Långfredagen (Lukasserien)

Korset, Luk 23:26–49 (Lukasserien)

Dagens bön: helige Gud, tack för att din Sons död på korset har räddat oss från den eviga döden. När ångest drabbar och vi frågar varför du har övergivit oss, bär oss genom mörkret till ljuset i ditt rike. I Jesu namn. Amen

För många år sedan hade jag möjligheten att besöka katedralen i Coventry, England. En ny väldig kyrka har byggts upp efter andra världskriget alldeles intill den sönderbombade katedralen. Den nya kyrkan var ett tecken på att försoningen ägt rum mellan krigförande europeiska stater. Jag minns att jag även gick fram till altaret i den raserade kyrkan. De illa tilltygade och brända spikarna, som återfanns i resterna av det förstörda templet, hade nu använts som bokstäver. De formade en bön: »Father forgive«! Gripen i min känsla stod jag där vi altaret! Denna bön låg på Jesu läppar, när han spikades på korset. Denna text utgör evangelium på långfredagen under detta kyrkoår.

Inför texten

Det gäller nu att få ett innehållsligt och översiktligt grepp hur Lukas uppfattar innebörden av Jesu utgivande på korset. Det gäller att få ett fågelperspektiv och se den övergripande narrativa kontexten. Lukas presentation av Jesus i korsfästelsescenen sätts in i Guds metahistoria. Gud avser att befria mänskligheten. Många motiv i viljan att upprätta synliggörs under berättelsen gång om Jesus. Den finner sin fullbordan på det sätt Jesus lider och dör på korset. Den som är oskyldig dör och Gud insätter honom på sin högra sida. Lukas presenterar Jesus därför både som förebild och försonare i och för Guds folk. Detta folk utlovas helig Ande, som gör det möjligt för det att fullfölja Jesu ärende. Detta budskap går ut i alla kulturer, över nationsgränser. Tack var Guds nåd lever det kraftfullt och varaktigt fram till den dag då Gud fullbordar sitt verk i evigheten.

Lukas källor och perspektiv

Lukas har haft tillgång till Markus berättelse men han gör en egen om- och nyläsning av denna tidigare berättelse om Jesus för sina egna läsare. Lukas införlivar även ord och utsagor av Jesus som samlats i den så kallade Q-källan, Talkällan. Denna resurs delar han tillsammans med Matteus. Därutöver har Lukas haft tillgång till en hel del egna källor, som han öser ur. Dessa finns rikt representerade i passionsberättelsen. Lukas framställning får därför en egen profil. Det känns naturligt att fråga sig på vilket sätt Lukas vinklar sin framställning om Jesus för sina läsare? Hur Lukas beskriver de sociala, politiska omständigheterna kring Jesu död. Även hur ser hans auditorium ut? Han skriver för Theofilus. Men vilka kan införlivas kring honom? Att ställa frågorna på detta sätt kan ge oss predikanter extra krut åt uppdraget att predika Många känner redan huvudsammanhangen. Det är detaljerna som ger krydda åt anrättningen!

Bakgrund

Lukas blickar tillbaka på gamla löften som getts åt egendomsfolket och ser Jesu ärende utifrån vad som utlovats. Ängeln, Guds tolk, klargör dessa sammanhang. Maria, Jesu mor, fick därför veta: »Han skall bli stor och kallas den högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.«(1)

Ängeln ger sig till känna för dem som arbetar om natten: »Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.«(2) Innebörden av denna händelse sjungs ut av en stor himmelsk kör. Gud förväntar sig genom Jesus att »fred« nu sker på jorden.(3)

Identiteten

Jerusalems tempel har en central plats och Guds ärende förväntas bli synligt och bli förverkligat i folkets religiösa mitt. Lukas ensam betonar därför att Jesus deltar i templets lärda diskussioner redan som 12-åring och berättar att han »blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag«.(4)

Jesu identitet som »son« och »utvald« klargörs ytterligare vid hans dop under det att Jesus bad. »När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ›Du är min älskade son, du är min utvalde‹.«(5)

Lukas förenar därmed två skilda källtraditioner i sin framställning, dels att han bärs av Anden i sin tjänst, dels att han växer upp som yngling och växer in i förståelsen att på ett mänskligt sätt förverkliga kallelsen.(6) Dessa två stråk följs upp i den fortsatta berättelsen i kallelsen att vara och bli förebild och försonare i och för Guds folk.

Hans identitet undergår prövande tester. Är han beredd att gå in i uppgiften att betjäna folket som Guds utvalde? Han har bestått i provet och djävulen »lämnade honom för en tid«.(7)

Program

I sin hemstad i synagogan i Nasaret lägger han fram sitt program. Det är ett gammalt program från profeten Jesaja men det måste få autentisk kraft. Saken gäller de »fattiga, som nås av ett glädjebud«, de fångna som vinner »befrielse«, den blinda som får sin »syn«, de förtryckta som erbjuds »frihet«.(8) Lukas berättar att »blinda ser«;(9) »lama går«;(10) »spetälska renas« och förs in i samhällets gemenskap på nytt;(11) »döva hör« och »döda uppstår«.(12) På »slätten« prisas »fattiga« saliga.(13) Jesus lever mänskligt nära människor och handlar i Andens kraft, när programmet utifrån löftena hos Jesaja vinner autenticitet. Jesus har Guds fullmakt och styrka att genomföra det. Han är beredd att ge sig själv hän åt detta program som förebild även om det innebär människors hån och ett eget offer som försonare. Det lyser igenom i Lukas framställning om kyrkans kamp att nå ut i världen med budskapet att ena olika nationer och försona genom kärlek. Lukas slutar sin framställning i Rom med att klargöra hur Paulus, omkring år 63 eKr, drygt 30 år efter Jesu kors, har möjlighet att »undervisa om herren Jesus Kristus med stor frimodighet«, »utan att bli hindrad«.(14)

Vandringen

Lukas ordnar sitt eget material och ord från Jesus, samlade i Talkällan, under ett samlande tema, nämligen Jesu vandring från Galiléen till Jerusalem. »När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han [Jesus] sina steg mot Jerusalem.«(15) Tidigare i berättelsen har Jesus handlat; nu blir det mer samlad lärjungaundervisning för de tolv, för den sjuttiotvå, för folket. Ett nytt drag i efterföljelsen lyfter Lukas fram: »Rävarna har lyor och himmelens fåglar bon, men människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.«(16)

Påsken

Guds avsikt att rädda sin mänsklighet innebär att Jesus ställs inför nya prövningar. Han kommer att drabbas av förnedring, social utslagning, gissel och tortyr, tillintetgörelse. Han måste möta ondskans alla sidor för att nå en fullständig läkning i mänskligheten. Passionsberättelsen inleds med att »översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket«.(17) Genom hela skeendet i berättelsen lyfter Lukas fram att Jesus är hörsam mot kallelsen från Gud. Det finns ett Guds »måste«,(18) vilket Jesus går in under för att han skall bli både föredöme och försonare för Guds folk .

Avsked

En »tvist« uppstår mellan lärjungarna. Diskussionen gäller den sanna storheten, att bli förebild och verka försonande, i lärjungaskapet. Vem är stor i Guds sammanhang? »Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den som störst bland er skall vara den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.«(19) Avskedstalet visar Jesus omsorg om lärjungarna och deras framtid som ett nytt Guds folk.(20)

Lukas konstaterar i samband med att Jesus arresterats att »detta är er stund, nu har mörkret makten«.(21) Simon träder ut ur berättelsen »bittert« gråtande efter att ha sagt: »Nej, jag känner honom inte.«(22) Lukas har redan under vandringen till Jerusalem klargjort att den »utvalde« måste undergå lidandet. »[Människosonen] skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå.«(23) Nu börjar tortyren och den sociala utslagningen: »›Visa nu att du är en profet. Vem var det som slog dig?‹ Och de öste glåpord över honom.«(24)

Anklagelser och förhör

Anklagelserna mot Jesus är av tre slag: han »förleder vårt folk«, »förhindrar att vi betalar skatt till kejsaren«, »säger sig vara Messias«.(25) Vad har Lukas i sikte, när han berättar för Theofilus och sitt auditorium? Vem, vilka står ansvarig/a för domen mot Jesus? Jesus förhörs inför rådet, när det blir »dag«.(26) Rådet, det judiska sammanhanget, ställer sin fråga och vill ha svar: »Är du Messias?« Jesus svarar i den kontexten: »Om jag säger det, kommer ni inte att tro det.«(27) Han förs inför hedningen Pilatus, som vid tre tillfällen (!) inte finner något »brottsligt« hos Jesus.(28) Jesus förs inför halvjuden Herodes. Denne vill få Jesus att göra ett tecken för syns skull men Jesus ställer inte upp på något sådant spektakel utan tiger. Inte heller Herodes finner Jesus skyldig!(29) Ja, vilka är ansvariga enligt Lukas? Är det hedningen Pilatus, halvjuden Herodes, översteprästerna, de skriftlärda eller egendomsfolket? Lukas framställning speglar ett gåtfullt skeende. Han skriver ju för en internationell publik! Processen utvecklas fram till 23:18. »Då skrek hela hopen«.(30) Lukas konstaterar kort och gott: »Pilatus beslöt att låta dem få vad de krävde.«(31) Romaren Pilatus väljer att ge Barabbas, en man som satt i fängelse för upplopp och mord, fri »men Jesus utlämnade han, så att de fick göra som de ville«.(32) Lukas målar upp att hedningen Pilatus, halvjuden Herodes, den judiska ledartrojkan i Jerusalem samt det förledda folket står ansvariga! Lukas konstaterar att ondskan är lömsk och gåtfull! Lukas avstår från att nämna att lärjungarna flydde, endast att en av dem drar svärd och hugger. Men i denna situation fullgör Jesus kallelsen att »hela«.(33) Ja, vad vill Lukas säg med att undanhålla sitt auditorium denna information om lärjungarnas flykt, en uppgift, som han fann hos Markus, hans källförlaga?(34)

Lukas ger läsaren ändå en övergripande möjlighet att senare tolka Guds avsikter i skeendet. Många aktörer handlar av feghet, andra av rädsla, andra av brist på insikt men alla deltar i Guds märkliga sätt att befria en förvirrad mänsklighet! Lukas berättar för sina läsare i sin andra del, i Apg 3:11–19, hur Simon Petrus klargör saken i sin predikan: »Nu vet jag bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse.« Hans uppmaning blir: »Ångra er och vänd om, så att era synder blir utplånade.« Lukas anför även att Paulus bärs av samma tolkning. Det framgår av hans tal i Antiokia i Pisidien: »Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var.«(35)

Korsfästelsen och Jesus (23:26–49)

Jesus förs nu ut till huvudskalleplatsen. Lukas ger sina läsare en tolkande förståelse utifrån en egen källa. I ett bildmässigt ord säger Lukas att Jesus förs bort som det »gröna, friska, grönskande trädet«. Men Lukas ställer också den öppna frågan: »Vad ska då inte ske med det förtorkade trädet?«(36)

Lukas fortsätter sitt tema för sin läsekrets att Jesus är och blir både förebild och försonare. När »de«, troligen de romerska trupperna, förde bort honom går Jesus först och andra följer efter. Lukas pekar på nytt på efterföljelsens motiv. Simon från Cyrene hejdar man och tar fatt på. Han bär korset »efter Jesus«.(37) Lukas läsare känner redan till villkoret för lärjungaskap. »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.«(38) Sedan »följde« en »stor folkmassa« samt »kvinnor«.(39) Lukas låter här en märklig förskjutning ske. Tidigare får läsaren veta att Jesus hade »folket med sig och alla lyssnade på honom«.(40) De skriftlärde och översteprästerna »var rädda för folket«.(41) Men förledda, deltar folket i ropen om korsfästelsen.(42) Men efter dödsdomen »följde« de ändå med efter Jesus tillsammans med »Jerusalems döttrar«.(43) Märkliga turer! Kvinnorna uppmanas att gråta, visserligen inte över Jesus, men över sig själva och den fara som hotar i framtiden över Jerusalem och templet. Jesus har redan gråtit över staden. Den tog inte vara på möjligheten att vinna frid och fred. Dess tid är ute. Även här går Guds fördolda perspektiv i dagen i Lukas framställning. »Men nu är detta fördolt för dig.«(44)

Jesu tre ord från korset

Lukas tydliggör bilden av Jesus som föredöme och försonare genom de tre utsagor Jesus gör från korset.

Jesu ber: »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.«(45) Ja, motivet om bristande insikt lyser igenom. »De vet inte vad de gör!« Men Jesus vet i sitt tilltal till Gud att Gud har omsorg som en Far. Där ber Jesus: »Du, Fader ...«.Jesus har redan bett på så sätt: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre.«(46) När mönsterbönen lärs ut på lärjungarnas förfrågan, så ber Jesus: »Fader, låt ditt namn bli helgat«.(47) Den förlorade sonen vädjar till »fadern«.(48) I Getsemane föll Jesus på knä och bad: »Fader, om du vill«.(49) Jesus vänder sig till Gud en sista gång med orden: »Fader«.(50)

Bibelkommissionen påpekar helt korrekt ett textkritiskt problem. Denna Jesu bön saknas i många viktiga textvittnen, bland annat p75 från 200-talet samt Vaticanus, båda inom den alexandrinska texttraditionen. Däremot återfinns bönen i Sinaiticus i dess ursprungliga text. Utifrån Lukas inre tematik samtycker jag med Tannehill: »the bracketed words fit Luke-Acts unusually well.«(51)Jesu bön om »förlåtelse« öppnar vägen för alla, för judar, hedningar, ledartrojkan, hela folkhopen som handlat mot bättre vetande och i okunnighet. Jesus vädjar till Gud att människor inte skall gå förlorade, trots att de handlar som de gör. Jesus fullgör ärendet från programförklaringen i Nasarets synagoga. Med Jesus är vägen till Gud alltid öppen, för alla! Lukas berättar även hur denna försoning togs emot i den första kristna församlingen. Stefanos såg »Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida«.(52) Han bad: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.«(53) För Lukas läsare, Theofilus och andra, presenteras hur försoning kan ske mellan människor av olika nationalitet, ras, etnicitet. Mitt i all bristande förståelse kan förlåtelse erbjudas. I det mörka skedet, i intervallet mellan 6:e och 9:onde timman, härjar ondskans gåtfulla krafter, men i dess mitt genomlyses mörkret av kärlekens läkande och förlåtande ljus!

I det andra yttrandet bekräftas i samtalet med de »två förbrytarna« på nytt Jesu programförklaring i Nasarets synagoga. Jesus avsåg att ge »förtryckta frihet« och tillkänna ge »nådens år från Herren«.(54) De ene smädade, liksom ledartrojkan och soldaterna. Jesus ifrågasätts i sin messianska kallelse. »Är inte du Messias?«(55) Den andre visar den förste tillrätta. Även han finner Jesus »oskyldig« och vädjar i sin bön: »Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.«(56) Bibelkommissionen anmärker i en kommentar vad rövaren kan förvänta sig, när människosonen »framträder med din himmelska makt«. Kommissionen hänvisar till 21:27–28, en utsaga om Människosonen, som kommer. »När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.« Lukas ser ett löfte om att rövaren får vara med Jesus i väntan på något nytt som kommer, när Gud väcker honom i uppståndelsen och introniseras på Faderns högra sida. Gud tar därmed ett nytt steg i sin frälsningsordning. Den förtryckte kan vänta befrielse. »Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.«(57) »Idag« är ett nyckelord hos Lukas. »Idag har en frälsare fötts åt er.«(58)

I den avslutande bönen, innan Jesus »slutade att andas« lånar Jesus ord från kung David i Psalm 31. Löftet till Maria från ängeln gällde ju att Gud skall »ge honom [Jesus] hans fader Davids tron«. David ber: »Till dig, Herre, tager jag min tillflykt, svik mig aldrig!« David fortsätter och troligen känner Jesus ordalagen: »Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.«(59) Jesus avslutar sin tjänst, sitt liv med denna bön! Lukas kan berätta för Theofilus och sitt auditorium att Jesus i sin död, trots all social förnedring och utslagning, trots all tortyr, dör med förvissning om att levande Gud i sin nåd skall föra hans sak till seger.

Reaktioner

Lukas berättar om tre reaktioner efter det Jesus gett upp andan. En kapten, en hedning lovprisar Gud med orden: »Han var verkligen en rättfärdig man.«(60) Petrus tal i Salomos pelarhall visar på djupet i denna bekännelse. »Ni förnekade honom, som var helig och rättfärdig.«(61) Stefanos säger i sitt tal: »De dödade dem som sade att den Rättfärdige skulle komma.«(62) Lukas framhåller att Jesus fullföljde det slag av kamp som förväntas av en davidisk Messias, som skall vara ett »rättfärdigt skott ur Davids stam«.(63) Vidare alla folkskaror, som samlats som iakttagare och som slog med händerna mot bröstet, ett första tecken på ödmjukhet inför uppståndelsen innan de vände hemåt. Vidare alla hans vänner, som stod på avstånd liksom kvinnorna från Galileen.(64)

Inför kyrkoåret

Jesaja 65 låter oss ana vad den lidande tjänaren får undergå i kampen att befria folket. Vi kan läsa texterna utifrån ett analogt perspektiv som ger en djup andlig läsning. Aposteln Paulus hjälper oss att förstå vad en sådan läsning innebär. Till församlingen i Korint skriver han: »De oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är en dårskap för honom, och han kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den som är andlig däremot kan bedöma allt, men själv kan han inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar så att han kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar.«(66) Det gäller alltså att bedöma, utrannsaka, på ett andligt sätt! Så vitt jag förstår, så sker det när vi anar analoga skeenden i vår tolkning av Guds sätt att befria och upprätta. Vi har dröjt vid Lukas framställning om Jesu liv och sett hur Jesus blir både föredöme och försonare för Guds folk. Lukas ger oss en levande bild med tankar och föreställningar om Kristus. Samtidigt låter Lukas oss se Kristi eget sätt att gå in i kallelsen fullborda Guds kallelse med sitt liv. Jesus blir själv tjänaren som lider för Guds sak. När vi läser Jesaja utsagor om »den lidande tjänaren« anar vi analoga, parallella skeenden i mellan tjänaren hos Jesaja och Jesus som tjänaren i Guds frälsningsordning. Här finns både förberedelse och fullbordan, både parallellitet och stegring. Båda uttrycker Guds vilja att rädda och upprätta men Jesus är den tjänare som fullbordar Guds verk. Vi dras in i en djupa andlig insikt om parallella mönster som ger djup åt förståelsen, näring för tron och bär kyrkan i dess övertygelse.

Aposteln Paulus ser detta djup när hans lovsjunger Guds verk i en egen utsatt situation, i fängelse. I en hymnartad text lovsjunger han Guds verk.(67) Kristus »vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt«. Kristus »uttömde sig själv« och antog »gestalten« som uttrycker tanken om den lidande tjänaren. Detta innebar också vägen till korset i historien. Men Gud låter Paulus även bäras av hoppet! Gud upphöjde Jesus och han fick ett namn som står över alla namn. Långfredagens texter blickar tillbaka och ser den »lidande tjänaren« i Guds folks historia. Långfredagen presenterar »tjänaren«, Jesus, som fullgjorde Guds ärende. Gud är undret som lurar döden och ondskan genom att föra evangelium fram i ljuset och låta hoppet leva.

Inför predikan

Jag inledde med mitt minne av den bombade katedralen i Coventry i England och hur de gamla brända, krökta, missformade spikarna lades samman i ett ord som uttrycker Jesu bön: Fader förlåt. Ständigt visar våldet sitt vidriga tryne i generation efter generation. Finns det någon antibiotika mot dessa baciller i mänsklighetens kropp? Ibland hör vi om sanningskommissioner, om återkommande försök att skapa fredliga relationer mellan olika folk, mellan grupper, mellan människor. Dessa trevanden är och förblir Guds spontana försök att bekämpa orättvisor, bekämpa våld och upprätta fredliga villkor. Kristi kyrka kan se analoga mönster. Gud verkar i mänskligheten genom människor som drivs av fredens budskap. Men kyrkan har även ett djupperspektiv i förståelsen av hur Gud älskar och verkar. I min nyläsning av Lukas berättelse om Jesu väg till korset har detta blivit levande för mig på nytt. Jesu tre utsagor på korset låter oss ana vad Gud vill. Jag har valt att läsa korshändelsen utifrån Jesu programförklaring i Nasarets synagoga och utifrån sociala, politiska skeenden.

När Jesu ber »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör«, så har jag lagt vinn om att se dessa ord i sitt sociala sammanhang, som Lukas målar upp. Där finns de som känner sig ohotade i sin religiösa identitet; där finns de som menar att Jesus är oskyldig men att de ändå av politiska skäl viker sig för den allmänna mening, där finns de som är förledda och inte förstår men samtycker. Dessa olika grupper kan utgöra paralleller till vad som finns i vårt samhälle. Jesus omfattar alla dessa människor i sin bön till Gud och öppnar därmed för den förändring som kärleken från Gud skapar.

När Jesus hör förövarens vädjan så utlovar Jesus: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset«. Även detta ord vill jag läsa i det sociala, politiska sammanhang som Lukas målar upp. Även här finns paralleller med människor i olika tider och situationer. Jesus är med oss i den yttersta prövning och med honom får vi förvänta befrielse med Kristi uppståndelse. Paulus uttrycker samma visshet: »Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre«.(68)

När Jesus ber: »Fader, i din händer lämnar jag min ande«, har jag tolkat Jesu bön utifrån ängeln Gabriels ord till Maria kallelse vid bebådelsen. Jesus dör med kung Davids ord på sina läppar. Jesus dör i förvissning om att Gud är livets Gud och större än all mänsklig begränsning och »hans välde skall aldrig ta slut«.(69) Jesus öppnar våra ögon för en dimension som går bortom allt förnuft. I den övertygelsen lever den kristne i väntan på den stund då hans uppbrott sker i tiden för evigheten.

-Tord Ireblad -2010

1. Luk 1:32, 33.

2. Luk 2:11.

3. Luk 2:14.

4. Luk 2:52.

5. Luk 3:21.

6. Se Rudolf Schnackenburg, Jesus in the Gospels, A Biblical Christology, s136.

7. Luk 4:13.

8. Luk 4:18.

9. Luk 7:21.

10. Luk 5:17–26.

11. Luk 5:12–16.

12. Luk 7:11–17.

13. Luk 6:20–49.

14. Apg. 28:31.

15. Luk 9:51.

16. Luk 9:58.

17. Luk 22:1.

18. Luk 9:22.

19. Luk 22:25f.

20. Luk 22:24–38.

21. Luk 22:47–53.

22. Luk 22:54–62.

23. Luk 18:32f, se även 9:22,9:44, 17:25.

24. Luk 22:64.

25. Luk 23:2, jfr »uppviglar folket« 23:14.

26. Luk 22:66–71.

27. Luk 22:67.

28. Luk 23:1–5, 14, 22.

29. Luk 23:15.

30. pamplethei, ett adverb med innebörden, »alla tillsammans«.

31. Luk 23:24.

32. Luk 23:25.

33. Luk 22:47–51.

34. Mark 14:50.

35. Apg 13:27.

36. Luk 23:31.

37. Luk 23:26.

38. Luk 9:23, jfr 14:27.

39. Luk 23:27.

40. Luk 19:47.

41. Luk 20:19, 20:38, 22:2.

42. Luk 23:18.

43. Luk 23:28.

44. Luk19:41–44.

45. Luk 23:34.

46. Luk 10:21.

47. Luk 11:2.

48. Luk 15:18, 21.

49. Luk 22:42.

50. Luk 23:46.

51. Tanneheill, Luke, s 340.

52. Apg 7:56.

53. Apg 7:60.

54. Luk 4:18–19.

55. Luk 23:39.

56. Luk 23:42.

57. Luk 23:42.

58. Luk 2:11, jfr 5:26.

59. Ps 31:5–6.

60. Luk 23:47.

61. Apg 3:14.

62. Apg 7:52.

63. Jer 23:5.

64. Luk 8:2–3.

65. Jes 53:1–12.

66. 1 Kor 2:14–16.