Jungfru Marie bebådelsedag (årg. 1)

Guds mäktiga verk, Luk 1:26–38 (årg. 1)

Lukasevangeliets författare inleder sin berättelse med utsagan som fastställer att det som följer i allt väsentligt är vad som faktiskt har hänt. Han går sedan grundligt till väga och för­ ankrar sin skildring i relation både till den politiska makten genom kungen och till den religiösa makten genom templets prästerskap. Att det är prästen Sakarias som med sin tjänstgöring i templets innersta inleder Lukas evangelium,(1) säger något angeläget om den legitimering av berättelsen som Lukas åberopar. Berättelsen som följer utgår från, relateras till och legitimeras av den gud som till­ beds i Jerusalems tempel. Dessutom: evangeliet både börjar och slutar med tillbedjan i templet.(2)

Inför texten

Texten, som till större delen består av en dialog mellan Maria och ängeln Gabriel, är en narrativ framställning av ett händelseförlopp som ligger i den textuella världens framtid. Maria och Gabriel talar om och beskriver något som ska hända. Textens litterära när­ kontext utgörs av de två parallella berättelserna om Johannes och Jesu tillblivelser och födelser, som förenklat kan struktureras enligt följande: Johannes kommande födsel tillkännages för Sakarias av ängeln Gabriel,(3) men Sakarias är tveksam.(4) Jesu kommande födsel tillkännages av ängeln Gabriel,(5) Maria tvekar först,(6) men accepterar det sedan.(7) Elisabet lovprisar Maria(8) och Maria lovprisar Gud.(9) Johannes föds(10) och Jesus föds(11). Textens vidare kontext utgörs av hela det evangelium som sedan följer. Lukas slår redan från början fast att evangeliets förutsättning är att Jesus är Messias redan från sin födsel.(12)

I textens inledande vers introduceras ängeln Gabriel och Maria.(13) Gabriel, vars namn betyder »Guds man« eller »Guds kämpe«, är tidigare känd som en i det närmaste eskatologisk budbärare som målar upp visioner för vad som ska hända i de yttersta tiderna.(14) Han söker på Guds uppdrag upp Maria i Nasaret. Vi får inte veta varför det är just Maria i Nasaret som söks upp. Men hon presenteras som trolovad in i Davids släkt. Att Jesus ska bli en del av Da­ vids släkt är viktigt och det påpekas ytterligare i samband med hans födsel.(15) Davids far Jishaj(16) bodde i Betlehem(17), och Davids ställning som israeliternas kung och furste ansågs var gudomlig legitime­ rad.(18) Jesu släktskap med David, som genom sin far härstammade från Betlehem, ger legitimitet åt de profetiska förväntningarna att det är just från Betlehem som, den ur Davids släkt framstigande, Messias ska komma.(19)

Ängeln Gabriel kommer odramatiskt in till Maria och tilltalar henne, nästan som om det var en vardaglig händelse vilken som helst.(20) Men Maria reagerar med förskräckelse.(21) Det är anmärkningsvärt att det Maria reagerar på är Gabriels ord, att hon tilltalas med »du högt benådade«. Texten menar inte att hon blev för­ skräckt av att Gabriel, en av Guds mest kraftfulla budbärare, visar sig för henne. Men hon blir förskräckt »över hans ord«. Det är som om hon överväldigas av en plötslig och allvarlig ton i rösten från någon hon redan är bekant med.

Gabriel lugnar Maria.(22) Lukas introducerar sedan evangeliets huvudperson Jesus i två led. I det första ledet(23) återger Gabriel med egna ord Guds löfte till David.(24) Även om de löftena relaterar till Davids fortlevnad genom släktens fortbestånd, så kom psaltarpsalmerna att tillämpas på enskilda kungar.(25) Dessa lästes senare (och läses ofta nu) som refererande till en Messiasgestalt. Det är dessa löften som tillämpas på Jesus. Han ska få ärva den makt som David fått genom gudomlig legitimering.(26) Jesus tillskrivs alltså rätten till »Davids tron« och makten över »Jakobs hus« (d v s Israel) för evigt. Lukas förankrar Jesus i Davidsätten samtidigt som Jesus förankras i relation till Gud själv, »den Högste«. Gabriel säger ju att Jesus ska kallas »den Högstes son«. Vilket också händer vid två tillfällen: genom Sakarias(27) och genom den besatte mannen vid Gerasa(28). Att Jesus ska kallas »den Högstes son« indikerar tydligt att Jesus har en särskild relation till Gud. Men det uttalas inte hur denna särskilda relation specifikt yttrar sig. Dessutom öppnar Jesus denna, hans särskilda relation till Gud, som en möjlighet även för lärjungarna.(29)

Maria undrar hur denna graviditet kan vara möjlig,(30) vilket föranleder Lukas att låta Gabriel fortsätta introduktionen av Jesus med det andra ledet.(31) Kraften i Gabriels första uttalande om Jesus för­ stärks nu. Gud själv ska vara verkande i Jesu avlelse och tillblivelse. Tidigare gestalter har fått kraft av Guds ande för att utföra särskilda uppgifter eller frambära speciella budskap(32) och Johannes är fylld av Guds ande redan i moderlivet(33). Men Jesu hela existens och varelse ska bli till genom och med Guds andes direkta agerande.

För Lukas är Guds andes agerande och verksamhet både tecknet på och orsaken till Guds påbörjade frälsargärning. Lukas knyter denna Guds eskatologiska och universella frälsargärning helt och hållet till Jesus när han förbinder Jesu tillblivelse med Guds andes direkta handlande. Denna fullständiga sammansmältning av Gud andes verk och Jesus gör honom helt unik. Han ska därför kallas helig och Guds son.(34) Guds helighet avspeglas, genom andens verk, i Jesus helighet.

Gabriel länkar samman Johannes och Jesus kommande födslar.(35) Han ingjuter hopp i Maria genom att peka på det underliga verk som Gud redan har påbörjat i och med Elisabets graviditet. Elisabet och Sakarias var ju egentligen – i likhet med Sara och Abraham(36) – för gamla för att få barn. Men Gud gör det möjligt. Gabriel avslutar med att sammanbinda traditionens förståelse av den gränslösa potentialen i Guds handlande,(37) dels med Jesu kommande födelse(38) och dels med de potentiella konsekvenserna av Jesu förkunnelse(39). Texten avslutas med Marias svar på Gabriel ut­ läggning.(40) Hennes respons fungerar som något av en arketyp för hur Lukas tänker sig den ideala lärjungen – den villiga tjänaren/ tjänarinnan som överlåter sig själv till Gud och gör sig tillgänglig för att gå Guds ärende. Gabriel lämnar till sist Maria, lika odramatiskt som han kom.

Inför kyrkoåret

Texten passar mindre väl in i den stämning som slås an av söndagarna i fastan. De omgivande söndagarnas texter speglar händelserna som Jesus är inblandad i inför påskens klimax. Att vi med söndagens text påminns om upptakten till Jesus födelse i den del av kyrkoåret som förbereder oss för hans klimaktiska död och uppståndelse kan upplevas som något av ett avbrott i tanken.

Firningsdagens övriga texter binds samman av det eskatologiska perspektivet, som återfinns i en eller annan form i dem alla. Den enda av texterna som möjligen faller utanför ramen något är första årgångens episteltext. I Romarbrevets text för Paulus ett sedvanligt paulinskt teologiskt resonemang som relaterar till människans synd, vilket kontrasterar mot de övriga texternas fokus på Guds verksamhet speglat i ett eskatologiskt perspektiv.

I relation till söndagens tema fungerar texten mycket väl. Det finns få andra berättelser som tydligare gestaltar temats tanke om Guds mäktiga verk. Vilket annat av Guds verk är mäktigare än Guds eget människoblivande, som börjar med den mirakulösa konceptionen i en speciell men alldeles vanlig människa?

Inför predikan

I Svenska kyrkans tradition är Maria förstås viktig och det före­ kommer olika förhållningssätt i relation till hennes gestalt. Oavsett vilken förståelse av Maria som präglar det lokala sammanhang­ et har Maria en särskild ställning i kyrkans normerande texter. Så omtalas Maria till exempel i Augsburgska bekännelsens tredje artikel, som onekligen präglas både av söndagens text och av Luthers två­regementslära: »Vidare lära de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias liv, så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, äro en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfrun Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden, utan för alla människornas verksynder.« Man skulle kunna säga att Marias graviditet är grunden för en stor del av den reformatoriska kristologins tvåregemenstlära – med tillhörande försoningsteologi.

I relation till den gudstjänstfirande församlingen rymmer texten en möjlig stötesten – den eviga frågan huruvida Marias graviditet var ett regelrätt mirakel eller inte. Texten är klar och tydlig på den punkten. Enligt Lukas var Maria i sexuellt avseende oskuld när hon blev gravid med sin och Guds son Jesus. Det är angeläget att det i församlingens sammanhang ges utrymme för det konstruktiva samtalet kring betydelsen av vad Lukas hävdar. Istället för den förstenade diskussionen om huruvida jungfrufödseln har ägt rum eller inte i »historiskt« avseende. I textens värld blev Maria gravid genom Guds andes agerande och inte genom en sedvanlig och mänsklig sexuell relation. Predikanten gör gott i att bereda plats i församlingens medvetande om att den viktiga frågan är vad det betyder.

För den enskilde kan texten tala på olika sätt. Det kan finnas en liten risk att manliga församlingsmedlemmar upplever texten som mindre relevant i deras liv. Maria är ju en kvinna som blir gravid i relation till Gud. Just biologisk graviditet kan ju svårligen relateras till som något annat än en renodlat kvinnlig företeelse. Men, om predikanten istället använder ordet »havande« så öppnar sig tex­ ten även för dem som inte har graviditetens erfarenhet eller möjlighet. Alla människor kan vara havande. Alla människor kan vara bärande på något i sitt inre, någonting som behöver och skall födas fram och så möjliggöra ett nytt liv. Predikanten har ett gyllene tillfälle att i relation till söndagens text väcka tankar och frågor om den enskildes liv och spegla dessa i Marias situation. Vad har Gud väckt till liv i just dig? Vad är det som växer i dig i relation till Gud och som behöver födas fram? Med vad har Gud gjort dig havande?

-Patrik Pettersson, Tro & Liv 2009

1. Luk 1:8–20.

2. Luk 1:8–10, 24:53.

3. Luk 1:13–17.

4. Luk 1:18–20.

5. Luk 1:30–33.

6. Luk 1:34.

7. Luk 1:38.

8. Luk 1:41–45.

9. Luk 1:46–55.

10. Luk 1:57–66.

11. Luk 2:1–21.

12. Luk 2:25–38.

13. Luk 1:26/27.

14. Dan 8:15–19, 26, 9:20–23.

15. Luk 2:4,11.

16. 1 Sam 17:12.

17. 1 Sam 16:1.

18. 2 Sam 5:2.

19. Mika 5:2–4.

20. Luk 1:28.

21. Luk 1:29.

22. Luk 1:30.

23. Luk 1:32­33.

24. 2 Sam 7:12–16; Ps 132:11– 12.

25. Se tex Ps 110 och 2:7.

26. 2 Sam 5:2.

27. Luk 1:76.

28. Luk 8:28.

29. Luk 6:35.

30.Luk 1:34.

31. Luk 1:35.

32. Se tex Exod 31:1–5, Num 24:2, Jes 61:1; Hes 11:24.

33. Luk 1:15.

34. Luk 1:35.

35. Luk 1:36.

36. 1 Mos 18:9–15.

37. 1 Mos 18:14.

38. Luk 1:37.

39. Luk 18:27.

40.Luk 1:38.