Kyndelsmässodagen (årg. 2)

Uppenbarelsens ljus, Joh 1:14–18 (årg. 2)

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna« profeterade Sy­meon i templet över den nyfödde Jesus när Maria och Josef bar fram Jesus i templet.(1) I vårt mörka nordland har detta med ljus fått en oväntad tändartradition att blossa upp i vår tid. Kanske kan dagens texter fördjupa en ibland nästan slentrianmässig stea­rinliturgi?

Inför texten

Johannes inledning är storslagen. De andra evangelisterna har knappast något av liknande karaktär. Ordet som blev människa är grundidén som allt rör sig kring. Det är solen kring vilken livet, ljuset, sanningen och nåden cirkulerar i textens omloppsbana. Li­vet i vers fyra och fem hänvisar till Ordet som begynnelse för allt som bär liv – allt skapat.(2) Johannes återkommer till livets ursprung i Jesus, Ordet i vers tio. Det blir chockerande uppenbart hur värl­den som har sitt ursprung i Jesus, inte känner igen honom. Hur kan det levande vara blint för Livet? När varje levande cell bär hans dna måste det väl vara uppenbart att Jesus bär ursprungskoden? Avståndet mellan människa och Gud är enormt. Människan har inte förmågan att själv höra vad Gud säger och vill. Men Johannes lyfter fram en avgörande faktor som får allt att lägga sig tillrätta: tro. I tro blir det möjligt att höra Ordet. I tro är människan Guds barn.(3) I tro kan vi se att köttet inte bara är kött, utan Ordet som blev kött.

Det kan tyckas märkligt att Johannes petar in Döparen i denna näst intill poetiska doxologi om Ordet.(4) Varför gör han det? Döpa­ ren är ett vittne till stöd för tron. Han döper med vatten och blir en föregångare till Ordets dop med Ande. Själv döper han Jesus. Han har uppdraget att sätta den treeniga scenen där Fadern talar sitt »Ja!« över Sonen, och Anden faller som en duva i flykten. Hos Johannes finns bara bitar av detta kvar, men tydliga hänvisningar till samma händelse som synoptikerna berättar om.(5) Men för oss är han den självklare Döparen, som pekar på treenig Gud och vitt­nar om ljuset.

Det mest utstående avsnittet med Johannes döparen är ver­serna sex till åtta. Det första stycket i prologen leder över till det­ ta andra stycke genom frasen »och livet var människornas ljus«.(6) Sedan berättas hur Johannes kom för att vittna om ljuset. Han är själv inte ljuset.(7) Kanske skulle Döparens karisma lysa så starkt att man missat Ordet? Kanske skulle han kunnat ropa så högljutt att Ordet i mänsklig gestalt kom i skymundan?

Livet och ljuset, vittnesbördet och tron är alltså mycket centrala teman när Johannes börjar berätta.

Den text som är föreslagen som alternativ text för kyndelsmäs­sodagen är v 14–18 i Johannesprologen. »Ordet blev människa och bodde ibland oss«, i v 14 är det som att Johannes börjar om. Han har lagt grunden och ställer sig på den för att gå vidare med nästa steg. Ordagrant betyder eskeœnoœsen att Ordet ställde upp sitt tält bland oss. Tankarna kan gå till tabernaklet, den mobila uppenbarel­seplatsen Israels folk tillverkade och bar med sig på sin långa vand­ring från Egypten till det förlovade landet. Jesus blir nu detta tält, uppenbarelseplatsen för Guds härlighet och vilja, mitt på jorden.

Guds härlighet, doxa, hänvisar till den himmelska strålglans som tänktes omge Gud. Johannes vittnar om att han såg den himmel­ ska strålglansen i Jesus.(8) Det är som att han står vid den andra änden av Jesu liv, uppståndelsen, och ser en förhärligad Jesus och plöts­ligt förklaras den Jesus Johannes mött i ett nytt ljussken. Sonen delar Faderns härlighet. Inga andra finns vid sidan av Jesus. Sonen är den ende Sonen.(9) Men hur ska man beskriva Guds härlighet? Hur blir Guds härlighet synlig i Jesu liv? Han var fylld av nåd och sanning. I vers 17 hänger han på ytterligare något viktigt. Jämförel­sen mellan Jesus som det nytestamentliga tabernaklet och det tält som Mose står som representant för. Vad tillför Jesus som Mose, den störste profeten inte hade? Mose ger lagen, men Jesus är Or­det. Jesus bär sanningens och nådens fullhet. När vi får se Guds härlighet genom Jesus så ser vi sanning. Sanning om Gud och om oss själva.(10) Att ställas inför ett sådant uppenbarelsens ljus kan vara en stark upplevelse. Men i Jesus kompletteras sanningen av nåden. Liksom den kvinna Johannes berättar om i kapitel 8 kan vi erfara hur sanningens påträngande kyla byts i en upplevelse av vårvärme i Jesu nådeord: »Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.«(11)

Inför kyrkoåret

Kyndelsmässodagen är dagen för vår Herres frambärande i temp­let och markerar slutet på Marias reningsperiod efter förlossning­ en.12 Eller som det också kallas, »jungfru Marias kyrkogångsdag«. Vid detta besök i templet upplever Josef och Maria två oväntade möten. Orden de får av Symeon och Hanna i templet bekräftar ytterligare för dem vem Jesus är. Men det är kanske inte så ofta vi firar Jesu frambärandehögtid i vår kyrka, trots allt. Snarare är det dagens tema som kan komma i förgrunden, och dess koppling till texterna. Temat är »uppenbarelsens ljus« och, som vi har sett högst närvarande i Johannes prolog. Vilka är då de övriga texterna för kyndelsmässodagen?

Texten från gamla testamentet hämtas från profeten Malaki. Ma­ laki profeterar dom över leviterna som börjat gå sina egna vägar och tappat vördnaden för helig Gud. I profetens ord kräver Gud ett helt hjärta av leviterna. Herren Sebaot sänder »förbundets bud­ bärare« som ska luttra och rena sina tjänare så att deras offer kan bäras fram på ett sätt som behagar Gud. Sanningen har tynat bort, relativiserats och tappat i värde, men sanningen ska återigen up­penbaras. Strålkastaren slås snart på, är budskapet. Jag tror att denna bok i sin helhet känns mycket obekväm och främmande för många kristna idag. Men kan budskapet gälla oss? Malaki be­tonar inte nåden, men däremot sanningen.

Vissa likheter finns mellan evangelietexten och episteltexten från 1 Tim 6:13–16. »Gud, som ger liv åt allt« för tankarna till det livgivande Ordet. Sedan hänvisar Paulus till samtalet mellan Jesus och Pilatus. Vilken var den bekännelse Jesus vittnade med? Johan­nes återger detta samtal. »Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen« säger Jesus. I brevet till Timotheos ber Paulus honom att hålla sitt uppdrag klanderfritt och obefläckat. Kanske har han läst Malaki på morgonen och kän­ner sig manad att påminna sin vän om vikten av att tjäna Gud med rent hjärta? För »Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas«.

Inför predikan

Det tänds många ljus i våra gudstjänster. Inte bara under advent eller vinterhalvåret. Vad betyder det att tända ett ljus i en guds­ tjänst? Jag uppfattar ljuständningen som ett uttryck för bön. Ett slags bön där jag inte begränsas av mina egna slitna fraser, där ord inte är direkt involverade. Det har talats en del om ordtröttheten kring liturgi, predikan och bön. Det finns en befogad rädsla för att bli ytlig i sina ord. Säkert har den mediatäta tid vi lever i påverkat oss. Allt det sagda ska vara så tillrättalagt. Och vi är snabba att re­censera musiker, predikanter förebedjare och varandra också i för­ samlingsgemenskapen. Performancekulturen kan ibland även hitta in i kyrkorum. Den ger inget rum för helighet. Var får då Gud plats? Kanske kan då våra handlingar vara en väg. Om de får vara enkla och genuina. För också handlingar kan bli ytliga uttryck och tappa sitt värde. Men vad blir det av predikan i detta sammanhang? Ska den vara kort istället för lång? Berättande hellre än undervisande? Dialog istället för monolog? Det kan ha sin poäng att pröva olika sätt. Men jag tror att vad som är viktigare än sätten är var predikan växer och vart den leder. Hur ser växtmiljön ut i predikantens liv? Rimmar orden och livet? Leder predikan till en öppen mötesplats i gudstjänsten? Får människans enkla bön verkligen rum? Som enk­la och genuina handlingar eller som förbön med handpåläggning eller smörjelse med olja. Det hela hjärta som Malaki talar om kan beredas på flera sätt. Men det behöver få ske i gudstjänsten. Vår bön är att få vara mer med om detta i vår tid: att Ordet tar form och bor ibland oss.

-Björn Asserhed -2010

1. Luk 2:32, ur den första årgångens evangelie­text.
2. Joh 1:1.
3. Joh 1:12.
4. Joh 1:6–8, 15, 19–34.
5. Jfr Matt 3:13–17, Mark1:9­11, Luk 3:21–22 och Joh 1:29–34.
6. Joh 1:4.
7. Joh 1:8.
8. Joh 1:14b
9. Joh 1:15.
10. Jfr Joh 16:8–11.
11. Joh 8:11.
12. 3 Mos 12.