Midsommardagen (årg. 2)

Skapelsen, Matt 6:25–30 (årg. 2)

Bergspredikan(1) är det första och mest kända av de fem tal av Jesus som evangelisten Matteus återger i sitt evangelium. Den är ett slags ideologiskt linjetal om »Landet annorlunda«, himmelriket, som nu skulle grundas och synliggöras mitt i människornas värld. Som bekant kallas himmelriket för Guds rike hos de andra synoptikerna. Lukas har en kort och koncentrerad variant av talet i sitt sjätte kapitel, den så kallade slättpredikan.

Inför texten

Vår predikotexts sex verser är i hög grad beroende av sammanhanget. Den vidare kontexten är hela bergspredikan, och den snävare utgörs av avsnittet 6:19–34. Den bekymmersfrihet inför behovet av mat, dryck och kläder som anbefalls i v 25 griper tillbaka på vad som sagts i verserna 19–21. Lärjungarna skall samla sig skatter i himlen, inte på jorden. Där skatten är, där kommer hjärtat att vara.

Denna radikala utsaga följs upp i v 24 genom närmast kategoriska

uttalanden: »Ingen kan tjäna två herrar« och »Ni kan inte tjäna både Gud och mammon«. Mammon betecknar materiella tillgångar och förmögenhet. Att tjäna mammon betyder att välja en materialistisk livsstil, vilket enligt Jesus bör vara ett uteslutet alternativ för rikets medborgare. Mammon är en avgud, en alternativ herre att tjäna och ägas av. Detta inser den som har ett »ogrumlat« öga, det vill säga den som ser klart och vägleds av ett inre ljus vid värderingen av vad som är viktigt och oundgängligt i livet.(2)

Verserna 6:31–34 upprepar och präntar på nytt in uppmaningarna vår text innehåller. Det handlar om förtröstan och tillit till Gud, skaparen och uppehållaren. Det handlar om en helt avgörande prioritering: »Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.«(3)

När Anders Linsmo för tre år sedan skrev om dagens textavsnitt strukturerade han det enligt följande:

–  Det går inte att tjäna två Herrar, välj antingen Gud eller dina drifter att samla på dig egendom (v 19–24).

–  Av dessa två, välj Gud, och inte mammon – med andra ord bekymra er inte för mat och kläder och naturligtvis inte heller för annan egendom (v 25)!

–  Motiveringen ges i att se på Guds omsorg om djur och natur och människans särställning gentemot dessa (v 26–29).

–  Välj rätt genom att börja med att söka Gud och hans rike så ordnar han det för människan på samma sätt som han ordnar det för fåglar och växter (v 30–34).(4)

De två exemplen på Guds omsorg om det skapade – fåglarna och liljorna – är väl valda. De visar på hur skaparen upprätthåller och försörjer sin skapelse. Han är garanten för livet och behoven i livet. Den bekymrade, ha-begärsdrivna människan framstår som fåfängt felkalkylerande. Med all ansträngning och alla sina bekymmer kan hon inte »lägga en enda aln till sin livslängd«.(5) Människan kan inte göra sig större. Hon är gjord stor och oändligt värdefull av skaparen. Människans fokus bör flyttas från det skapade till skaparen. Här kan en jämförelse med vad Paulus skriver om en kultur i dekadens vara relevant: »De bytte ut Guds sanning mot lögnen, de dyrkade det skapade istället för skaparen.«(6)

Inför kyrkoåret

Midsommardagens tema är »skapelsen«. Evangelietexten bidrar – som ovan poängterats – med exempel på hur Gud har omsorg om sina skapade verk. De övriga textläsningarna kompletterar och breddar bilden. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Jobs bok. I sitt svar till Sofar, en av vännerna, uttalar Job följande uppmaning: »Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk. Han har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande.(7)

Den tredje textläsningen är hämtad från Apg 17:22–31 och utgörs av Paulus tal inför aeropagen i Athen. Skapelsetemat är centralt i talet. Paulus säger sig just ha ett budskap från en av athenarna dyrkad men likväl »okänd Gud«. Budskapet är klart: Just denne Gud är allas och alltings ursprung, han är »herre över himmel och jord«.

Denna midsommardag koncentrerar textläsningarna vår uppmärksamhet till trosbekännelsens första artikel. »Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare«. Se där utgångspunkten för kristen tro i alla tider, och startpunkten för hela Guds historia med världen.

Inför predikan

Predikotexten rymmer alltså, speciellt om hänsyn tas till hela avsnittet Matt 6:19–34, en tematik som ligger vid sidan av dagens tema »skapelsen«. Personligen menar jag att det ganska problemfritt går att hålla samman de skilda motiven i predikan.

En naturlig ingång tycks mig vara att starta i en reflexion utifrån ett skapelseteologiskt perspektiv över vad en människa är, dels i relation till Gud – som avbild och avsedd till livsgemenskap med honom – och dels i relation till allt annat skapat, där uppgiften att råda och vårda skapelsen är central. En sådan reflexion bör mynna ut i några grundperspektiv, med kritisk udd mot vår tid och vedertaget tänkande.

För det första: Människans värde är gudagivet. Det är inte något man förtjänar eller jobbar ihop till. I en prestationsinriktad kultur som vår är det ett sant evangelium att kunna visa att det är på det viset. Psalmisten uttrycker detta i högstämda och vackra ordalag: »Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom.«(8 )Det är inte vår framgång, vår rikedom eller våra personliga resurser som ger oss vårt värde som människor. Nej, ingen människa skall behöva gå runt och be omgivningen sätta rätt »prislapp« på henne eller honom. Idag talas det väldigt mycket om behovet att bli sedd och bekräftad. Det kristna budskapet säger oss att vi alla är sedda av den eviges ögon.

För det andra: Det skedde en nyskapelse genom Jesus Kristus. Den höga tanken Gud hade om människan blev motsagd av »syndafallet« och den därpå följande ondskans expansion. Nya testamentet talar om den nya skapelsens tid, då människor inbjuds att satsa sina liv utifrån radikalt förändrade förutsättningar. När Jesus talar till sina lärjungar om det bekymmersfria idealet – där Gud försörjer och förser – talar han till människor som redan gett upp yrke och försörjning i personliga svar på kallelsen att följa honom. De har alltså redan avstått från en ekonomiskt tryggad framtid och gett sig i kast med efterföljelsens äventyr. Det nya tydliggörs genom att Jesus i sin predikan på berget anknyter till det gamla, det vill säga Mose lag, given på Sinai berg, och sedan repriserad vid berget Horeb. Jesus förnyar, fördjupar och förändrar det gamla. Han skapar något nytt och inbjuder till delaktighet i detta – fullt ut och utan sido- eller bakåtblickar.

För det tredje: Vår predikotext uppmanar oss att leva vårt kristna liv riskfyllt, farligt, ja, som ett helt orealistiskt projekt. Vem kan på allvar frisäga sig från vardagslivets kamp, bekymren för att ha mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet? Bokstavligt uppfattat är det Jesus säger helt verklighetsfrämmande, men samtidigt aktualiserar det frågan: Vilken roll tillåter vi Gud att spela

i våra liv? Är han vårt livs grundförutsättning? Är vi verkligen beroende av honom? Eller klarar vi livet på egen hand, så länge det inte uppstår kris? Jesus utmanar alla oss måttlighetsreligiösa, som främst använder Gud som »krockkudde« – en hjälp i nödlägen, men inte så mycket mera.

För det fjärde: Det Jesus säger i dagens text utmanar vår materialistiska livsstil. I en värld av djupt orättfärdig fördelning av jordklotets sammantagna resurser, där västvärldens människor tillåter sig konsumera mångdubbelt mer än vad man har möjlighet att göra i tredje och fjärde världen, framstår Jesu budskap som ytterst relevant. Mammonismen är västerlandets härskande gud, även vi kristna dyrkar hängivet denna gud, men Jesus inbjuder till ett liv i förtröstan och tillit till en annan Gud, skaparen – vårt varas ursprung. Här finns något att fundera över och adressera i dagens predikan.

- Nils-Eije Stävare - 2010

1. Matt 5–7.

2. Matt 6:22–23.

3. Matt 6:33.

4. Anders Linsmo iTro & Liv 02/2007, s 72.

5. Matt 6:27.

6. Rom 1:25.

7. Job 12:7–10.

8. Ps 8:5–6.