Påskdagen (Johannesserien)

Kristus är uppstånden, Joh 20:1–18 (Johannesserien)

Maria från Magdala omnämns i alla fyra evangelierna i samband med berättelserna om vad som skedde på den första påskdagen. I synoptikerna är hon en av kvinnorna som be¬ gav sig till Jesu grav i gryningen den första veckodagen.(1) De fann inte Jesus där, men fick veta av en ängel att han var uppstånden och att de skulle berätta detta för hans lärjungar.

Inför texten

Av namnet att döma kom Maria från Magdala, idag Migdal, en ort som låg vid västra stranden av Galileiska sjön. I Luk 8:2 sägs det om Maria att hon efter att ha blivit botad från sju demoner hört till skaran av kvinnlig support till Jesus och lärjungarna. Johannes¬ evangeliets läsare har mött henne en gång tidigare vid Jesu kors.(2)

Någon framträdande roll har inte Maria i synoptikerna. I Johannesevangeliet är det annorlunda. Maria har här en huvudroll. Hon är ett huvudvittne, inte till uppståndelsen utan till den uppståndne. Varken i synoptikerna eller i Johannesevangeliet sägs någon ha bevittnat själva uppståndelsen, men olika personer omtalas ha mött den uppståndne. Märkligt nog renodlar Johannes bilden så att Maria från Magdala blir huvudvittne. Ingen av de andra kvinnorna nämns. Ett spår av att Marias inte var ensam från början finns i vi-form i uttalandet v 2.

Redogörelsen för hennes erfarenheter görs i två steg. Först skildras hennes möte med den tomma graven och vilka åtgärder hon vidtog.(3) Sedan skildras hennes möte med den uppståndne och vilka konsekvenser det fick.(4) Första scenen kretsar kring ett enda uttalande av Maria: »De har flyttat bort Herren ur graven och vi vet inte var de har lagt honom«.(5) Den andra scenen består av en serie dialoger mellan Maria och två änglar samt Maria och Jesus. Den första scenen slutar med att lärjungarna gick hem till sig utan några besked eller klarhet, den andra att Maria gick hem till dem med besked och klarhet.

Första scenen, 20:1–10. Trots att berättaren säger att när Maria fick se att stenen för ingången var borta sprang hon genast däri¬ från, avslöjar Marias ord att hon måste ha tittat in i graven och funnit den tom.(6) Den tomma graven var hennes problem.(7) Det kunde tolkas på flera sätt. Hon tolkade det som att »de«, judarna eller romarna, hade flyttat bort kroppen. Hennes akuta problem var därför var kroppen fanns. I hennes sinne fanns inga tankar på uppståndelse. Det kanske inte ens ingick i hennes begreppsvärld. I varje fall förväntade hon sig inte någon uppståndelse i tiden, möjligen vid tidens slut.

Marias ängsliga vittnesbörd ledde till en tävling mellan Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, kanske Johannes. Båda sprang till graven, men Johannes kom först. Johannes fann att graven var tom. Petrus gick därefter in i den tomma graven och fann spåren efter en begravd i form av bindlar och huvudduk, men ingen kropp. Det sägs inte uttryckligen, men läsaren kan få det intrycket att den kropp som legat där gått sin väg. Efter att Petrus gått in, gick också den andre lärjungen in och såg vad Petrus sett – och trodde, underförstått till skillnad från Petrus. Det är som om han vann racet över Petrus trots allt. Men vad trodde han? Berättaren ger sin kommentar: »Ännu hade de nämligen inte för¬ stått skriftens ord att han måste uppstå från de döda«.(8) När hade de »ännu« inte förstått att han måste uppstå från de döda? Innan de gick in i graven eller innan de såg bindlarna och huvudduken eller ännu fastän de sett den tomma graven. Kommentatorerna har delade meningar här. Jag dristar mig påstå att berättaren ville få läsaren att inse att trots den andre lärjungens begynnande tro saknades insikt vad som verkligen skett. Den skulle komma med Marias vittnesbörd.

Varför nämns då över huvud taget att den andre lärjungen »såg och trodde«? En vanlig tolkning är att eftersom Maria inte var vittnesgill i samtida kultur, behövdes en mans tro för att göra vittnesbördet gällande. Men hon trodde ännu inte. Jag tror man ska ta fasta på tävlingen mellan Petrus och den andre lärjungen. Medan Petrus skrivs upp och Johannes skrivs ner i Markusevangeliet, skrivs Petrus ner och Johannes upp i Johannesevangeliet. Det speglar måhända en kyrklig strid vid den tid Johannesevangeliet kom till. Det är viktigt för Johannesevangeliets berättare att göra älsklingslärjungen till den som vann troskampen. Före Petrus och före Maria trodde han.

Samtidigt synes denna nyvunna tro inte ha förändrat någonting. Lakoniskt berättas det bara att lärjungarna därefter gick hem. Det är som om berättaren trots allt ville säga, det räckte inte med en tom grav. Det behövdes något mer för att tron skulle uppstå.

Andra scenen, 20:11–18. Maria hade följt med de båda lärjungarna tillbaka till graven. För henne var inget förändrat annat än att graven var tom. Hon grät. Det hon ser när hon »lutade sig in« i graven var två änglar sitta där kroppen legat. På deras fråga var¬ för hon gråter håller hon fast vid sin tolkning. Inte ens två änglar kunde rubba den. Hon trodde att man flyttat kroppen, men hon visste inte vart. Hennes enda önskan var att få reda på platsen dit de flyttat kroppen för att kunna bege sig dit och sörja.

Här i den djupaste sorgen vänder berättelsen. Maria vänder sig om och ser någon stå där, men hon förstod inte att det var Jesus. Återigen får hon höra samma fråga: »Varför gråter du, kvinna?«(9) Den andra frågan om vem hon letade efter besvarade hon med sin tolkning riktad mot den som hon trodde var trädgårdsvakten: Om du burit bort honom, var har du lagt honom? Hennes enda önskan var att förhindra eventuell gravskändning.

Dramaturgiskt når berättelsen sitt klimax i ett enda: »Maria«. Vem kan inte föreställa sig en scen med en gråtande och ängslig kvinna hos vilken gråten och sorgen gjort henne blind för om¬ givningen? Vem kan inte föreställa sig rösten som chockar henne med att säga hennes namn? Hon hör den och känner igen den: »Rabbouni!« »Mästare!«. Vem skulle inte vilja i det ögonblicket falla den om halsen eller fötterna på den som varit borta men stod där igen, den som varit död men återigen uttalade ens namn? På den dramatiska framställningen är det inget fel.

Jesu svar till Maria är mycket gåtfullt: »Rör inte vid mig.« I min ungdom fick jag en märklig förklaring till detta förbud. En ung kvinnoprästmotståndare tog det som intäkt för sitt kvinnopräst¬ motstånd. Liksom Jesus bjöd Maria att inte röra vid sig, medan han uppmanade Thomas att göra det(10), så är det heller inte givet någon kvinna att röra vid de heliga sakramenten till skillnad från männen. Ska man gråta eller skratta? Så bibeln kan läsas! Här kommer en katolsk forskare, Raymon Brown, oss till hjälp. Han menar att Jesus inte förbjöd henne att röra vid sig. Verbformen avslöjar att det hade hon redan gjort. Vad Jesus bad Maria om var att hon inte skulle klamra sig fast vid honom som om hon skulle kunna hålla kvar honom hos sig för alltid. Vad än hennes skäl till det skulle ha varit, motiverar den uppståndne sin avvisande hållning att han »ännu inte stigit upp till min fader«.(11) En permanent närvaro hos hans lärjungar förutsätter ett uppstigande till Fadern. I stället för att hålla Jesus kvar fick Maria uppdraget att förbereda hans återkomst till lärjungarna genom Anden.(12) För att förstå Joh 20:17 måste vi således ta till oss att uppståndelsens djupaste mening i Johannesevangeliet är upphöjelse till Fadern.(13) Dramatiserat i berättelsens form måste det med nödvändighet se ut som om uppståndelsen från de döda endast var ett steg på upphöjelsens väg mellan dödsriket och himlen. Men avvisningen av Marias fast¬ hållande av Jesus tjänar det motsatta syftet: att synliggöra enheten mellan uppståndelse och upphöjelse. Jesus hade inte återvänt till livet som Maria trodde när hon klamrade sig fast vid honom. Han var upphöjd till Fader och det behövde hon och övriga lärjungar få höra. Hon hade upprepat frågat: Var har de lagt honom? Nu fick hon svar: Han är hos Fadern.

I den avslutande sammanfattningen får läsaren veta att Maria begav sig till lärjungarna med denna nyvunna förklaring till varför graven var tom och vart den korsfäste tagit vägen. Hon hade sett Herren och han hade förklarat för henne att han stigit upp till sin fader och deras fader, till sin Gud och deras Gud.

Inför kyrkoåret

Tillsammans med juldagen är påskdagen utan tvekan en av kyrkans största högtider. På juldagen firar vi nedstigandets under och på påskdagens uppstigandets under. Det finns dock en påtaglig risk att påskdagens budskap banaliseras och förenklas med hjälp av alla påskliljor och hurtiga uppståndelsesånger. Ibland tror jag att vi söker döva våra tvivel med hjälp av högröstade proklamationer och överdrivet entusiastiska lovsånger. Själva djupet i påskens ärende riskerar att gå förlorat.

Mycken teologi har gjort uppståndelsen till ett trons nålsöga. Man ifrågasätter och tvivlar på det mesta. Som en kritisk rest brukar dock uppståndelsen bli kvar. Uppståndelsen sägs lägga grunden för tron och vara den enda säkra punkten. Men så är inte fallet. Man måste klargöra för sig vad som menas med uppståndelse. I folkmun talar man numera om Jesu återuppståndelse och med det kan inte menas något annat än att han fick livet tillbaka på samma sätt som de som gjort en nära-döden-upplevelse. Inget är dock mera fel ifråga om Jesus. Han fick inte livet tillbaka. Så långt jag förstår texterna lämnade han detta livet och övergick i ett helt annat liv, i en helt annan existensform som vi för närvarande inte har tillgång till med mindre än att den avslöjar sig för oss. Uppståndelsen är inget kunskapsteoretiskt givet, utan något ytterst gåtfullt och obegripligt. Det betyder inte att uppståndelsen inte är sann, utan om den är sann är den det bortom alla normalt tillgängliga och prövbara sanningar. Ingen varseblev själva uppståndelsen och ingen kunde heller på egen hand varsebli den uppståndne. Utan att Gud uppenbarade den uppståndne, utan att han blev sedd som genom ett under, skulle ingen människa i världen blivit medveten om hans liv hos Gud och ingen kyrka och inte heller något evangelium skulle ha uppstått. Utan uppenbarelse skulle Marias ord varit slutorden över Jesu liv: »De har flyttat bort Herren och vi vet inte var de har lagt honom.«

Uppståndelsetron är således en gåva, ett under. Den kan inte krävas, bara väckas. Om den andre lärjungen verkligen trodde att Jesus var uppstånden efter att ha sett den tomma graven, så berodde det inte på hans skärpta sinne och logiska slutsatser, utan på vad han hört tidigare. Berättelserna han hört av Jesus före korset gav honom tolkningsramar till att förstå och tolka den verklighet han erfarit: en tom grav och försvunnen kropp. I själva verket var det ett riskfyllt tilltag. Vad fanns det för skäl att dra andra slutsatser än de Maria dragit? Tron kan varken kommenderas eller kontrolleras, men den kan berättas fram. Bara genom berättelserna om en levande Gud föds tron och får näring, inte genom sluga apologetiska utläggningar eller vattentäta dogmatiska förklaringar. Vi kom¬ mer aldrig ifrån att tron aldrig kan vara en tvingande nödvändighet, utan är en riskfylld tilltro till och överlåtelse åt det man fått höra.

Påsken är värd att firas, men med ödmjukhet och tacksamhet. Kyrkan är ingen självklarhet, evangeliet är ingen självklarhet, påsktron är inte heller någon självklarhet. Bästa sättet att fira påsk är att berätta berättelserna för varandra och i eukaristin, tacksägelsen, bekänna sig till mysteriet och trons under.

Inför predikan

Såsom jag tolkat texten, gör Johannes två tydliga korrigeringar mot tidigare traditioner. Den första gäller Marias roll. Hon får utan tvekan en utomordentligt framträdande roll i Johannesevangeliets uppståndelsekapitel. Det är hon som får inviga Petrus och den andre lärjungen i den tomma gravens gåta. Det är hon som först av alla får möta den uppståndne. Det hon som först får höra tolkningen av uppståndelsens innebörd och meddela detta till övriga lärjungar.

Det är oundvikligt att inte läsa in en spänning mellan denna enda kvinna och omnämnda män. Trots att kvinnor saknade vittnesgiltighet blev hon det första vittnet till trons mysterium och uppståndelsens under. Och Johannes förtiger inte detta. Sannolikt på grund av en ofrånkomlig historisk sanning att det första vittnet var en kvinna och inte någon man. Att Johannes renodlar hennes roll kan bero på en tilltagande spänning mellan män och kvinnor i den johanneiska kyrkan eller på den tiden Johannesevangeliets traditioner blev till skrift. Det är fullt möjligt att tänka sig att det omgivande patriarkala samhällets strukturer höll på att ta över den johanneiska kyrkan och att Johannes bild av Maria i evangeliets viktigaste kapitel skall uppfattas som ett försvar för kvinnans rätt att höra Guds röst och förmedla Guds ord.

Den andra korrigeringen är minst lika viktig. Trots hennes betydelsefulla roll blir hon också föremål för en tillrättavisning som också om adressera still alla övriga lärjungar. Liksom uppståndelsen i sig inte var någon självklarhet var inte heller tolkningen av dess innebörd någon självklarhet. Det är mycket möjligt att Johannes med återgivningen av den uppståndne Mästarens ord till Maria vill korrigera en alltför materialistisk och inomvärldslig tolkning av uppståndelsen. Dessutom, likt Maria, måste den tidiga kyrkan ha ställt sig frågan om den uppståndne, när han inte längre syntes var dag ibland dem: Var är han? Det fanns tidigt behov av att för¬ stå uppståndelsens djupare mening. Det speglas i Kristushymnen i Filipperbrevet. Där nämns inte uppståndelsen, men väl upphöjelsen. Det stora undret med Kristi uppståndelse är inte att Jesus återfått livet, utan att en människa är hos Gud och upphöjts att dela hans herravälde, att Gud och människa förenats för evigt. Människans försoning med Gud är uppståndelsens djupaste hemlighet.

Slutligen, om jag skulle predika över denna text, skulle jag utgå från Marias upprepade fråga och besvara den positivt med att den uppståndne är hos den frågande, den sörjande och den misstolkande människan, men framför allt är han till hos Gud för alla.

Lennart Thörn -2011

1. Matt 28:1; Mark 16:11–2; Luk 24:1,10.

2. Joh 19:25, jfr Matt 27:55–56; Mark 16:40–41,47; Luk 23:55.

3. Joh 20:1–10.4. Joh 20:11–20.5. Joh 20:2.

6. Joh 19:1–2.

7. Jfr v 13.

8. Joh 20:9.

9. Joh 20:15, jfr v 13.

10. Joh 20:27.

11. Joh 20:17a.

12. Joh 20:17b, jfr Joh 14:18–20; 15:26;16:13–15.

13. Joh 14:12,28; 16:5,10,28, jfr 12:32–33.