Jungfru Marie bebådelsedag (årg. 2)

Guds mäktiga verk, Luk 1:39–45 (årg. 2)

Vi befinner oss några dagar efter ängelns besök hos Maria. Hon träffar sin släkting Elisabet som ger en välsignelse åt Maria och hennes barn. Denna söndag lyfts Maria fram, med rätta, eftersom hon genom sitt ja hjälpte Ordet att bli människa.

Inför texten

Den text som jag kommenterar är den alternativa texten för andra årgången. Maria befinner sig hos Elisabet, som genom Guds nåd också väntar ett barn. De ord som traditionellt brukar användas om Maria – lydnad och ödmjukhet – kan göra att vi idag kanske känner en viss tveksamhet inför att alltför entusiastiskt lyfta fram henne som förebild. I min kommentar vill jag försöka visa att dessa traditionella kategorier som tillskrivs Maria bär på en feministisk potential. De behöver inte nödvändigtvis förstås som undergivenhet och foglighet inför patriarkala sociala strukturer.

I v 39–41 finns en kortfattad introduktion av sammanhanget kring Marias besök i Sakarias hus där Elisabet bor. Syftet med denna sparsamma lilla berättelse tycks primärt vara att rama in Elisabets profetord. Maria hade några dagar tidigare fått höra av ängeln att Elisabet också väntar en son. Det var inte ängeln som sade åt Maria att bege sig till sin släkting, men man kan tänka sig att detta hastiga besök är ett uttryck för Marias stora glädje och förundran. Elisabets glädje över Marias hälsning bekräftas av Elisabets eget barn, genom den spark som texten talar om. Barnets rörelse i Elisabets mage tolkas sedan i verserna omedelbart efter. En del kommentarer drar lika snabbt paralleller till berättelser om gravida kvinnor på andra ställen i bibeln (exempelvis Rebeckas upplevelse av att bära på Esau och Jakob).(1) Men frågan är om det gör vår text mer begriplig. Tolkningen av den spark som Elisabets ofödda barn åstadkommer behöver knappast någon draghjälp av andra texter.

I det följande stycket, v 42–44, kommer Elisabet till tals. Vi får reda på anledningen till barnets spark. Det handlar om en glädje som tidigare utlovats Sakarias, när ängeln besökte honom, och som nu är på väg att realiseras. Elisabets och Sakarias barn skulle gå före Messias, »med Elias ande och kraft«.(2) Om inte detta perspektiv av löfte tas med i tolkningen, går det inte göra något begripligt av orden »min herres mor«. Den glädje som utlovats fick sitt djupaste uttryck genom det faktum att barnet som Elisabet väntade skulle bana väg för Messias. Evangelisten tolkar naturligtvis händelsen i ljuset av att Messias ankomst är ett fullbordat faktum.

I den avslutande versen prisas Maria för sin tro. Herren talade till henne och genom hennes ödmjuka lydnad gick löftet i uppfyllelse. Därför kallas hon salig i texten. En ganska okomplicerad slutsats skulle kunna vara att det finns en välsignelse i att förlita sig på Herrens löften. Samtidigt kan det säkert uppstå en känsla av milt eller svårt obehag inför att hylla Maria för hennes undergivenhet och lydnad. Vad som är viktigt att minnas i sammanhanget är det mod Maria måste förfogat över för att klara av denna oförutsägbara situation. Det handlar om en kvinna som verkligen avvek från konventionen. Där kan man verkligen tala om girl power. I den bemärkelsen är hon allt annat än undergiven. Den enda hon underordnar sig är Gud. Om det stämmer, så kan denna text inte legitimera kvinnors lydnad och underordning inför patriarkala strukturer i generell mening. Den roll Maria har som förebild handlar om ett mycket specifikt område: Guds tilltal och Guds löfte om välsignelse. Och på grund av Marias tro, lydnad och mod kan vi med rätta kalla henne »Herrens mor«.

Inför kyrkoåret

Jungfru Marie bebådelsedag ingår i en cykel som når sin höjdpunkt under julen. Faktiskt är det så, att bebådelsedagens placering i kyrkoåret kom att bestämma julens placering.(3) Det handlade dels om att bebådelsedagen fixerades tidigare än julen, och dels om att man för mycket länge sedan trodde att världen skapats vid tidpunkten för vårdagjämningen. Detta har sin grund i ett judiskt tänkande om att dagen och natten var lika långa när Gud skapade världen. Överfört in i den kristna traditionen ledde detta tänkande till föreställningen om att Gud också måste ha påbörjat världens nyskapelse genom Jesus vid samma datum.(4) Nu är det i och för sig så, att Jungfru Marie bebådelsedag vanligen inte sammanfaller med vårdagjämningen. Bebådelsen firas vid en närliggande söndag. Denna symbolik, både med världens skapelse och Guds inträde i världen genom Jesus sker som ett verk av Gud, förtjänar att lyftas fram i gudstjänsten. I vår del av världen brukar det kännas i luften, att vi befinner oss i en brytpunkt, mitt emellan vinter och vår. Det bör också på något sätt framgå, att vi nu tillfälligt bryter fastan, eftersom bebådelsedagen är en dag av glädje. När det gäller bönerna kan man lyfta fram temat om lydnad och tillit gentemot Gud, om det samtidigt framgår att Maria gjorde något modigt inför sin samtid.(5)

Inför predikan

KG Hammar lär ha sagt att det allra svåraste ämnet att predika över är änglarna. Mina begränsade erfarenheter av kyrkligt lyssnande och talande säger mig dock att det är ännu svårare att predika om Maria. Frågan är då vad man gör av denna text, som både handlar om Maria och löftet från en ängel!

Jag är ganska övertygad om att de flesta nu levande kyrkmänniskor i vårt land har lyssnat till en, sannolikt fler, predikningar denna söndag (och fjärde söndagen i advent) som på ett eller annat sätt problematiserat frågan om jungfrufödseln och/eller Marias roll som undergiven kvinna. Detta blandas vanligen också med ett allmänt protestantiskt motstånd inför att benämna Maria som något mer än en »vanlig människa«.

I Karl Barths föreläsningar över den apostoliska trosbekännelsen, som presenterades 1946 vid universitetet i Bonn, inleder han passagen om jungfrufödseln med följande ord: »Vi kommer nu till ett av de ställen och kanske till och med till det ställe, som man i alla tider och till stor del även i den kristna församlingen har tagit anstöt av.«(8) Barth uttryckte samtidigt en förhoppning om att studenternas ängsliga fråga »Muss man das glauben?« under resans gång kanske skulle kunna bytas till ett glädjerikt bejakande, även inför denna del av bekännelsen.

I många kvarter kan det nog upplevas som något av en plikt att pastorn eller prästen just denna söndag borde meddela församlingen några av sina dubier kring dogmens nödvändighet eller bibeltextens bristande historiska tillförlitlighet. Visst finns det legitima frågor inför återgivningen av Elisabets monolog till Maria. Bland protestantiska exegeter finns det väl sedan David Friederich Strauss dagar en ganska allmänt utbredd skepticism inför tanken på att dessa kvinnor verkligen kan ha talat till varandra så som Lukas återger saken. Men det handlar ju också om synen på textens tillkomsthistoria och vad som krävs för att vi idag ska kunna säga att en text likväl är sann. Här kan man hjälpa församlingen att tänka lite mer fritt och kreativt om vad det innebär att säga att bibeltexten är gudomligt inspirerad och sann i teologisk mening. Men mitt tips inför denna söndag skulle ändå vara att våga bryta mot vanliga protestantiska konventioner. Varför inte istället börja i andra ändan, med en förklaring som berör de kristologiska frågorna. Hur har man resonerat historiskt kring frågan om Jesu mänsklighet å ena sidan (en nödvändig identifikation med den fallna mänskligheten) och hans gudomlighet å andra sidan (hans gudomliga rättfärdighet)? Vad är motiveringen bakom att kalla Maria gudaföderska, som vi gjort alltsedan konciliet i Efesos 431? Och vad är den feministiska potentialen i en hyllning till Maria? Hur kan vi lära oss av Maria och Elisabet, så att också vi kan vara lyhörda inför Gud i vår tid?

Det kan också vara bra att just denna söndag poängtera, att tron till sitt väsen bör förstås som en gåva från Gud och som en förtröstan och bekännelse av kyrkans tro, inte som ett krav på ett intellektuellt bejakande från varje individ, av varje detalj i den kyrkliga bekännelsen. Ingen av oss kan av egen kraft tänka oss fram till Gud. Men genom Guds ande kan det mänskliga förnuftet upplysas, så att tron också i slutändan går att förstå som en intellektuell akt. Om man har det klart för sig, kanske lite av ängsligheten i detta »måste man tro?« förlorar i kraft. 

-Daniel Berg-2010

1. 1 Mos 25:22–23.

2. Lukas 1:17.

3. Martin Modéus. Tradition och liv. Verbum, Stockholm 2000, s 99.

4. Modéus, s 99.

5. Martin Modéus, Kyrkans förbön. Verbum, Stockholm 2009, s 310–311.

6. Karl Barth. Dogmatik im Grundriss. TVZ, Zürich2006, s 111 (fri översättning).

7. Barth, s 111. 

8. Gerd Lüdemann, Virgin Birth? The Real Story of Mary and Her Son Jesus. Trinity International Press, Harrisburg 1998, s 108.