Nittonde söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Trons kraft, Mark 12:41-44 (årg. 1)

I vårt postmoderna svenska samhälle finns en utbredd skepsis mot alla stora berättelser och generella sanningar. Resultatet är att de stora ideologierna eller »ismerna« befinner sig i kris. Om de nu inte redan är döda, är de åtminstone i akut behov av konstgjord andning. Däremot förefinns ett betydande intresse för de små individcentrerade berättelserna och sanningarna. Det stora, om det alls existerar, bryts, förstås och tolkas genom det lilla.

Dagens evangelietext borde passa den postmoderna människan. En liten berättelse, med en enskild människa i fokus, där något stort och viktigt förstås och påstås brutet genom den lilla handlingen.

Inför texten

Textens lokalisering är Jerusalems tempel, närmare bestämt kvinnornas förgård till templet. Kontexten utgörs av ett längre textavsnitt, där Markus skildrar händelser och diskussioner som utspelar sig i eller kring templet. Redan i 11:15 kommer Jesus till templet och stannar kvar vid det ända fram till 13:2. Ett litet undantag utgör avsnittet 11:20–25, berättelsen om fikonträdet. Vår text utgör alltså avslutningen på detta tempelavsnitt. Avsnittet börjar med en handling: Jesus rensar templet. Därmed är avsnittets genomgående tema introducerat: religiös tro och dyrkan i förhållande till religiös och ekonomisk makt. Resultatet blir redan från början en stark spänning mellan Jesus och det religiösa ledarskapet.(1)

De ifrågasätter vilken fullmakt Jesus har för sin verksamhet.(2) Jesus svarar med en smart motfråga om vilken legitimitet Johannes döparen hade. Därefter går han till motattack genom liknelsen om arrendatorerna av vingården, 12:1–12. Temat är klart, det handlar om kritik av ett religiöst etablissemang som är girigt och berikar sig orättfärdigt. Konflikten ökar.(3) I avsnittet 12:13–34 svarar Jesus på frågor från fariseer och saddukeer, ett par frågor är uppenbart försåtliga. Det handlar om man skall betala skatt eller inte, om vad som tillhör Gud och vad som tillhör den världsliga makten, om uppståndelsetron och utifrån det endogama äktenskapet (4) om äganderätt i nästa liv. En ärligt menad fråga rör det viktigaste budet. Jesus hänvisar till Shema-texten,(5) där det framgår att människans alla resurser skall brukas i total kärlek
till Gud, och att kärleken till nästan skall vara lika stor som självkärleken. Sedan kommer ett frontalangrepp mot de skriftlärda.(6) De är pråliga och fåfänga, de söker all tänkbar uppmärksamhet, men – värst av allt – » de äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull«.(7) Här kan en sidoblick i Matt 23:13–36, där Jesus radar upp sina verop över skriftlärda och fariseer (7 stycken), vara intressant. Det fjärde ropet lyder: »Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet och trohet«.(8)

Direkt efter dagens perikop, sägs att Jesus lämnar templet. En lärjunge ber då Jesus att betrakta templets prakt. Jesus svarar: »Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner«.(9)

Jesus uttalar ett totalt avståndstagande från den materialistiska praktens bländverk. Hela kontexten talar alltså om rätt eller fel förhållande mellan å ena sidan tro och dyrkan och å andra sidan religiöst institutionellt liv, ekonomisk makt och girighet.

Vår text består, sin korthet till trots, av två delar. Del ett berättar att Jesus iakttar ett pågående händelseförlopp. Del två rymmer hans kommentar och värdering av vad han sett.

»Jesus satte sig mitt för tempelkistan«. Bibelkommissionen skriver i sin not till 12:41 att: »Grundtextens ord kan dels beteckna en skattkammare (jfr Joh 8:20), dels en offerkista. Bland templets olika skattkammare fanns en som var inredd för mottagande av folkets gåvor och avgifter. Den var belägen intill kvinnornas förgård. I den fanns 13 kistor. En av dessa var avsedd för helt frivilliga gåvor, och det är troligen den som avses här«. Varje givare bestämde således själv hur mycket man var beredd att ge. Detta givande hade alltså inte med det i Moses lag påbjudna tiondet att göra.(10)

Jesus ser många rika ge mycket, vilket inte kritiseras. De är generösa, men de ger av sitt överflöd.(11) Den fattiga änkan ger några ören,(12) vilket är allt hon äger – hela hennes livsuppehälle.(13) I sin kommentar till lärjungarna konstaterar Jesus detta. Hans värdering är att änkans ören är mer värda än alla de rikas gåvor. I faktisk penningmängd är detta påstående naturligtvis rent nonsens. Men Jesus talar egentligen om något annat, om det grundläggande förhållningssättet till pengar och materiella värden. Änkan exemplifierar en grundhållning som Jesus predikat om i sin bergspredikan. Det handlar om den förtröstan till Gud – den trons kraft – som befriar från bekymmer om mat, kläder och pengar. Hon liknar »himmelens fåglar«, »markens liljor« och »gräset på ängen« som Gud föder och göder. Änkan söker »först Guds rike och hans rättfärdighet«, viss om att hon skall få »allt det andra också«.(14)

Patrik Petterson skrev om denna text i denna tidsskrift för tre år sedan:

I textens båda delar finns en strukturell polaritet mellan de rika som ger generöst av sitt överflöd och den fattiga som delar med sig av sina magra resurser. Det finns en spänning mellan dem där den förstnämnda inte fördöms, men den andra lyfts fram som ett normerande exempel. Tillsammans utgör de båda polerna en kritik mot den rådande ordningen – i vilken ansamlandet av rikedom är den norm som premieras och beundras både i det enskilda och institutionaliserade. Centralt för texten är också att de båda polerna ryms inom ramen för ett och samma system – både de rika och änkan agerar ju i samma sammanhang. De är inte från varandra åtskilda företeelser i olika världar.(15)

Inför kyrkoåret

Denna söndag är den gammaltestamentliga läsningen hämtad från 1 Mos 6:13–22. Det är berättelsen om hur Gud ger Noa i uppdrag att bygga en räddningsark. Poängen med läsningen av denna text i gudstjänsten är knappast domsmotivet. Gud ser hela jorden uppfylld av ondska och våld. Han ångrar att han skapat människorna och beslutar sig för att utplåna dem. Noas uppdrag handlar om att i en ond värld gestalta tron på räddningens möjlighet. Petrus skriver att arkbygget var uttryck för Guds tålamod och ett varnande tilltal.(16) Det gäller att möjliggöra sin och familjens räddning genom arkens tillkomst. Uppdraget måste ha framstått som märkligt. Texten framställer Noas lydnad och tro på Guds löfte. I dagens episteltext står: »I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses«.(17) Trons kraft materialiserades i form av en färdigbyggd ark.

Episteltexten återfinns i Hebr 11:1–7, alltså inledningen till det så kallade »trons kapitel«. Tre personer som levde och agerade i tro på Gud räknas upp. De är exempel på den levda tron, där tron är drivkraften i livet, där tron är tolkningsnyckeln till förståelsen av livets villkor och möjligheter, ja, av världen. Tron är grunden för hoppet, den ger visshet om det vi inte kan se.(18) Evangelietextens fattiga änka, som skänker bort allt hon äger, kvalar in i troshjältarnas skara. Hon ägde säkerligen vissheten om det hon inte kunde se: hur hennes framtid över huvud taget skall vara möjlig.

Inför predikan

Markustexten inbjuder till predikan med åtminstone ett par alternativa fokusar. Predikanten kan välja att tala om gudstron som en tillits- och trygghetsgivande kraft i livet. Den fattiga änkan är ett exempel på detta. Grunden för hennes agerande är den tro och tillit till Gud hon äger. Hon vågar ge allt.Värdet av hennes ringa gåva är så stort genom vad den är ett uttryck för. De rikas gåvor, som är stora och generösa, betraktas av Jesus som mindre värda på grund av att de är uttryck för bristande tro och tillit. De vågar endast ge av sitt överflöd.

Steg två i en predikan med denna inriktning kan vara att poängtera att det var till templet hon gav sin gåva. Uppenbarligen hade hon även en stark tro och övertygelse om att medlen skulle användas för goda ändamål. Hon gav alltså till ett sammanhang hon själv var en del av. Här kan man även vidga ramen och resa frågan hur församlingar idag använder offrade medel? Varför har de flesta församlingars ekonomi starkt försvagats, samtidigt som medlemmarnas/kyrkfolkets inkomster och välstånd ökat. Är det en förtroendefråga? En rannsakande fråga som också kan ställas är om vi idag, som kyrkfolk, har den starka tro som vågar ta risker. Liknar vi mer de rika än vi liknar änkan?

Ett annat fokus för predikan kan vara att utifrån kontexten och texten, alltså Mark 11:5–13:2 ta upp tankar kring ett gott kristet förvaltarskap. Tre huvudfrågor kan då vara skäl att ställa:

1. Hur har jag/vi fått de resurser – pengar, makt, etcetera – som jag/vi har?
2. Vilket förhållande har jag/vit ill dessa resurser jag/vi har? Är jag fri eller bunden vid dem? »Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.«18
3. Hur använder jag/vi de resurser jag/vi har? Vilken kompass har jag/vi för mitt/vårt handlande? Är det nästankärlek eller egenkärlek?

- Nils-Eije Stävare - Tro & liv 2009

1. Se Mark 11:18.
2. Mark 11:27–33.
3. Se Mark 12:12.
4. Om sådant äktenskap, se 4 Mos 36:1–12.
5. Se 5 Mos 6:4–9.
6. Mark 12:35–40.
7. Se Mark 12:40.
8. Mark 23:23.
9. Mark 13:1–2
10. Om tiondet, se 3 Mos 27:10; 5 Mos 12:17
11. V 44.
12. Bibelkommissionen skrev i sin not till Mark12:42: »Grundtextens ord kan betyda ›små- mynt‹ i allmänhet men syftar här på judarnas minsta myntenhet.«
13. v 44.
14. Se Matt 6:25–34.
15. Tro&Liv, nr 5 2006, s 47.16. Se 1 Petr 3:20.
17. Hebr 11:7.
18. V 1.