Heliga Trefaldighets dag (årg. 2)

Gud – Fader, Son och Ande, Matt 28:16–20 (årg. 2)

I de fyra evangelierna består uppståndelseberättelserna av två moment: att man upptäcker att Jesu grav är tom och möten med den uppståndne Herren. I Matteusevangeliet förläggs den andra berättelsen om möten med den uppståndne till en händelse i Galiléen, platsen för Jesu offentliga verksamhet, på ett berg dit Jesus hade befallt lärjungarna att gå. Detta är första gången som lärjungarna möter den uppståndne och det förutsätts att de har fått instruktionen att gå till berget genom de kvinnor som tidigare mött Jesus.(1)

Denna korta, kärnfulla berättelse har i vår protestantiska tradi­tion fått namnet »Missionsbefallningen«, ett relativt sent sätt att förstå texten som har sin bakgrund i en protestantisk förståelse av missionens betydelse för kristen tro. Det har gjort att vi ofta tänker på prestationskrav när vi läser texten. Detta gör att vi missar viktiga dimensioner i texten, att det i första hand är just en uppståndelse­ berättelse om vår frälsare som har befriat oss från döden och som aldrig skall lämna oss.

Inför texten

Denna händelse är, som redan konstaterats förlagd till ett berg. Berg har en särskild ställning i bibeln som en plats för möten mellan människor och det gudomliga, teofanier. Detta är natur­ligt, därför att berg finns någonstans mellan jord och himmel och vi tänker oss Gud som den upphöjde som finns i himlen, medan människorna finns på jorden. I bönen om att Guds vilja skall ske i Herrens bön anknyts till det bildspråket: »Låt din vilja ske på jor­den, så som i himlen.«(2) Man kan tycka att detta är ett förmodernt tänkesätt, eftersom vi har lärt oss att Gud inte finns i himlen över oss mer än någon annanstans, utan himlen är en rymd fylld av det vi läser om i astronomin. Ändå är det naturligt för oss att referera till Gud som den upphöjde eller så säger vi bara »han där uppe«. Berg blir också naturliga platser för möten med den gudomlige, eftersom de är platser med en utsikt som ger oss visuella intryck, som kan hjälpa oss att se världen som en sammanhållen helhet som hålls ihop genom att hela världen vilar i Gud.

Låt mig i detta sammanhang peka på fyra bibliska berg som kan ge en fördjupad förståelse av denna text: Sinaiberg, där folket möte Gud, där förbundet mellan Gud och folket slöts under vandring­ en från Egypten till löfteslandet och där lagen gavs. Bergspredikans berg, där Jesus skärpte lagens krav och på så sätt gav sin tolkning av lagen som gavs på Sinai berg. Förklaringsberget, där tre lärjungar såg Jesus förvandlas och möta två förgrundsgestalter ifrån Gamla testamentet, som båda är knutna till berättelser om berg – Mose och Elia. Golgata berg, platsen där Jesus upphöjdes och förhärligades, för att använda Johannesevangeliets bildspråk, genom att korsfäs­tas, lida och dö för att vi skulle få syndernas förlåtelse och evigt liv.

De elva lärjungarna, vi påminns om att Judas saknas genom att antalet lärjungar nämns, möter Jesus som vore han en kung: de hyllar honom. På detta sätt anknyter texten till den bibliska kungsteologin och talet om Guds rike eller himmelriket, som är det begrepp som evangelisten Matteus föredrar utifrån sin judis­ka bakgrund, sfären där Gud är kung. Därefter lämnar evangelis­ten en intressant upplysning: några tvivlade. Man kan tolka detta som antingen att det fanns två grupper bland de elva lärjungarna, några som hyllade Jesus och andra som tvivlade, eller som att alla lärjungarna hyllade Herren, men några av dem tvivlade samtidigt som de gav Jesus sin hyllning. Trots denna magnifika uppenbarelse som dessa lärjungar får vara med om så drabbas några av tvivel. Uppenbarelser av detta slag är inget som vaccinerar oss mot att ifrågasätta om sådana saker verkligen är möjliga.

Därefter tar Jesus till orda. Hans korta kärnfulla tal har fem punkter. Den första och den sista punkten, de som inramar talet är två konstateranden: att all makt i himlen och mot jorden har getts till Jesus och att han skall vara med lärjungarna alla dagar till tidens slut. De tre punkterna där emellan har formen av bud eller befallningar: att gå ut och göra alla folk till lärjungar, att döpa dem i den treenige gudens namn och att lära dem hålla alla de bud som Jesus har gett lärjungarna.
Jesu tal är Matteusevangeliets variant av ett avskedstal. Detta in­leder Jesus med att konstatera att han har fått all makt i hela till­varon, i himmel och på jord. På det sättet bekräftar Jesus att lär­jungarnas hyllning av honom som kung är adekvat. Detta är något som är en konsekvens av Jesu korsfästelse, död och uppståndelse. Gud Fadern har gett all makt till Gud Sonen. Hela världen tillhör Jesus och därför har han makt att befalla lärjungarna att gå ut och göra alla folk till lärjungar.

De ord som grundtexten använder för folk syftar ibland på alla folk utanför förbundsfolket. Det råder oenighet om denna befall­ning omfattar också det judiska folket. Gränsen mellan förbunds­ folket och de övriga folket är central i Matteusevangeliet, liksom hela bibeln, vilket innebär att dessa ord om »alla folk« pekar på en vändning i hela frälsningshistorien. Tidigare i Matteusevangeliet har Jesus mött hedningar, då han varit på andra sidan sjön, vid Gadaras, eller i området vid Caesarea Filippi, men det var undantag.(3) I ut­ sändningstalet tidigare i evangeliet var Jesu instruktion till lärjung­arna att inte ta vägen till hedningarna och att inte gå in i någon sam­ arisk stad utan att i stället gå till de förlorade fåren i Israels folk.(4)

När Jesus dog bekände den romerske officeren att Jesus måste ha varit Guds son.(5) Efter Jesu död och uppståndelse gällde bud­ skapet hela skapelsen. Det är också intressant att notera att det ord som används här är just ordet »folk«. Vi som läser detta i ett mo­dernt protestantiskt sammanhang har lätt att läsa detta ord som »individ«, men det ord som Jesus använder pekar på större kollektiv.

När Jesus ger dopbefallningen pekar han på dopets centrala ställning i kyrkan och i varje lärjunges liv, dopet som inlemmar lärjungen i kyrkan, Kristi kropp, och i Jesu död, begravning och uppståndelse.(6) Genom dopet blir man del av den sfär som till­ hör Gud, Guds rike. Därför sker dopet i Guds namn, vilket i detta sammanhang får en trinitarisk form. Det gör att detta bibelord är en utgångspunkt för den omfattande diskussionen om trinite­tens betydelse för kristen tro och kristen gudsförståelse. Detta har tolkats som ett uppbrott från den stränga monoteism som finns i övriga abrahamitiska religioner, judendom och islam, omfattar. Gud blir int e ett ensamt subjekt utan i Guds väsen ligger relation och gemenskap.

Den tredje befallningen är en undervisningsbefallning, den krist­na undervisningens instiftelseord. I Matteusevangeliet är Jesus en moralisk lärare som ger lärjungarna bud. Den kraftiga etiska under­ visningen samlas i ett antal tal som finns i evangeliet, varav bergs­ predikan, i kapitel fem till sju, är det mest kända. Där finns också en höjdpunkt i Jesu etiska undervisning där han i femte kapitlets sista vers säger till sina lärjungar att de skall vara fullkomliga, så som lärjungarnas fader i himlen är fullkomlig.(7) Här framträder Mat­teusevangeliets starka kontinuitet med Gamla testamentet. Jesus är den nye Moses, den som ger en ny lag och en central del av att vara Jesu lärjunge är att följa de bud som han har gett.

Men lärjungarna får inte bara dessa tre befallningar, att missio­nera, att döpa och att undervisa om Jesu bud, utan de får också ett löfte om att de inte skall vara ensamma. Liksom Jesus inledde sitt tal med att konstatera att liksom hela tillvaron, himmel och jord, är fylld av Jesu närvaro, så är hela tiden också det. Jesus är Herre i tid och rum. Han finns hos sina lärjungar alla dagar till tidens slut.

Jesus ger inte bara bud och lämnar lärjungarna med dem, utan han lovar också att finnas hos lärjungarna för att hjälpa dem att leva med dessa befallningar. Det gör att befallningarna egentligen blir gåvor, möjligheter, som Jesus ger till dem som vill vara hans vänner. Att missionera, döpa och undervisa är inte i första hand lydnadshandlingar som läggs som bördor på lärjungarnas axlar, utan frukter av att man av nåd får leva sina liv i Jesu gemenskap.

Inför kyrkoåret

Heliga trefaldighetsdag eller missionsdagen, treenighetens dag framför andra, är en vändpunkt i kyrkoåret. Perioden från advent till pingst, de stora kristna helgernas tid i kyrkoåret, har formen av ett evangelium, då vi får följa berättelsen om Jesus från födelse­ berättelserna till påsk, himmelsfärd och pingst, då Anden utgjuts. Perioden från heliga trefaldighetsdag till domssöndagen, trefaldig­ hetstiden, är det kristna vardagslivets tid. Då är vi inte med om de stora helgerna som gestaltar Jesu liv för oss år efter år, utan kyrko­årets teman hjälper oss att fundera kring vad det att vara Jesu lär­junge i vardagen. Pingstens budskap sänder lärjungen ut i varda­ gen, in i trefaldighetstiden, där man får leva som Jesu lärjunge med den heliga Andens gemenskap. De är en fantastisk tanke att missionen och treenigheten har samma söndag i kyrkoåret. Mis­sionen handlar om att bjuda människor till att leva i den treenige Gudens gemenskap.

Texterna på heliga trefaldighets dag pekar alla på centrala teman i frälsningshistorien, på hur gemenskapen med Gud förvandlar människor. Den gammaltestamentliga texten berättar den märk­liga historien om Mose förvandlande möte med Gud vid den brin­nande busken, en text om Guds makt som Gud använder för att befria slavar. Episteltexten är en lovsång till den Gud som fyller tillvaron med sin närvaro. I Gud finns ett djup av rikedom, vishet och kunskap som vi inte kan utforska eller spåra, men som vi kan glädjas över.

Inför predikan

Trefaldighetstiden spänner från pingst till advent, från missions­ dag till domssöndag. Glädjen från påsktiden och pingsten spiller över till heliga trefaldighets dag. Nu påminns man om att påskens glädje kan man inte behålla för sig själv, utan vi inbjuds till att vara med i Guds mission. Vi får berätta för våra medmänniskor om att Gud möter oss mitt i vår utsatthet och att Jesus har besegrat alla de makter som vill hindra oss från att leva ett liv i kärlek. Genom Jesu uppståndelse har vi ett tecken på att Gud har besegrat till och med döden.

Denna söndag hjälper oss också att påminna om dopets centra­la betydelse för ett kristet lärjungaliv. Dopet är det sakrament som inlemmar oss i Kristi kropp, kyrkan. Dopet ger oss ett mönster för livstolkning, att vi skall, liksom vetekorn, falla i jorden och dö för att uppstå och ge rik skörd. Det gör att varje besvikelse kan tol­kas i ljuset av Jesu försoningsgärning och få en annan innebörd.(8)

Att missionera är också att undervisa om de bud som Jesus har gett sina lärjungar, om kärleksbudet och om den gyllene regeln.
Jesus har skärpt buden, men också gett oss syndernas förlåtelse och det finns därmed alltid möjlighet för en lärjunge att börja om när man misslyckas. Men Jesus ger inte bara befallningar. Han ger också ett löfte om att han aldrig skall lämna oss. Hela tillvaron är fylld av Guds när­varo och med honom får vi alltid leva. Kristen tro är inte något pre­stationskrav. Det är inte meningen att vi skall bära vår tro, utan att vår tro skall bära oss. Därför finns det plats för tvivlande lärjungar mitt bland dem som får budskapet. Det är inte frågan om vilken tro vi kan prestera som gör att vi får vara med bland Jesu lärjungar som inbjuds att bli delaktiga i Guds mission.

- Arne Fritzson -2010

1. Matt 28:9–10.
2. Matt 6:10.
3. Matt 8:26–84, 16:13–17:21.
4. Matt 10:5–6.
5. Matt 27:54.
6. Rom 6:3–5, Kol 2:11–12.
7. Matt 5:48.
8. Joh 12:24.