Midsommardagen (årg. 1)

Skapelsen, Joh 1:1-5 (årg. 1)

I vår församling predikar vi just nu igenom Johannes evangelium. Vi läser ett kapitel varje söndag och predikanten väljer ett avsnitt som epicentrum för sin förkunnelse. Att leva med Johannesevangeliet en längre tid är en mycket värdefull vandring för en församlingsgemenskap. Det är undervisning om ledarskap, vägledning och inledning för det nya livet och identitetens förankring för Jesu efterföljare. Men Johannes är inte bara ögonvittne, teolog och pedagog. I föreliggande text får vi en smak av Johannes känsla för retorik och det poetiska språkets nödvändighet för kristet liv och lära.

Inför texten

Hur man börjar spelar stor roll. Johannes sätter från första raden sin särskilda prägel på sin ögonvittnesskildring av Messias, Guds son. Lukas inleder på sitt vis med en personlig adress till Theofilos. Markus citerar Jesaja för att förklara vem Johannes döparen var. Matteus inleder med en släkttavla som sätter Jesus i rätt position som Davids son. De startar på olika sätt, men berättar samma berättelse.

När Johannes berättar om Jesus, hans tjänst, död och uppståndelse, så gör han det med ett antal tecken i de första elva kapitlen. Han berättar med ett antal teologiska tal, som till exempel avskedstalet i kapitel 13–17 och han använder gärna uttryck som »Jag är …« och motsatspar som »ljus« och »mörker«, »från himlen« och »från jorden«. Om dessa särdrag är mer retoriska så finns det också ett viktigt teologiskt tema i Johannesevangeliet: »Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus« – Judarnas felaktiga Mosestolkning och Jesus som det förklarande livets ljus.

Så hur börjar då Johannes? Med de allra första orden, »I begynnelsen fanns …« sätter han läsarens tankar i riktning mot inledningen av skapelseberättelsen i Genesis »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord«. Men Johannes berättar om Guds väsen före hans handlande.

Filon, en jude i Alexandria som var samtida med Paulus, använde sig av ordet som begrepp för att tala till sin tids filosofer om Sanningens och Vishetens ursprung hos Gud. Kanske var Johannes bekant med Filon och detta sätt att beskriva Guds aktiva skapande Ord och använde det för att beskriva vem Jesus var. Jesus var den som kom från Fadern, var sänd av honom. När Gud sänder sin son kan inte människorna vara oberörda. Just detta visar Johannes med sin rika berättelse. Ordet var inte bara hos Gud, utan det var Gud självt. Johannes identifierar Jesus som Gud, vilket upprör judarna. Men det som judarna upprörs över är inte att Ordet är Gud, som hos Filon. Det är att Jesus skulle vara detta Ord. En absurd tanke, att Ordet blir människa. Just detta förklarar Johannes att de är vittnen till. Så när Johannes skriver att Ordet var det gyllene instrument som fick allt att böra leva och existera av det som vi ser omkring oss så förklarar han vem Jesus är och han gör det på att sätt som gör honom så mycket mer än en människa, vem som helst. Kanske skulle vi kunna uttrycka det så, att Jesu budskap är inte hans budskap – det är hans person som är budskapet. Det är åtminstone Johannes budskap. Därför är Jesu ursprung så viktigt.

Så introducerar Johannes två av sina viktigaste begrepp. Det första är motsatsparet »ljus/mörker« och det andra »liv«. Men inte var för sig utan liksom i en pärlkedja. Ljuset hänger längst ut och påverkar världen. Det är för oss en tydlig och lättfattlig bild på en aktiv Gud i världen, ljuset lyser i mörkret. Ljuset hänger intimt samman med liv. Liv i överflöd, ett evigt liv verkar enligt Johannes vara kännetecken på Jesus. Den kanske starkaste och mest omtyckta bilden på detta liv är vinstocken och dess grenar i det femtonde kapitlet. Livet är tillgängligt genom Jesus, för den som förblir i honom. Men bilden är inte ny för den som kan skriften. Jesaja skriver om en vingård. »Herren Sebaots vingård är Israel, Judas folk hans älskade plantering. Han väntade oväld men fann våld, väntade rätt men fann orättvisa«. Det står som parallell till orden i Joh 1:11: »Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.« De judar som inte kan se att Jesus är Messias förblir inte i vinstocken och kan inte vara sanna Israeliter. Jesaja skriver: »Och den som är kvar i Sion, den som sparats i Jerusalem, skall kallas helig, var och en i Jerusalem som är skriven bland dem som skall leva.« Livet hör samman med ljuset och huruvida man har del i li vet eller ej hör samman med reaktionen på att Guds ljus kommit till världen. Livet i sin tur hör samman med Ordet den näst innersta pärlan på bandet invid den stora pärlan som är Gud själv. Den sista delen av den femte versen, om ljuset, översätter Bibel 2000 »mörkret har inte övervunnit det«. Kanske är det bättre att översätta »mörkret övervann det inte«. Genom en mer punktuell betoning får vi en tydligare anknytning till Jesu uppståndelse. Trots att ljuset från Gud såg ut att vara fullständigt släckt när Jesus dog så visade det sig att mörkret inte hade makten. Döden kunde inte hålla honom kvar.

Så varför väljer Johannes att börja sitt evangelium på detta sätt? Varför välja en nästan poetisk form? Det kan ligga nära tillhands att jämföra med Jesu liknelser i de synoptiska evangelierna. Uttryck som »ljus« och »mörker«, »ordet« och livet i vinträdet är tillgängliga genom sin bildform. I strikt mening handlar det inte för Johannes del om liknelser, utan om att använda språket för det som språket har svårt att fånga. Det betyder å andra sidan inte heller att Johannes Jesusförklaring – »Ordet som blev människa« – är tagen ur luften, en fantasi eller endast en symbol, i sin simplaste bemärkelse. Visst kan det redan då orden skrevs ha funnits en gnostisk rörelse som gärna anammade en Jesustanke, men förnekade hans människoblivande. Men också för oss kan det vara en utmanande tanke att Jesus är Gud, hans skapande Ord, som fanns i begynnelsen. Det poetiska språket står för Johannes inte i motsats till det verkliga. Varken då eller nu.

Inför kyrkoåret

Midsommardagen kommer för den vanliga svensken litet i skymundan för midsommarafton, som kanske är mer nationaldag än nationaldagen själv. På många håll i landet är vi samlade till läger, konferenser och festplatser. Det är därför ibland väldigt välbesökta gudstjänster i anknytning till dessa. Sommaren är här och skapelsen visar sig i sin fagraste dräkt. Vi får njuta av nuet för vi vet att hösten kommer snart. Att temat för lördagens gudstjänst är »skapelsen« är därför inte helt fel. Att tala om skaparen med Johannes sköna prolog ligger inte långt borta. Skapelsen är ett vittnesbörd. Att tänka sig skapelsen utan en skapare är en märklig tanke.

Textläsningen ur Gamla testamentet hämtas från 1 Mos 1:1–13, de första tre skapardagarna. Ljuset blir till och skiljer dag från natt, den första dagen. Här finns förstås en möjlighet till anknytning till Johannestextens ljus. Varje atom reflekterar på sitt unika vis den virvelström av ljusstrålar som omfamnar allt. Dag två gör Gud ett valv som skiljer hav från himmel. Skaparen drar i en välmätt gest en linje över det skimrande djupet i målningen. Nya dimensioner framträder som får eventuella åskådare att häpna. Det får räcka som en dags arbete. Dag tre fortsätter åtskiljandet – hav från land, liv ur mylla. Tidigare var det mycket blått. Nu framträder jordens alla bruna nyanser och ett myller av grönska. Med frö i sin frukt (v 12), liv som ger liv. Den skapelsens intelligenta skönhet som Gud själv njuter av fortsätter att vittna om Skaparen. Människan till Guds avbild återstår att forma. Och när Sonen blir kött är det mer än avbild, låter oss Johannes förstå.

Episteltexten är ett avsnitt ur Paulus tal till folkskaran i Lystra.

I Apg 14:3 berättar Lukas hur Herren bekräftade sitt nåderika ord genom att låta Paulus och Barnabas göra tecken och under i närliggande Ikonion. Detta rör tydligen upp känslor runt bröderna och de får fly för sina liv. De kommer då till Lystra med omnejd och förkunnar budskapet där. Bland Paulus åhörare den dagen finns en man som varit lam från födseln. Paulus stannar upp i sin undervisning och ser mannen. Han ser inte bara ett handikapp utan också en levande tro i honom: »Tro så att han kunde bli botad.« Paulus handlar på denna tro och ropar åt mannen att ställa sig upp. Sedan går allting fort. Folket som tolkar ur ett grekiskt religiöst perspektiv ser nu inte bara Paulus och Barnabas, utan Zeus, den tyste högguden och Hermes, som för ordet. Till brödernas stora frustration börjar folket tillbe dem. Kanske bär de i minnet vad som hände Herodes Agrippa I och ropar till folket: »Vad tar ni er till, vi är svaga människor precis som ni!« Så talar Paulus om Gud, Skaparen och vad denne vill dem. De måste omvända sig från sina maktlösa gudar till den levande. Förr var det ok att gå sina egna vägar, men inte längre. Talet om den skapande Guden som gett dem regn och skördar får dem att lugna sig lite. Men nu har judar från Ikonion och Antiochia hunnit ikapp dem och Paulus stenas. Ordet bekräftas, ljuset lyser i mörkret, men hans egna ville inte ta emot honom, som Johannes skriver.

Inför predikan

Textnära predikan försöker oftast överbringa textens innehåll på ett sätt som stimulerar lyssnaren. Ofta tänker vi att vi har lyckats med en predikan när vi lyckats lära ut något nytt. Kanske har vi lärt oss hur vi ska göra med berättelser ur evangelierna. Men vad gör vi av en text som Johannesprologen? Det är inget dramaturgiskt skeende där vi kan följa dialogen från scen till scen för att slutligen få vår poäng. Det är inget systematiskt undervisande i egentlig mening. Det är poesi! Johannes väver med orden. Han alluderar förstås på skapelseberättelsen i Genesis, och gammaltestamentliga citat och allusioner har alltid en extra dimension för läsare och predikant. Men vad gör man som predikant av en väv? Hur avkodar vi innehållet? Ska vi avkoda innehållet? Vad blir det kvarvarande koncentratet när vi låtit den poetiska formen ånga bort? Eller är det snarare formen som ska vara kvar? Går överhuvudtaget form och innehåll att skilja åt? Kanske kan vi tillåta oss en skön midsommardag att bli poeter i Johannes anda. Att väga varje ord snålare, bygga meningar och tankar som pärlband och tala stora ord om en stor Gud, utan att lämna texterna. Kanske kan då våra midsommarord bli mer än informativa förklaringar eller schematiska undervisningar. Kan vi predika doxologier – lovsång i samklang med allt skapat – till den Treenige?

 Björn Asserhed, Tro & Liv 2009