Kyndelsmässodagen (årg. 1)

Uppenbarelsens ljus, Luk 2:22–40 (årg. 1)

Varje nyfött barn är ett Guds under, även om vi naturligtvis vet hur det rent biologiskt blir till. Inför ett nyfött barn kan det kännas som att på något sätt få komma nära Gud själv. Visst är det speciellt att som pastor eller präst få hålla ett litet barn i famnen, då föräldrarna bär fram det till dop eller barnvälsignelse. Men hur speciellt det är att hålla ett litet barn, som föräldrarna just kommit med till templet, och veta att det är Guds egen son man bär i sin famn – det vet bara Symeon (och möjligen Hanna, om hon också fick hålla Jesus).

Inför texten

Berättelsen är lukanskt särstoff, precis som berättelserna om Johannes döparens och Jesu »tillkomster«. I v 22–24 berättas att och varför Josef, Maria och Jesus färdas till Jerusalem. Scenen bereds för Symeons och Hannas möte med dem i templet. I v 25–38 beskrivs detta möte, med centrum i Symeons lovsång (v 29–32). V 39–40 bildar episodens avslutning. Familjen färdas hemåt och det kommenteras kort att barnet växer upp. I vår berättelse finns många likheter med berättelsen om hur Elkana och Hanna bär fram sin son Samuel i templet i Shilo1 och också en hel del anspelningar på Jesaja-ord.

Lukas är mycket noga med att framhålla kontinuiteten med det gamla – troheten mot lagen och de löften Herren en gång gett, för att sedan kunna visa på hur dessa löften nu uppfylls. Mose lag/Herrens lag/lagen nämns inte mindre än fem gånger i perikopen. Precis som Sakarias och Elisabet,(2) framställs Josef och Maria som fromma och lagtrogna. Så avbildas också Jesus själv senare i evangeliet.(3)

I 3 Mos 12 finns stadgan om vad som ska iakttas av en kvinna efter barnafödande. Hon är kultiskt oren och ska stanna hemma i sju plus trettiotre dagar (»under sin blödnings- och reningstid«) efter att ha fött en pojke. Därefter ska hon bära fram ett årsgammalt lamm och en duva till prästen, såsom brännrespektive synd- offer. Om kvinnan är fattig går det bra med två duvor i stället. 2 Mos 13:1–2 stadgar att allt förstfött av mankön, djur eller människa, ska helgas/offras åt Herren. 4 Mos 18:15–16 fyller i att då det gäller en människa, ska denne friköpas med fem siklar silver. Denna stadga nämner Lukas dock inte, och någon stadga om att bära fram Jesus på det sätt som görs här, nämns inte i lagen.(4)

Märkligt nog står det »deras« rening (v 22). Mannen behövde ju inte renas, och inte barnet heller. Den grekiska grundtexten med angivna varianter hjälper oss inte. Den enda avvikande textvariant som anges är autou (hans) i stället för auto ̄n (deras). En möjlig förklaring är att Lukas hade bristfällig kunskap om judiska lagar.(5) Möjligt är kanske också antingen att det är de två lagregler Lukas nämner som lett till att pronomenet fått pluralform, eller att Lukas så att säga betraktade familjen som en enhet (även om han knappast skulle ha använt detta uttryck!). Därav fick det bli »deras«, i full vetskap om att reningsstadgan bara gällde Maria.

Även i fråga om Symeon och Hanna betonar Lukas nogsamt deras fromhet och rättfärdighet inför lagen. De väntar troget i bön på Herrens ingripande. Det sägs att Anden vilar över Symeon och att Hanna har profetisk gåva. Lukas antyder därmed att det är fråga om messiansk tid. I judisk tradition ansågs profetians röst utslocknad efter profeten Malaki (mitten av 400-talet f Kr). Den skulle dock återvända under den messianska tiden.

Symeon väntade på »Israels tröst«.(6) Grekiskans uttryck för »gå hem i frid« i v 29 antyder en husbonde som löser sin tjänare från lång och trogen tjänst. (För övrigt benämns Symeons lovsång ofta med sitt latinska namn, Nunc dimittis. Också verbet dimittere har betydelsen av att bli entledigad från tjänst.) Ordet för »herre« är heller inte det kanske förväntade kyrios, utan despota, vilket betyder just husbonde. Frälsningen (v 30/uppenbarelsens ljus, v 32) lyser från och med nu för alla, för Israels folk och för hedningarna. Denna universalism är ett av Lukas favoritteman.(7) Symeon lovsjunger Herrens trofasthet och uppfyllda löften, liksom Maria.(8)

Symeon välsignade familjen (v 34)9 och så fortsätter han tala om barnet. Ett annat av Lukas stora teman kommer till synes här: Många ur Jesu eget folk kommer att förkasta honom.(10) Jesu liv och verk kommer att vålla stridigheter och tvinga fram ställningstaganden. Också mamma Maria kommer att känna av det. Det antyds redan i episoden efter vår text, om Jesus som 12-åring i templet. Det var nog inte så lätt att vara mamma och samtidigt på något sätt sin sons lärjunge.

Så kommer Hanna in på scenen, nämnd med familje- och släkttillhörighet,(11) precis som var brukligt. Också hon lovprisar Gud och talar till dem som väntar på »Jerusalems befrielse«.(12) Avslutningskommentaren om att pojken växte och att Guds välbehag var med honom för tankarna till vad som sägs om Johannes i Luk 1:80, respektive om Samuel i 1 Sam 2:26.

Inför kyrkoåret

På julnatten får förundrade herdar änglahälsning och känner igen världens Frälsare i en krubba i Betlehem. På trettondedag jul hör vi om hur österländska stjärntydare, hedningar långt borta ifrån, känner igen Guds härlighets ljus i det lilla Jesusbarnet. Söndagarna efter trettondedagen handlar om hur denna härlighet – Jesu sanna identitet – uppenbaras genom det han gör som vuxen.(13)

I och med kyndelsmässodagen, även kallad Jungfru Marie kyrkogångsdag, avslutas julkretsen och än en gång möter vi barnet Jesus. Symeon och Hanna förstår vem Jesus verkligen är, känner igen Guds ljus med uppenbarelse åt alla. Dagens tema är just »Uppenbarelsens ljus«.

»Kyndel« kommer av det gammalsvenska kyndil, med betydelsen »bloss/ljus«. Dagens firningsämne föranledde – och föranleder än i dag i olika kyrkor – ljusceremonier och ljusprocessioner av olika slag. Därav namnet Kyndelsmässodagen.

Kyndelsmässofirandet har sitt ursprung i östra delen av kyrkan på 300-talet. Där firade man 40 dagar efter Jesu födelse en Kristusfest, med anledning av frambärandet i templet och mötet med Symeon och Hanna, som representanter för hela mänskligheten. Traditionen vandrade västerut och firades från 600-talet i den västliga delen av kyrkan som en Mariafest (sedan Andra Vatikankonciliet firar Katolska kyrkan den åter som en Herrens fest). Kyndelsmässodagen infaller den 2 februari, men vi firar den en intilliggande söndag, om den dagen inte är en söndag.

Dagens gammaltestamentliga text, 1 Sam 1:21–28, är just den berättelse Lukas anspelar på, om Elkana, Hanna och Samuel. Både denna text och dagens psaltarpsalm nr 138 (och dagens evangelietext) andas förundran och glädje över Herrens trofasthet, över att han uppfyller sina löften. Episteltexten från 1 Joh 1:5–7 uppmanar till ett liv i ljuset, eftersom Gud är ljus och vi annars inte kan ha gemenskap med honom. Att känna igen och få del av uppenbarelsens ljus medför ett ansvar att leva ett liv i Jesu efterföljd.

Inför predikan

Jag skulle vilja anbefalla följande punkter till reflektion inför en predikan denna dag:

1. I Lukas anda får också vi visa på löftens och deras uppfyllelse. Ett av många tillfällen att visa på samhörigheten mellan Gamla och Nya testamentet.

2. Tillsammans med Symeon och Hanna (och Josef och Maria) får vi i förundran betrakta barnet där i Symeons famn. Det gudomliga ljuset glittrar till i hans ögon, när vi möter hans leende. Ett omtumlande, ofattbart, underbart ögonblick! Här ligger det barn som profeten benämnt Immanuel, »Gud med oss«. Låt oss inte förlora förundran över att Gud valde att bli människa och dela våra mänskliga livsvillkor, över att Gud bryr sig om oss människor och inte stannar någonstans långt bort i sin himmel, ointresserad av mänskliga göranden och låtanden. Och förundran inför varje litet nyfött barn, javisst, men låt oss inte heller glömma förundras över våra egna liv som helhet.

3. Tillsammans med Lukas får vi fundera över Jesu universalistiska anspråk. Vem säger vi att Jesus är? Bara Gud, bara människa eller bådadera? Finns det risk för »överbetoning« åt något håll i dag? Hur ser vi på och hur vill vi tala om Jesu sanningsanspråk inför ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle, där i princip alla sanningar betraktas som relativa? Också i dag vållar synen på Jesus splittring och konflikter. Även vi som kallar oss kristna kan ha minst sagt olika åsikter. Förhoppningsvis torde vi kunna enas åtminstone om att Jesus är den yttersta och sannaste uppenbarelsen av vem Gud är. Och att den som möter Jesus genom evangeliet inte kan förbli oberörd, utan tvingas till ett ställningstagande.

Kanske vill vi säga något om konflikter och krig som förs så att säga i Guds namn. Är det verkligen religionen som är upphov till allt ont (vilket jag träffar en del människor som påstår), eller är det månne människans längtan efter makt? Maktens natur är misstänksamhet och att vilja ha mer och mer. Och vem vågar säga emot den som legitimerar sin egen makt med att hävda att den är gudagiven?

4. Tillsammans med Symeon och Hanna får vi bli »igenkännare« och glatt berätta om Jesus för andra. Vi får ta dem som föredömen i att visa tålamod och uthållighet, i bön och längtan efter Guds ingripande. I enlighet med episteltexten från Första Johannesbrevet har vi ett ansvar, som kyrkor, församlingar och enskilda, att vara »ljusbärare«. Det finns en allvarlig fråga vi bör ställa oss då och då: Lever vi ett liv som visar människor på världens ljus, eller drar vi dem bort från honom? Som ljusbärare ska vi översätta Jesu ord till handling. Kanske har vi exempel att ge i det lilla, vardagsnära. Kanske vi vill måla större perspektiv. Hur ser vårt ansvar ut t ex inför flyktingströmmar, miljöhot och finanskris? Låter vi dessa leda oss till större egoism, eller till ökad solidaritet och generositet?

5. I uppdraget att vara ljusbärare ingår att påminna världen om Ljusets lyskraft. Världen behöver hopp, och det är just vad vi kan få visa på. Vi kan ge exempel och lånar kanske ord från Joh 1:5, om ljuset som mörkret inte kunnat övervinna. Eller från Bo Setterlind, om att tända frimodighetens, rättens, trons, hoppets och kärlekens ljus i mörkret. Och »vill du att ljus skall leva, tänd då hos andra samma längtan«.(14)

- Hillevi Jönsson, Tro & Liv 2009

1. 1 Sam 1–2.

2. Luk 1:6.

3. Se t ex Luk 10:25–28.

4. Jfr däremot 1 Sam 1:22– 24.

5. Se t ex Fitzmeyer, J A, 1989: Luke the Theologian – Aspects of His Teaching. Eugene, Oregon; Wipf and Stock Publishers.

6. Jfr Jes 40:1, 49:13 och 66:12-13.

7. Jfr Jes 42:6, 26:13 och 49:6.

8. Luk 1:46–55, och Saka- rias, Luk 1:68–79.

9. Jfr 1 Sam 2:20.

10. Jfr t ex 4:16–30.

11. Jfr Luk 1:5.

12. Jfr Jes 52:9–10.

13. Jfr t ex Joh 2:11.

14. Citerat från dikten »Tänd ljus«, som bl a finns på s 225 i Modéus, M, 2000: Tradition och liv. Stockholm, Verbum.