Långfredagen (Johannesserien)

Korset, Joh 19:17–37 (Johannesserien)

Predikotemat denna dag bör vara allom känt. Det finns en­dast några randnotiser som kan läggas till detta kyrkans parad­nummer.

Inför texten

Vi är framme vid den punkt i den heliga historien kring vilken allt annat kretsar. Mer avbildad i än något annat i konsthistorien. Ändå kan man fråga sig om något så avgörande ögonblick beskrivits så kortfattat och informationsfattigt i litteraturen som detta. »Där korsfäste de honom.«

De övriga evangelierna skiljer sig inte på denna punkt. Beskriv­ningarna av hur Jesus avrättades är slående kortfattade. Skeendena runt omkring beskrivs utförligare: att han misshandlades innan avrättningen; att han själv(1) eller med hjälp av Simon av Kyrene(2) fick bära ut en del eller hela det redskap han senare hängdes upp på; att han avrättades på en plats kallad Golgata utanför staden; att en skylt med något slags information om anklagelsen mot ho­nom hängdes på korset; att han avrättades tillsammans med två andra. Men hur han hängdes upp och hur det han hängdes upp på såg ut ges inte mycket information om i passionsberättelserna. Vad de däremot ger information om är att han avrättades samt att denna död inte var vilken död som helst. Den fick oanade följder.

Mången har noterat hur Johannes betonar händelserna på Gol­gata annorlunda i förhållande till synoptikerna. Hos Johannes är den korsfäste inte den övergivne utan den upphöjde sonen; det förekommer inget hån från åskådarna. Jesus dör istället med sin mor och den lärjunge han älskade vid sina fötter. Detta har tol­kats som att Johannes skrev det hela långt efter att det hade hänt och således tolkade händelserna mer än de övriga evangelisterna. Det bör dock noteras att Johannes bidrar med typiska ögonvitt­nesskildringar som att Jesus böjde huvudet när han gav upp an­dan samt att hans långskjorta var utan sömmar så att soldaterna fick kasta lott om den. Det finns ingen orsak att räkna ut Johannes bidrag när det gäller händelserna på Golgata. Det kanske tvärtom finns orsak att lyssna lite extra på just honom.

Inför kyrkoåret

Som första steget i påskens crescendo tronar långfredagen bland kyrkoårets texter. Hela fastan har lett oss hit. Kombinationen av de föreslagna texterna är lyckad. Jesaja bidrar med kanske sin mest kända text där ett ställföreträdande lidande beskrivs målande; ett lidande djup Ps 22 vittnar om. Johannes kompletterar med att den ställföreträdande är Messias, han som visar omsorg och kärlek när han lider. Till detta lägger Hebreerbrevet uppmaningen att vi med frimodighet kan gå fram och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. På detta sätt kompletterar de varandra och fördjupar dagens givna predikotema.

Inför predikan

När det då är dags att återigen sätta sig ner och förbereda långfre­dagens förkunnelse, finns det några moment som kan vara av nytta att betänka. I händelserna på Golgata kommer Gud oss som allra närmast, men han förblir ändå den outgrundlige Guden. Golgata är kristendomens största förmån och problem. Det är den plats vi aldrig kommer undan – och aldrig kommer att kunna förklara. För att förstå hjärtat av problemet finns det en annan händelse ibland de bibliska texterna som kan hjälpa oss på traven.

Då sade han [Mose]: »Låt mig alltså se din härlighet.« Han [Gud] svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig, där du står, och jag skall utropa namnet ›Herren‹ inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. «Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« Därefter sade Herren: »Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall täcka över dig med min hand, tills jag har gått förbi. Se­ dan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.«(3)

Sammanhanget är mellan de båda laggivningarna på Sinai, Mose har just slagit sönder de båda första stentavlorna p g a guldkalven. Gud skall nu ge folket en ny chans. Mose ber i v 13: »Om jag allt­ så har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig.« Och Herren svarar i v 17: »Vad du nu har begärt skall jag också göra. Ty du har funnit nåd för mina ögon.« Mose ber då om att få se Herrens härlighet, och Gud svarar faktiskt »ja«! Gud skall låta all sin skönhet gå förbi och han skall utropa det heliga Guds­ namnet som får bergen att bäva.

Kanske är det samma namn Paulus har i åtanke i Filipperbrevet.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett ho­ nom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jor­ den, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.(4)

Men för att Mose överhuvudtaget skall överleva händelsen får han »bara« se Gud på ryggen, för hans rena ansikte kan ingen män­niska se. Gud är helig, och en människa, med alla sina brister, kan inte skåda Guds helighet och överleva. Jesajas upplevelse i sam­ band med sin kallelse vittnar om detta.(5)

Så Gud döljer sig genom att hålla sin hand framför Mose där han står i klyftan, när han sedan har gått förbi tar han bort handen och Mose ser Gud på ryggen, men inte hans ansikte fullt av härlig­het och helighet. På samma sätt som Gud visade sig för Mose, vi­sar han sig för resten av mänskligheten på Golgata. Likt Mose står också vi på en klippa, fast inte i Sinai utan på Golgata. Och när vi tittar på korset ser också vi Gud »på ryggen«. För inte heller vi kan se hans ansikte. I och med detta kommer vi till korta. Vi har inte alla svar, vi har en Gud som inte fullt ut kan beskrivas i mänskliga termer – inte ens i frälsningens ögonblick på Golgata. Detta gör inte Gud för att vara dum, utan han gör det för att varken vi eller Mose klarar av att se Gud. Inte ens bibeln kan ringa in Gud i en hörna, men den kan hjälpa oss ett gott stycke. Vi kan inte komma längre än det crescendo i Gudsuppenbarelsen som Jesus bjuder på när han ger upp andan, förnedrad och övergiven. En judisk utläggning texten i 2 Mos kan hjälpa oss ett stycke till på vägen.

Mose sade till Gud: »Låt mig alltså se din härlighet.« Gud sade till Mose: »Du skall få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ing­ en se.« Har du någonsin kört på en grusväg ute på landsbygden en natt utan månsken och stängt av bilens strålkastare? Du kör i blindo. Det är märkligt hur två strimmor av ljus kan möjliggöra en färd på en slingrande landsbygdsväg, även i den mörkaste natt. Kanske har du någon gång funderat över varför vägen svänger fram och tillbaka som den gör. »Varför inte göra vägen helt rak istället?« tänker du för dig själv.

Denna värld är som natten, den kommande som dagen. Det är möjligt att se om natten om strålkastarna är påsatta men synfäl­tet går inte bortom vad som är belyst av ljusstrimmorna. Det är begränsat. Om dagen kan du se hela bilden. Då blir det uppenbart varför vägen svänger som den gör, varför den går upp och ner. Där finns en kulle, bortom den en sjö och på andra sidan en dalgång.

I denna värld ser man bara fragment av verkligheten, små glim­tar av hur Skaparen verkar i skapelsen. Resten är natt. Med endast ett par kapitel av världshistorien till vårt förfogande kan vi inte vi­sualisera helheten av vår existens – varifrån den kommer och vart den är på väg. Därför är denna värld som natten.

I den kommande världen blir allt klart som dagen. Överblicken ger perspektiv och förståelse. Då kommer vi att förstå varför Gud gör som han gör: varför vägen har just denna svåra sväng, varför den måste gå så djupt just här.

Detta är orsaken till varför Gud sade till Mose: » Mitt ansikte kan ingen se:« I denna värld kan ingen se Guds ansikte – hans hand­lande i sin helhet – bara hans rygg, hans fotspår i historiens snö. Dessa är fullt synliga för oss alla, om vi låter strålkastarna vara på.

Vi ser det Gud vill visa, det övriga ligger utom vårt räckhåll. Så, å ena sidan kommer detta att ställa till problem för oss. Det kommer att komma tillfällen då vi inte kan svara på alla frågor, det kommer att komma tillfällen då vi inte får ihop det. Ekvationen Gud går inte ihop. Vi sysslar med teologi, inte teologik.

Men, å andra sidan har Gud visat sig tillräckligt för att vi skall kunna dra en rad slutsatser. Gud har själv valt att uppenbara sig i ringhet. Och detta har han gjort av kärlek. Hans kärlek visade sig i att han gav ut sig själv. Han som var till i härlighet, steg ända ner i förnedringens djup.

Gud älskade alltså med en utgivande eller självuppoffrande kär­ lek. Denna kärlek är rättesnöret för Guds suveräna vilja. Denna kär­ lek är motivet när det gäller befrielsen av människan och skapelsen. Denna kärlek har alltid varit Guds syfte – det var därför han valde ut Abraham; det var därför han befriade folket ut ur Egypten; det var därför han sände sin Son. Den kärlek som Gud älskade med kunde inte sluta på ett annat sätt än på ett kors. Med denna kärlek utvalde Gud oss redan före världens skapelse.(6) Gud älskade dig re­dan innan du hann göra din första goda gärning eller synd. Redan innan vi fanns bestämde sig Gud för att älska och han älskar ännu.

Var det båda dessa sidor av saken Paulus hade i åtanke i slutet av sin välkända beskrivning av Guds kärlek?

När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begrän­sad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.(7)

Bestod Paulus barnslighet i att han trodde sig kunna se allt klart? När han blev vuxen i tron såg han att hans kunskap om Gud var begränsad, att han endast såg en gåtfull skepnad – vilket han äg­nade sitt liv åt att komma närmare och vittna om?

Så detta är vad vi har: Vi har likt Mose fått se Gud på ryggen. Men det är så nära det går att komma. När Mose hade sett Gud på ryggen och fått lagens tavlor en andra gång och kom ner till folket blev folket rädda för Mose för hans ansikte strålade.

Han hade varit så nära Gud det går. Vi är så nära Gud det går på Golgata. Vi får där mer än vi någonsin kommer att orka bära, det enda vi kan tillägga här är att det finns alltid mer. Vi kan inte ringa in Skaparen och säga att vi har honom i vår hand – det är han som har oss i sin hand.

Just här i dödens närhet låter Johannes Jesu älskande hjärta lysa igenom när han i omsorg överlämnar sin mor till den lärjunge han älskade. Johannes målar med ljusa färger bilden av den märklige man Jesaja profeterar om i den föreslagna GT­texten. Inte för nå­gon av oss var Herrens makt uppenbar, men Johannes riktar vår blick mot den Messias som bar våra plågor och våra synder – och gjorde det med högburet huvud och bultande hjärta.

Gunnar Samuelsson -2011

1. Enligt Johannes­ evangeliet.
2. Enligt synoptikerna.
3. 2 Mos 33:18–23.
4. Fil 2:9–11.
5. Jes 6.
6. Ef 1:3–4
7. 1 Kor 13:11–12