterna. Joh 14:3 innehåller nämligen några grammatiska egenheter med verb i såväl presens som futurum. Francis J Moloney, som lägger tonvikten vid det futurala, ser följande lösning: »Mest framträdande är idén om en tid mellan Jesu försvinnande och hans framtida återkomst, men den klumpiga förekomsten av presensformer kvarhåller en antydan om Jesu fortgående närvaro.«(5)

Om Moloney lägger störst tonvikt på den futurala aspekten, betonar andra den realiserade mer. Craig Keener skriver: »Även om både Johannes och hans publik godtog futural eskatologi, är betoningen i detta avsnitt klart en realiserad, snarare än futural, eskatologi. Här förbereder Jesus sina lärjungar på sin frånvaro genom att utlova sin fortgående närvaro (14:16–27, jfr Matt 28:28 och ger dem kraft genom att be dem att förlita sig på honom (15:4).«(6)
Det troliga är väl helt enkelt att detta är ett av många exempel på de dubbeltydigheter som präglar hela Johannesevangeliet. Det är alltså möjligt att uppfatta 14:3 som att det handlar om både framtid och nutid! Jämför Jesu ord till den samariska kvinnan: »den tid kommer, ja den är redan här«.(7) Jesus ska komma åter, men samtidigt lever de troende redan i hans närvaro.

Jesus säger att han går för att bereda plats »i min faders hus«. I Joh 2:16–17 använder Jesus uttrycket »min faders hus« om Jerusalems tempel. Syftar även 14:2 på en konkret byggnad i världen – kanske rentav på ett framtida återuppbyggt tempel i Jerusalem? Troligen inte. I Joh 2 kallar Jesus också sin egen kropp för ett tempel – ett tempel som ska rivas ner och byggas upp. Enligt Johannes syftar den utsagan på Jesu död och uppståndelse.(8) Jerusalems tempel var ämnat att vara en plats för tillbedjan,(9) men Jesus säger att än viktigare än den konkreta platsen är det att man tillber Fadern »i ande och sanning«(10). Till skillnad från Lukas-Apostlagärningarna, och i viss mån Matteus, spelar i Johannes Jerusalems tempel inte längre någon roll för Jesu lärjungar. Det har haft sin tid. På den punkten har Johannes alltså mer gemensamt med Hebreerbrevet än med sina evangelistkolleger Matteus och Lukas.

Om vi läser Jesu ord i avskedstalet om iordningställandet av rummen i Faderns hus(11) tillsammans med Jesu ord vid tempelrensningen(12) och hans ord till den samariska kvinnan om sann tillbedjan(13) framträder bilden av Jesus som den som gör det möjligt att tillbe Fadern i ande och sanning. Det är i honom lärjungarna kan tillbe och nalkas Fadern i ande och sanning: »Vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.«(14) Kanske kan man alltså säga att Jesus går för att bereda rum åt lärjungarna »i sig själv«, det vill säga att han själv är det hus, det tempel, där lärjungarna ska få bo och tillbe Fadern i ande och sanning. Om denna tolkning är riktig, ligger det nära till hands att Jesu iordningsställande av rummen i Faderns hus i första hand syftar på Jesu död och uppståndelse. Med tanke på hur dubbeltydigt Johannes ofta är, utesluter denna tolkning för den skull inte att Jesus samtidigt talar om en tillvaro i livet efter detta då de troende ska få leva tillsammans med Jesus även i »himlen«.(15)
Att Jesus betonar att det finns många rum i Faderns hus pekar på att antalet gudstillbedjare kommer att bli stort.(16) Det handlar alltså dels om att den ännu lilla lärjungaskaran kommer att växa, dels om att det finns rum för dem alla.(17)

Efter att Jesus har sagt att han går till Fadern för att bereda rum i dennes hus, berättar han att han själv är vägen till Fadern. Jesus framställs alltså både som den som vandrar vägen till Faderns hus, och som vägen själv. Vi kan jämföra med hur Jesus även i Joh 10 blandar två bilder när han först antyder att han är herden som går in genom grinden,(18) därefter säger att han är grinden in till fåren(19) och sedan återigen säger att han är herden.(20)

Vad menas då med att Jesus är vägen? Keener påpekar att begreppet »väg« i redan tidig judisk och kristen undervisning används om en människas livsföring. Människan skulle vandra »rättfärdighetens och vishetens väg«.(21) Man beskrev det som att det fanns två motsatta vägar: vägen till döden och vägen till livet.(22)

Även om föreställningen om de två olika vägarna inte har fått ett explicit uttryck i Johannes, kan den föreställningen likväl ligga bakom Jesu ord i 14:6. Bruket av motsatspar används gång på gång i Johannes.(23) Med tanke på detta ständigt återkommande bruk av motsatspar i Johannes är det rimligt att tänka sig att även den väg Jesus talar om i Joh 14:6 har en underförstådd antites – även om det inte sägs rakt ut. Jesu ord i Joh 14:6 förutsätter i så fall uppfattningen att det inte finns ett oräkneligt antal vägar, utan endast två: livets väg och dödens väg, i överensstämmelse med tidig judisk och kristen undervisning.(24) Den ena vägen leder till Fadern, den andra vägen leder inte till Fadern. Livets väg är dock inte »enbart etisk utan kristologisk. ... Jesus är den enda adekvata uppenbara- ren av Gud, för han ensam känner Gud fullständigt.«(25)

De båda begreppen »sanningen« och »livet« förklarar hur Jesus kan vara vägen till Fadern: »han är vägen eftersom han är sanningen, det vill säga Guds uppenbarelse, och eftersom Guds liv bor i honom.(26)

I de efterföljande verserna understryks det intima sambandet mellan Jesus och Gud än mer: »Den som har sett mig har sett Fadern ... Fadern är i mig och utför sina goda gärningar ... Jag är i Fadern och Fadern är i mig.«(27) Att försöka ta sig till Fadern utan Jesus är enligt Joh 14 en omöjlighet och en absurditet, eftersom det helt enkelt inte finns någon annan Fader än den som Sonen uppenbarar.

Inför kyrkoåret

Den röda tråden genom påsktidens fyra första söndagar skulle kunna tecknas så här: Den dräpta herden uppstår och återsamlar sin skingrade hjord (påskdagen).28 Han utrustar människor till tjänst i sin hjord (andra söndagen i påsktiden). Han fortsätter att föra samman alla sina får så att det blir en hjord och en herde (tredje söndagen), och han leder sin hjord på den rätta vägen (fjärde påsksöndagen).

Söndagens underrubrik »Jubilate«29 är hämtad från Ps 66:1. I den gammaltestamentliga läsningen ur Syr 28:3–7 uppmanar Syrak sina läsare att tänka på livets slut. Kanske är texten ur Gamla testamentet vald utifrån tolkningen att det fadershus Jesus berättar om i evangeliet är himlen? Men texten kan även ha sin plats denna söndag med tanke på att den uppmanar läsaren att välja kärleken istället för hatet och döden. Syrak ställer läsaren inför ett vägskäl, och ber läsaren att välja rätt väg. De återkommande uppmaningarna om att visa överseende och kärlek ger också en föraning om budet att älska varandra som Jesus ger längre fram i sitt avskedstal (kommande söndags evangelium). Påminnelserna om att tänka på buden och att minnas förbundet med den Högste ligger nära evangelieläsningens inledande uppmaning »tro på Gud, och tro på mig«.

Episteln från 2 Kor 4:16–18 nämner ett antal motpoler: nedbrytande av den yttre människan – förnyelse av den inre; kortvariga lidanden – evig härlighet, synligt – osynligt, förgängligt – evigt. Med tanke på att Paulus i sammanhanget skriver att Gud har »en byggnad åt oss i himlen«(30) finns det skäl att tro att också episteln har valts utifrån tolkningen att »min faders hus«(31) syftar på himlen. I min textutläggning ovan har jag presenterat möjligheten att »min faders hus« i första hand ska förstås som Jesus själv, men att detta inte utesluter en sekundär betydelse av »himlen«.

I Psaltarpsalmen 33 är det kanske framför allt v 2 som berör evangeliets tematik om hur Jesus iordningställer rummen i sin faders hus och sedan hämtar sina lärjungar: »Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel.«

I 1983 års evangeliebok var läsningen ur Gamla testamentet hämtad från Job 19:25–27 (»Jag vet att min förlossare lever«), medan evangelieboksgruppen 2000 föreslog 5 Mos 1:29–33 (»Låt er inte skrämmas ... Herren, er Gud gick före er på vägen«).(34)

Inför predikan

Grundtonen i söndagens evangelietext präglas av tillförsikt. Jesus vill ingjuta mod i sina lärjungar. Han säger att de inte behöver känna oro. Han säger att det finns rum för dem. Han säger att det finns en väg för dem. Och han säger att de ska utföra stora gärningar. I dagens predikan kan denna tillförsikt bäras vidare in i församlingen. Finns det rum och plats för oss? Finns det en framkomlig väg för oss? Evangeliets svar är: »Ja!«

En fråga många brottas med – vare sig man sitter kyrkbänken eller står i predikstolen – är om Jesus är den enda vägen till Gud, eller om det finns många vägar. Det är en angelägen fråga, men Jesu ord i Joh 14:6 formulerades inte i första hand som ett svar på frågan om Jesus är en väg till Gud. Istället är det evangelium som förkunnas: Det finns en väg till Gud! Frågan om Jesus är den enda frälsningsvägen är naturligtvis angelägen, och behöver kanske på något sätt beröras i predikan. Men påsktidens grundton är framför allt glädjen över livets seger i Jesus Kristus. Hela påsktiden är ju tänkt att vara ett enda långt firande av detta glädjebudskap. Också den fjärde söndagen i påsktiden.

- Stefan Albinsson - 2010

1. Kristina Reftel, red. Det är aldrig kört! Samlings­ volym. Argument: 2004, s 29.

2. Joh 14–17.

3. En gång med syftning på Gud, en gång med syftning på Jesus.

4. För fler översättnings- möjligheter, se René Kieffer. Johannesevan­ geliet 11–21. EFS-förlaget:1988, s 340.

5. Francis J Moloney, SDB.The Gospel of John. The Liturgical Press: 1998,
s 394.

6. Craig S Keener. The Gos­ pel of John : A Commen­ tary.Volume two. Hendrickson: 2003, s 939.

7. John 4:23, se även 5:25.

8. Joh 2:18–21.

9. Jfr 5 Mos 12:1 ff.

10. Joh 4:20–24.

11. Joh 14:2–3.

12. Joh 2:16–21.

13. Joh 4:20–24.

14. Joh 14:13.

15. Jfr Joh 5:28–29, 11:24–26. På andra håll i den johanneiska litteratu- ren används »templet« mer explicit om »him- len«, Upp 7:15, 11:19.

16. Jfr Joh 10:16, 12:32,14:20–21a.

17. Joh 6:37.

18. Joh 10:2.

19. Joh 10:7.

20. Joh 10:11.

21. Keener, s 940.

22. Keener, s 941–942.

23. Liv – död, ljus – mör- ker, att se – att vara blind, fött av kött – fött av ande, tillbe det man inte känner till – tillbe det man känner till, att ha Gud till fader – att ha djävulen till fader, sanning – lögn.

24. Se t ex 5 Mos 30:15–19, Ps 1:1, Jer 21:8, Syr 21:10, Matt 7:13–14, Did 1:1–2,5:1–2.

25. Keener, s 941.

26. George R Beasley-Mur- ray, John. Thomas Nel- son: 1999, s 252.

27. Joh 14:9–11.

28. Psalmer och Sånger 146:3. Motivet är dock inte lika framträdande i Luk, från vilket årets påskdagsevangelium är hämtat från, som i Matt. Se min textkom- mentar i Tro & Liv nr1/2009, s 80.

29. Jubilate Deo omnis terra.»Hylla Gud, hela världen.«

30. 2 Kor 5:1.

31. Joh 14:2.

32. Ps 147:1–7.

33. Nu påsknattens läsning ur Gamla testamentet i Johannesserien.

34. Evangelieboksgruppens förslag till Den svenska evangelieboken. Svenska kyrkans utredningar2000:5, s 115.