Kristi himmelsfärdsdag (årg. 2)

Herre över allting, Luk 24:49–53 (årg. 2)

Med tanke på den senaste helgdagsreformen debatterades vilken kristet betingad helgdag som skulle dras in till förmån för det svenska nationaldagsfirandet. Av olika skäl upphörde annandag pingst att vara allmän helgdag medan Kristi himmelsfärds dag förblev det. Frågan om vilken av firningsdagarna som har den starkaste kyrkliga traditionen får vi kanske lämna öppen i detta sammanhang, men osäkerheten kring dagens betydelse kvarstår.

Kristi himmelsfärds dag har för mig personligen ofta fått sin särskilda inramning av att hållas utomhus. Inte sällan har jag firat den på någon naturskön plats, vid församlingens sommarhem eller på ett berg. Det är som om den svenska spiritualiteten velat efterlikna de yttre omständigheterna för Jesu upptagande till himlen. Givetvis ska inte detta ses som att man förstår himmelsfärden i bokstavlig mening, utan kanske mer som ett uttryck för en djupare symboliskt liturgisk innebörd. För tydlighets skull och för att undvika missförstånd tror jag det är viktigt att hålla sig till grundtemat med denna firningsdag. Jesus Kristus som uppstod från de döda är nu upphöjd över allt och sitter på Faderns högra sida. Makten är lagd i Jesu händer.

Inför texten

– en händelse omtalad och uttolkad

Hos Markus är texten om Kristi himmelsfärd mycket kortfattad: »När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida.«(1) Matteus saknar motsvarande berättelse men hävdar att Jesus för alltid är nära lärjungarna: »Och jag är med er alla dagar till tidens slut.«(2) För Matteus är återsamlingen i Galiléen viktig. Detta står också i fokus för Johannes skildring av mötet med Petrus och Johannes vid Tiberiassjön.(3)

Det är alltså i Lukasevangeliet och dess fortsättning, Apostlagärningarna, som frågan om Jesu existens efter uppståndelsen behandlas med en viss utförlighet. I Apostlagärningarna ges en ganska utförlig beskrivning av händelsen men också en uttrycklig referens. Här talas om Lukasevangeliet som den text som avslutats med »den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar«.(4) Det är också i Apostlagärningarna som talet om den heliga Anden utvecklas och sätts som en konsekvens av himmelsfärden: missionsbefallningen ges i den heliga Andens kraft. Detta följs också av en eskatologisk uppenbarelse om att Jesu uppta- gande till himlen skall komma att motsvaras av hans återkomst.(5)

Texten om Kristi himmelsfärd utgör alltså avslutningen av Lukas evangelium, som sedan får en vidare definition i Apostlagärningarna. Om vi tills vidare lämnar v 49 har texten en berättande karaktär, en beskrivning i syfte att skapa en avslutning på evangeliet. Det är en avskedsscen där Jesus ger lärjungarna sin välsignelse innan han lämnar dem. Efter denna händelse återvänder de till Jerusalem och templet där de utövar sitt fromhetsliv.(6) Det har rests textkritiska anmärkningar, då en del av händelseloppet utlämnats i vissa källor, men materialets innehåll och signifikans är inte av en sådan art att detta behöver ifrågasätta evangeliets avslutande konklusion.

Till predikotexten har fogats sista versen av Jesu missionsbefallning i Lukas version.(7) Här summeras innehåll och syfte med lärjungarnas uppdrag: att förkunna korsdramat för alla folk till syndernas förlåtelse genom omvändelse. Här betonas att uppdraget skall ha sin början i Jerusalem men föras vidare till alla jordens folk.

Vad innebär uppfyllelsen av det löfte som Jesus hänvisar till i v 49? Jesus har tidigare talat om den heliga Anden som Fadern sänder.(8) Johannes döparen har talat om Jesus som den som döper i den heliga Anden.(9) Alla de personer som spelade en viktig roll i samband med födelseberättelsen var fyllda av den heliga Anden.(10) Den heliga Anden utlovas till lärjungarna inför utsatta situationer när de under yttre press skall vittna om Kristus.(11) Överlag är det ett genomgående drag hos Lukas evangelium som sedan utvecklas i Apostlagärningarna. Den heliga Anden är given som en del av missionsuppdraget.

Berättelsen om Kristi himmelsfärd utspelar sig hos Lukas utanför Betania. Senast Jesus och lärjungarna besökte Betania var i samband med intåget i Jerusalem.(12) Här välsignar han nu dem innan han tas upp till himlen. Akter av välsignelse förekommer sparsamt i evangelierna men är desto vanligare i Gamla testamentet. Handlingen kan jämföras med den när Jesus andas på lärjungarna i samband med missionsbefallningen hos Johannes och säger: »Ta emot helig Ande.«(13) På så vis sluts också ett annat tema som kyrkan satt i samband med Kristi himmelsfärd: Jesus lämnar lärjungarna för att ge plats åt den heliga Andens närvaro i deras vittnesbörd och liv.

Inför kyrkoåret

– Jesus är upphöjd till Herre över allting

Den viktigaste liturgiska betydelsen av himmelsfärden är givetvis de kristna trosbekännelsernas formuleringar och uttolkningar, att Jesus »steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida«. Anders Ekenberg har anmärkt att de kristna trosbekännelserna inte direkt går tillbaka på Lukas och Apostlagärningarnas grekiska formuleringar, utan formulerades innan Kristi himmelsfärdshelgen allmänt började firas i slutet av 300-talet.(14) De utförligare beskrivningarna i Lukasevangeliet och Apostlagärningarna har därefter i hög utsträckning dominerat firandets grund och utformning.

Kristi himmelsfärd firas i Sverige som den fest som binder samman påsk och pingst. De nio dagarna mellan Kristi himmelsfärds dag och pingstdagen, med den heliga Andes utgjutande, kan ses som en särskild förberedelsetid för kommande uppgifter. I församlingens liv är också denna tid en väntans tid, om än inte i fastans tecken. Vi befinner oss ännu i påsktiden och firar att den Jesus som stod upp från de döda nu också sitter på Faderns högra sida.

Vid sidan av dagens evangelietext bör givetvis Apostlagärningarna 1:1–11 läsas, på motsvarande sätt som Apostlagärningarna 2:1–11 har en given plats i pingstdagens gudstjänst. De båda kapitlen utgör startpunkten för nästa steg i Guds frälsningsplan. Här utvecklas tanken på att löftet gäller dopet i den heliga Ande,(15) missionsbefallningen utvecklas ytterligare(16) samt att Kristus förs ur lärjungarnas åsyn.(17) Det som tillkommer är den särskilda uppenbarelsen där två män, av traditionen utpekade som särskilda änglasändebud, sätter samman Kristi himmelsfärd med Kristi parousia.(18) Missionsmotivet ges större utrymme även om Kristi herravälde finns som en grundläggande förutsättning.

Både den gammaltestamentliga texten från Jes 61:10–11 och psaltarpsalmen 110 för tankarna till upphöjdhet, makt och ära. De gammaltestamentliga texterna sätts nu in i ljuset av Kristi himmelsfärd och tillämpas på den plats som har getts Jesus från Nasaret. Det är Jesus som har klätts i segerns dräkt när han besegrade dödens makt.(19) Den 110:e psalmen får kosmiska proportioner när den till- lämpas på Kristi upptagande i makt och härlighet. Kristus blir allhärskaren, pantokrator, både utifrån ett världsligt och ett andligt regemente.(20)

Paulus uttrycker detta i bönens form i den alternativa episteltexten från Ef 1:17–23. Den summering av Kristi upphöjelse som Paulus här ger involverar både den nu aktuella tiden av Kristi fördolda närvaro och den kommande tiden när allt skall fullbordas.(21) Pauli ord involverar också den kristna kyrkans plats i allt detta, utsagor som tillsammans med texterna från Lukasevangeliet och Apostlagärningarna skapar en sammantagen bild för teologin om Kristi herravälde, kyrkans uppdrag och den kommande tidens härlighet.

Inför predikan

– makt och lydnad i en postmodern tid

I sin bok Ny skapelse beskriver Lars Lindberg innebörden i Kristi himmelsfärd:

Himmelsfärden betyder att Kristus är upphöjd, att förnedringens tid är förbi. Den innebär att han, som Johannesevangeliet uttrycker det, blivit »förhärligad«, att han som det heter i Kolosserbrevet »sitter på Guds högra sida« (3:1). Jesus har inte bara uppstått, han har uppstått som Guds son. Den uppståndne har inte bara räddats från döden, utan har fått del av Guds makt. Gud har i Kristus vunnit den avgörande segern över det onda, även om denna seger ännu inte blivit uppenbar för alla.(22)

»Makten är i Jesu händer« kan tänkas rimma illa i vår postmoderna tid där var och en vill vara sin egen auktoritet. Även med försvarande argument som att den makt Kristus utövar inte kan jämföras med mänskliga former, kvarstår den grundläggande frågan: Hur kan den kristna församlingen fira och förkunna evangeliet på ett tema som i så stor utsträckning förefaller inkräkta på individens frihet och tolkning? Hur kan den kristna kyrkan tala om makt utan att det omedelbart för tankarna till maktmissbruk?

Personligen har jag inte problem med att erkänna Jesus som Herre, just utifrån att det är Jesus som är Kristus. Om jag någonstans ska överlåta frågor av vital betydelse för mitt liv och min evighet är det till Honom jag vill gå. Om jag utifrån det förtroende jag fått av Honom sedan väljer ett förvaltarskap under Kristi herravälde, är det ett mindre bekymmer. Snarare ser jag det som en frihet undan de förvanskningar ett sådant förvaltarskap annars skulle kunna medföra av min inre människa.

Inom den kristna tradition där jag är verksam har vi ofta värjt oss mot kyrkliga auktoriteter såsom Kristi särskilda representanter på jorden. Vi har hävdat vår frihet att själva tolka tron och dess tillämpning. Samtidigt har vi också lärt oss betydelsen av ett yttre stöd i formen av en annan människa, såsom Kristi tjänare i församlingen eller i gemenskapen av församlingar, som har som sitt främsta uppdrag att värna om de svaga, om mångfald och försoning. Ordning och frihet förblir ledord för det svängrum vi kan ta ut.

Här skulle jag vilja anknyta till Paulus och den så kallade kristushymnen:
Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.(23)

Det handlar kanske djupast för församling och enskilda att använda tiden mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen till en period av bön och självprövning. Gripenheten inför Kristus föregår engagemanget i den heliga Andens kraft.

- Hans Andreasson - 2010

1. Mark 16:19.
2. Matt 28:20b.
3. Joh 21.
4. Apg 1:2.
5. Apg 1: 6–11.
6. Luk 24:50–53.
7. Luk 24:46–49.
8. Luk 11:33.
9. Luk 3:16.
10. Maria i Luk 1:35, Elisa- bet i Luk 1:41, Sakarias i Luk 1:67, Symeon i Luk2:25f och Jesus själv i Luk 3:22, 4:1, 10:21.
11. Luk 12:12.
12. Luk 19:29.
13. Joh 20:22.
14. Ekumenisk översättning av apostolicum. Anders Ekenberg Låt oss be och bekänna. Ekumenisk översättning med kommentarer. Libris förlag, Örebro 1996, s 31, 48, 83f.
15. Apg 1:4–5.
16. Apg 1:6–8.
17. Apg 1: 9–10.
18. Apg 1:11–12.
19. Jes 61:10.
20. Ps 110: 2, 4b.
21. Ef 1:20–21.
22. Lars Lindberg: Ny skapelse. Verbum förlag, Stockholm 1986, s 196.
23. Fil 2:6–11