Midsommardagen (årg. 3)

Skapelsen, Mark 6:30-44 (årg. 3)

Berättelsen om brödundret har fått en mer framträdande plats i evangelieboken. Den möter oss också i första årgångens texter på midfastosöndagen, i evangelisten Johannes version. Markus gör vissa betoningar som han är ensam om. Berättelsen, så som den möter oss i Markus version, ger också möjligheter att anknyta till temat Skapelsen. Detta istället för en mer förutsägbar men förmodligen också mer ansträngd koppling till nattvarden, som lätt blir fallet genom midfastosöndagens tema Livets bröd. 

I min textutläggning har jag valt att inte lägga krutet på förklaringar eller försvar av själva undret. I dessa tider av Matrix, Harry Potter och Lost kanske inte konflikten mellan övernaturliga inslag utgör det stora problemet. Detta behöver inte hindra den som finner dessa frågor angelägna och intressanta, utifrån den värld som texten målar upp.

Men frågan är om uppgiften idag primärt handlar om att göra evangeliet trovärdigt inför världen genom förklaringar? Snarare tror jag att kyrkan bör fokusera på att göra sig själv, och världen, trovärdig inför evangeliet. Frågor om Jesus som herde i våra liv, Jesus som vill möta oss i alla behov och situationer – också i angelägenheter som rör skapelsen – är av större vikt än vår vilja att förstå, eller anpassa texten, utifrån vår upplevelse av att leva med en annan världsbild.

Inför texten

V 30–33: Titeln apostlarna förekommer mycket sparsamt hos Markus. Men det anspelar på att deras uppdrag var en förlängning av Jesu uppdrag: att bota sjuka, att driva ut onda andar och att undervisa folket. Apostlarna hade varit ute på en omfattande missionsresa i Galiléen och var nu tillbaka hos Jesus.

Att Jesus insåg behovet av vila, antagligen inte bara för lärjungarna utan också för egen del, är sympatiskt, eftersom det visar på en högst mänsklig sida hos Jesus. Anspelningen till lärjungarnas behov av vila i v 31 är dessutom unikt för Markus. Jesu närvaro i lärjungarnas vila gör också att man kan föreställa sig en speciell karaktär på denna vila. Utifrån evangelisternas vidare skildringar av Jesus tillsammans med lärjungarna, kan man tänka sig att det fanns tid för bön, eftertanke och samtal i lugnt tonfall. Denna gång blev dock vilan kortvarig.

Markus är ensam om att uttryckligen beskriva att folkmassan kom dit före Jesus och lärjungarna. Med tanke på att lärjungarna åkte båt och att de dessutom färdades en kortare sträcka än de som gick till fots, är de andra evangelisternas skildring antagligen mera trovärdig. Hursomhelst skildrar Markus en iver hos folkmassan, som vi inte har anledning att ifrågasätta. Konsekvenserna av folkets iver blir tydlig längre fram.

V 34–38: Orden om att Jesus såg att folket var som får utan herde, och att han därför valde att ta sig an dem, får en annan klangbotten om man först läser texter som 4 Mos 27:17, 5 Mos 18:15–18, 1 Kung 22:17, Ps 23 och Hes 34:11–12. Ingen av dessa texter bör tolkas som profetior om Jesus, på ett sådant sätt att de gammaltestamentliga texternas historiska betydelse hamnar i bakgrunden. Men det är inte orimligt att dra slutsatsen, att Jesus på ett medvetet sätt valde att identifiera sig själv i ljuset av dessa gammaltestamentliga texter. Därmed kan man hävda, att texterna verkligen får en ny mening i ljuset av Jesus, utan att negligera de historiska händelser som de ursprungligen skildrade eller refererade till.

Bilden av Jesus som en herde och folket som får understryker folkets totala beroende av Jesus. Det är också tydligt att Jesus hade en kapacitet och vilja att identifiera och bemöta genuina behov hos folket, på ett sätt som andra religiösa ledare inte var förmögna till eller villiga att göra. Utifrån den bild som evangelisterna vanligtvis tecknar av fariseerna, att dessa människor var upptagna med att bry sig om reglerna kring sabbaten, fastan och andra synliga tecken på religiös observans, kan man också dra slutsatsen att de antagligen inte brydde sig så mycket om folkets själsliga och andliga tillstånd. Hur ska man annars förstå den enorma attraktionskraft Jesus utövade på folket?

I dessa verser tror jag att Markus, genom att betona folkets hunger, samtidigt ville betona en annan form av hunger. Den fysiska hungern är ofta mer konkret och visuell. Men andra former av hunger är nog så viktiga ur ett helhetsperspektiv på människan. I denna berättelse är det tydligt att Jesu medlidande med folket räcker till för deras totala situation av hunger och vilsenhet. Jag tror också att Jesus ville göra lärjungarna medvetna om möjligheterna till att bemöta all denna hunger, på sätt som lärjungarna inte förmått tänka ut eller åstadkomma på egen hand. De frågor och svar som framträder i v 37 och 38 intressanta, därför att Jesus synliggör möjligheterna av att det kan kom ma något stort ur det till synes obetydliga. Det är också intressant att de människor som denna dag kommit för att lyssna till Jesus och för att vara nära honom, måste ha varit så beslutsamma och ivriga över detta, att de glömt bort eller struntat i att planera för sina lekamliga behov.

 V 39–40: Grupperingarna i storlekskategorierna 1

och 50 är sannolikt medvetet valda, genom att dessa siffror anspelar på de antal som Mose delade in folket i under ökenvandringen (se 2 Mos 18:25). I Qumranlitteraturen finns exempel på att denna typ av gruppindelning uttrycker eskatologisk förväntan kring festmåltiden vid Messias ankomst.

Arrangemanget i texten kan alltså både förstås som en påminnelse och som ett uttryck för förväntan. Vi blir påminda om Guds försyn över folket när de befann sig på vandring i öknen och vi får hopp av tanken på samlandet av Guds folk i en eskatologisk gemenskap.

V 41–44: Troligtvis ville inte Markus, eller för den delen någon annan av de nytestamentliga evangelisterna i deras respektive skildringar av detta under, uttrycka någon medveten anspelning till nattvarden. (Möjligen med undantag av Johannes, se hans beskrivning av innebörden av dessa händelser i Joh 6:26–59. Men Johannesevangeliet brukar ju också dateras betydligt senare än exempelvis Markus, vilket ökar sannolikheten för mer spirituella tolkningar.) Däremot är det högst rimligt att tolka förekomsten av bröd som ett tecken på Guds försyn och omsorg, som andlig föda för folket och som ett uttryck för eskatologisk förväntan. Allt ovanstående ryms i en teologisk förståelse av bröd. Texten kan därför ändå sägas höra ihop med nattvarden, men på ett indirekt sätt. Denna försiktighet i tolkningen, om vad som anspelar på nattvarden, bör för övrigt gälla alla texter i bibeln. Nattvard i en sådan mening att vi verkligen känner igen det som nattvard förekommer ju först i Didache.

Det är märkligt att ingen verkar ta någon större notis av undret, varken någon bland lärjungarna eller folket. Detta avviker också från det gängse mönstret kring under i evangelierna. Kanske kan denna uteblivna häpnad från lärjungarna och folket tolkas som att textens huvudsakliga fokus trots allt inte ligger på själva undret, utan på frågor om betydelsen av Jesus i en vidare mening, samt om lärjungarnas uppgift att i Jesu efterföljd bemöta människors samlade längtan och behov.

Inför kyrkoåret

Det svenska midsommarfirandet är ju egentligen en hednisk högtid, som firades långt innan vårt land blev kristnat. Högtiden verkar dock inte tagit någon större skada av religionsbytet. Glädjen över solens värme och naturens blomstring har verkligen en djup förankring i folksjälen. I länder där årstidernas växlingar inte är lika tydliga (om man jämför med vad som åtminstone brukat vara fallet i vårt nordliga land) har fokus istället varit Johannes döparen. Med den förförståelse av vad midsommar traditionellt sett brukar innebära, jag tänker exempelvis på naturromantik och familjefest, var det svårt att kombinera dessa båda teman. Men i vår nuvarande evangeliebok har Johannes döparens dag flyttats fram till kommande söndag (söndagen efter midsommar). En poäng med det är att gudstjänsten på midsommardagen därmed kan vara mer fokuserad kring just midsommar och att texterna får tala om Gud som Herre över skapelsen. Tredje årgångens GT-text handlar om Guds förbund med Noa. Episteltexten påminner om betydelsen och omfattningen av det hopp som finns i evangeliet. Som jag ser det är det inte nödvändigt att kommentera de texterna i predikan, risken är att det stjäl fokus från evangelietexten. Både GT-texten och episteln bekräftar dock något som evangeliet vill förmedla, nämligen Guds trofasthet i att aldrig överge sin skapelse, vilket tydligast uttrycks genom Jesus.

Inför predikan

Ett spår att utgå ifrån skulle kunna vara att anknyta till att det under denna tid på året är många av oss som blickar fram mot semestern. Jesus kan då beskrivas som ett exempel för oss, genom att han uppmanar lärjungarna att följa med till en öde trakt för att vila. Dessa ord från v 31 spelar en stor betydelse inom kristen retreatverksamhet. Man kan ta fasta på detta och uppmuntra lyssnarna till att avsätta tid till reflektion över frågan om vad det betyder att Jesus är vår herde, att Jesus kan bemöta våra behov som ingen annan, att Jesus vill möta oss i vår vila etc. Detta går väl också att med lite fantasi kombinera med rubriken för dagen. Skapelsen och dess skönhet, såväl som den hägrande semestern och tillbakadragandet till pastorala landskap … Men här finns naturligtvis en utmaning i att inte förytliga. Den utmaningen kan handla om att inte tala om semester och ledighet på ett sådant sätt att det exkluderar människor som saknar möjlighet till speciella resor eller upplevelser.

Till dem som har möjligheter till resor kan predikanten säga något som inte förstärker synen på dyra semesterresor som livets mening och arbetets högsta mål. Men genom ett grävande i texten kan man hittar något som utmanar oss alla till att betrakta semestern/sommaren som en möjlighet till ett nytänkande kring vad det innebär att vara en 

Jesu efterföljare. Texten verkar exempelvis betona att Jesus ville göra lärjungarna medvetna på möjligheterna till handling bland ett folk med stora behov, se till exempel Jesu svar i v 37. I vår text fylldes ju Jesus av medlidande, just för att han såg att folket var som får utan herde. Men vad betyder det att känna till att Jesus är vår herde, även under semestern?

I dagens text är det också tydligt att Jesus måste ha utövat en sådan attraktion på folket, att de denna dag glömt bort att tänka på sin fysiska hunger. De flesta verkar ju gått dit utan att ta med sig någon mat. Vad kan idag få människor att lämna allt och vända sig till Jesus för att stilla sin andliga hunger? Är kyrkans sociala insatser tillräckliga för att göra Jesus intressant för världen? Eller är det så att kyrkan bör prioritera den verbala förkunnelsen, och inte använda sociala handlingar som medel för att uppnå andra mål? I predikan skulle man kunna utgå från denna konflikt mellan social aktivitet och ordets predikan. Poängen är naturligtvis att båda sidorna har fel. Det finns ingen kristendom utan ett förkunnande av evangelium. Men kyrkan kan inte slå sig till ro med att predika med ord, evangeliet måste också uttryckas i social omsorg för världen. Texten stödjer en sådan tolkning eftersom Jesus inte nöjde sig med att bara bemöta en viss typ av behov.

Daniel Berg, Tro & Liv 2008