Juldagen (årg 1,2,3)

Jesu födelse, Luk 2:1–20 (Årg 1,2,3)

Julen är en viktig kristen högtid med olika former av gudstjänster. Men är den det i verkligheten för alla oss som besöker en eller flera gudstjänster? Frekvensen av besökare varierar från plats till plats och vissa gudstjänsttillfällen tar emot fler besökare.

Inför texten

Julen ger många möjligheter att stanna upp inför inkarnationens mysterium – den kristna trons glödande centrum. Centrum kan lätt skymmas av eller undanskuffas av annat som tränger på. En noggrann och varsam behandling i predikoförberedelsen kan vara en hjälp inför begrundandet.

Lukasevangeliet har sin specifika profil och karaktär i sitt sätt att beskriva och berätta glädjebudet om Jesus. Det slår även igenom på olika sätt i hans födelseberättelse. I jämförelse med Matteus framträder de betoningar och accenter som är typiska för just evangelisten Lukas. När Lukas skriver, kan vi ofta lägga märke till hur Jesus befinner sig i de dåtida samhällets marginal. Det är ju främst hos de sjuka, syndare, spetälska, kvinnor och barn som Jesus rör sig. Där gör evangeliet tydligast i dagen. Att det är herdar i vår text som därför ges glädjebudet framhäver Lukasevangeliets
profil. Herdarna är ju lågstatusfolk, föraktade av många.
Andra drag i Lukas berättarstil och teologiska betoning kan vara glädje och lovsång. Vi kan tänka på Marias och Sakarias lovsång.(1)

Lukas sägs även ha ett visst intresse för historiska tidsmarkörer. Det ser vi dels i 2:1 och i början av kapitel 3. Kontrasten mellan världsliga makthavare och den till synes obetydliga födelsen framhävs även på det sättet.

Matteus speglar Josefs berättelse och version, medan Lukas ger utrymme åt Marias speciella berättelse med dess särart.

Inför kyrkoåret

Julen följer efter adventstidens dräktiga tid. Det nya kyrkoåret är fortfarande ungt. Julens gudstjänster kan vara olika möjligheter att stanna upp inför inkarnationens mysterium. Ofta sker det mot bakgrund av en kommersiellt präglad omgivning. Men gåvan kan ändå lysa fram, mitt i betoningen i samhället på överflödet. Julens texter kan och bör nog ses mot bakgrund av martyriet. Den helige Stefanos dag är ju uppmärksammad under annandag jul. Det kastar sin skugga rakt in i julens händelser. Det kan gott få fördjupa julbudskapets perspektiv. Julens texter och händelser är alltså omgivna av adventstidens ljusa hopp och hoppfullhet, och samtidigt av Annandagens omskakande berättelse av både martyriet och uppståndelsens ljus. Det kan vara vårt att ägna en tanke åt denna viktiga bakgrund.

Inför predikan

Juldagens eller kanske julnattens gudstjänst ställer nog en del speciella krav på predikant och predikan. Var hittar jag glädjebudet i berättelsen? Finns det något specifikt och lyftande och bärande i denna födelse? Hur predikar man för människor som hört berättelsen många gånger? Måste vi försöka hitta på något »nytt«? Eller kanske poängen är att åter berätta de glädjande nyheterna? Det kanske är bäst att försöka kombinera gammalt och nytt. Att låta lyssnandet av texten få ta den tid det tar. Gärna en kort tid av tystnad efter predikan.

En huvudfråga växer fram: Vem är det som föds? Om vi inte tar in kyrkans mångåriga kamp för att mejsla fram en kristologi, vad säger vår text då egentligen? Vi sitter ju ett slags "facit" efter 2000 år. Vad säger Lukas text om det barn som föds? Det kan vara en huvudlinje för predikanten att noga följa.

Det är Marias barn. Hon väntade ju »sitt barn«.(2) Vem är då Maria? Elisabet utbrister i märkliga ord i samband med Marias besök hos henne, »min herres mor«.(3) Vem är då Elisabets Herre? Det är Israels Herre. I evangeliska sammanhang kan det ibland räcka att nämna något om Maria, för att vibbarna börjar vibrera. En förkunnelse som är textnära kan inte gå förbi Maria.

Vem är det som föds? Det är, säger vår text, »en frälsare« som föds.(4) Vilka politiska och nationella inslag som kan vävas in i den beteckningen kan alltid ge upphov till reflektioner. Vilken »frälsning« tänker sig herdarna att de skall få möta genom detta barn? Vad skulle frälsning och befrielse innebära för dem? Att frälsningen och glädjen samtidigt utlovas till »hela folket« får ej tappas bort.

Vad är frälsning, frihet och befrielse för dem vi förkunnar? Ibland har vi försnävat innebörden till att reducera den till en inre process i hjärtat. Eller ibland till en motsvarande försnävning till enbart socio–politiska aktioner.

Att läsa födelseberättelsen i ljuset av och i nära anslutning till Magnificat torde vara i enlighet med de intentioner som Lukas ger uttryck åt. I Marias mäktiga lovsång betonas ju starkt Herrens stor- het och hans mäktiga verk. Här skingras mäktiga furstar och fattiga får sina behov mättade, medan de rika skickas bort. Denna inriktning, detta perspektiv, torde passa ihop med att det är herdar som först får glädjebudet. Historien ses och beskrivs »underifrån«. Vad kan det betyda i vår kontext? Vilka är »vår tids herdar«?

Att barnet som föds är Messias är ett annat sätt att beskriva den hjälp och befrielse som Herren genom sin tjänare har lovat i de heliga skrifterna. Hur mycket av och vilken innebörd av Messiasföreställning hedarna kunde inrymma i sin värld, är inte enkelt att beskriva eller att fånga in. Men att hjälp och befrielse väntar, de kunde de nog tänka sig. Återigen behöver vi, och kan vi, koppla detta ärende in i vår tids komplexa situationer och behov.

Barnet är vidare, enligt ängelns beskrivning Herren. Kan vi här i Lukas perspektiv tänka att han vill framhäva kontrasten mellan Kejsar Augustus och det barn som föds? Vem är egentligen Herren? (Kyrios) Ett märkligt sätt att lyfta fram ett slags maktperspektiv kan det nog tyckas.

Samtidigt betonar Lukas tydligt att det är Gud som skall ges ära.(5)

Texten kan utläggas kristologiskt, som jag här har antytt, och den kan dessutom ses som ett perspektiv »underifrån«: herdarna, som lågstatus, Marias lovsång som beskriver Herrens mäktiga verk med och genom de ringa och oansenliga. Luthers utläggning av Magnificat genomlyses starkt av detta perspektiv.

Den Mäktige verkar alltså i det lilla och oansenliga. De som bara få räknar med, drabbas av den stora glädjen. När de minst anar eller väntar det.

Så kan även vi söka måla Guds mäktiga gärningar i och bland de ringa. Glädjebudet är inget romantiskt collage över idylliska händelser. Under den bokstavliga textytan brusar livets styrka, och inte minst dess alla komplexiteter. Det visar sig tydligt i det lilla barnet som föds.

Också i våra liv kan Gud »föda fram« det som kan bli till glädje för andra. Vår skumma blick skymmer ofta Guds verklighet i det som ofta räknas bort. Eller det vi har svårt att lägga märke till. Våra intellektuella paradigm tynger oss ibland, så att »det lättande«, det är evangeliet, inte lyser upp våra sinnen.

Herdarna är de första som delges de goda nyheterna. De häpnar i förskräckelse. De skall både se och höra. Hela deras liv skakas om. De är aktiva, de nöjer sig inte med första intrycket. De vill se vad de fått höra om. Lägg märke till vilken innebörd synen faktiskt har i deras erfarenhet. De vill se, vill inte bara höra andras rapporter. Så kan även vi idag stanna upp, begrunda och söka vidare. Vad betyder det lilla barnet som föds? Vad innebär det som lättar, evangeliet, i vår existens? Vilka grupper och individer är i vår kristna ofta ombonade och välartade miljö som herdarna? Under ytans till synes självklara verkligheter, spricker realiteten sönder och nåden smyger sig in. Den stora glädjen öppnar sig för våra vana och slitna sinnen.
Skatten blir synlig och verkligheten vidgar sig. Vi stannar upp inför barnet och tillvarons innersta blottläggs.
Till sist kan man sammanfatta ärendet i texten till den kristna trons gnistrande diamant: Gud blir människa fullt ut, en av oss, för att av nåd dra oss in i hans gemenskap. Därmed kan kristen tro aldrig reduceras till en andlighet som enbart eller främst berör vårt inre. Hela tillvaron, hela vårt liv, innefattas och inryms vid krubban i Betlehem.

Att Lukas ägnar sig åt berättandet, kan kanske hjälpa oss att besinna en angelägen realitet: Evangeliet är alltid större än orden, begreppen och åsikter och teologier.

Björne Erixon- 2009

1. Luk 1:46–53, 68–79
2. Luk 2:5
3. Luk 1:43
4. Luk 2:11
5. Luk 2:14