Påskdagen (Markusserien)

Kristus är uppstånden, Mark 16:1–14 (Markusserien)

Sammanhanget kan tyckas vara självklart och inte så mycket att orda om. Det är helt enkelt en av NT:s berättelser om kvinnorna vid den tomma graven i gryningen efter sabbaten efter Jesu korsdöd. Men ett närmare studium av hur Markus ordnar och behandlar sitt material kan få betydelse för predikans utformning och budskap. Det är värt att notera att berättelsen om påskdagsmorgonen har föregåtts av Markusevangeliets höjdpunkt: den romerske officerens kommentar om att den korsfäste Jesus var Guds son (15:39). Hela evangeliet ser ut att leda fram till denna bekännelse. Genom hela boken är Jesu sonskap dolt till och med för den närmaste kretsen, men erkänt av författaren (1:1), Gud (1:11) och demonerna (5:7). Efter att ha redovisat officerens ord verkar Markus egentligen ha sagt det han vill säga. Fortsättningen (15:40–16:8) kan betraktas som en avrundande epilog, bl a motiverad för att kunna återknyta till Jesu löfte i 14:28.

Markusevangeliet slutar i och med 16:8. Om evangelisten skrev – eller åtminstone hade för avsikt att skriva – en fylligare avslutning har vi inte tillgång till den. Såväl den text som i Bibel 2000 är satt inom klammer (16:9–20) som andra alternativa avslutningar är så gott som säkert senare tillägg. Den skrift Markus frimodigt inledde med »evangelium« (1:1) slutar alltså märkligt nog med några tysta och rädda kvinnor. Det ligger nära till hands att kalla Markus avslutning för en västgötaklimax. I 2002 års evangeliebok föreslås dock för påskdagen – till skillnad från påsknatten – att läsningen även inkluderar en del av det hävdvunna tillägget. 

Texttolkning med synoptisk jämförelse.

Markusevangeliets höjdpunkt med beskrivningen av Jesu död och den insikt som väcks hos officeren om att Jesus var Guds son kan jämföras med Lukas uppfattning om att hela påskhändelsen (inklusive uppståndelse och himmelsfärd) vittnar om Jesu sonskap. I Lukasevangeliet och Apostlagärningarna bekräftas Jesu unika ställning av att Gud ansåg honom värd att uppstå. Inte bara Jesu död, utan hela hans självutgivande liv bekräftas och erkänns av Gud i uppståndelsen enligt Lukas (se exempelvis Apg 2:22–24). Även i Matteusevangeliet är uppståndelsen ett bevis på Kristi herravälde och en motivation för världsmission (Matt 28:16–20). I Markusevangeliet finns inget – eller i alla fall ytterst lite – av denna koppling mellan Jesu uppståndelse och hans herravälde.

Det kan även vara värt att lägga märke till några olikheter mellan Markus och de andra synoptikerna i enskilda detaljer, exempelvis beskrivningarna av kvinnornas känslotillstånd. I Markusevangeliet är inte förskräckelsen lika tydligt knuten till den vitklädda mannens imponerande gestalt och kraftfulla agerande som i Matteusevangeliet. Deras fruktan beror enligt Markus snarare på att Jesu kropp inte är kvar i graven. Inget sägs heller om vakternas reaktion. (Inget sägs om vakterna över huvud taget. Efter att ha bekänt Jesus som Guds son har den romerska makten gjort sitt.) Det är kvinnorna, dvs Jesusefterföljarna som förskräcks. Kvinnornas känslor beskrivs av Markus med ekt- hambe. Ordet används i 9:15 om folkets förvåning inför Jesus, men i 14:33 även om Jesu ångest i Getsemane. Se även exempelvis 10:32 om lärjungarnas rädsla för vad som skulle vänta dem i Jerusalem under påsken (thambeō). Rädda (fobeō) lämnar kvinnorna graven.

William Lane (The Gospel of Mark. Grand Rapids 1974, s 590f) hävdar att kvinnornas rädsla och tystnad är en indirekt kristologisk bekräftelse och exemplifierar bl a med 4:41, 5:15 och 6:50. Se särskilt 9:6 där Petrus på grund av sin rädsla har svårt att kunna uttrycka sig. Enligt Matteus lämnar kvinnorna graven »fyllda av bävan och glädje«; enligt Markus lämnar de den »darrande och utom sig«. I Matteusevangeliet får sedan kvinnorna möta den uppståndne själv, medan Markus inte berättar om något sådant möte. (I den del av tillägget som medtagits i evangeliebokens läsning på påskdagen berättas det dock om flera sådana möten.) Kvinnorna har endast den vitklädde mannens ord. I Markusevangeliet är den tomma graven knappast ett självklart bevis för uppståndelsen. »Beviset« ligger snarare i den vitklädde mannens utläggning eller tolkning av denna tomma grav. Till skillnad från Matteusevangeliet sägs här inte heller något om att denne hade rullat bort stenen. Hans funktion är snarare uttolkarens. Andra tolkningar skulle alltså kunna vara möjliga (jfr här Matt 28:11ff om kroppens bortrövande som ett rykte). I tilläget bestrids dock andra möjliga tolkningar av de rapporterade Jesusuppenbarelserna. ---

Några ord om »messiashemligheten«

Ett genomgående tema i Markusevangeliet är den s k messiashemligheten. Gång på gång uppmanar Jesus dem som anat något av vem han är att hålla tyst om det och bevara det som en hemlighet. Först när Jesus väl ställs inför domstol, och först när han får en direkt fråga, erkänner han öppet att han är Messias, vilket i slutänden leder till att han döms till döden (14:60–64). Exegeten Gerhard Theissen (Gospel Writing and Church Politics. Hongkong 2001) tolkar Markusevangeliets messiashemlighet som en »skyddande hemlighet« (Theissen, s 27). Han tänker sig att Markusevangeliet härrör från tiden efter kejsar Vespasianus bestigning av tronen 69 e Kr. Denna händelse ansågs av många i det romerska väldet ha återfört politisk stabilitet efter maktstriderna efter Neros död och proklamerades i riket som ett »evangelium«. Markus berättelse om Jesus var enligt Theissen ett »mot-evangelium«. Att öppet bekänna Jesus var i den rådande politiska situationen förenat med livsfara. Theissen skriver: »Markusevangeliet lär ett praktiskt förhållningssätt till livet i denna notoriskt farliga situation: Ingen är skyldig att självmant ställa sig i offentligheten. Liksom Jesus kan även kristna för tillfället leva i hemlighet. De bör inte söka konflikt, men de bör vara beredda på det ofrånkomliga faktum att en sådan kommer att dyka upp med tiden. ... De lever i en mot-värld, men de behöver för den skull inte söka öppen konflikt. Så Markus skriver ett evangelium för att ge en balans åt kristen livsstil mellan offentligt tillkännagivande och gärning i det fördolda.« (Theissen s 28).

Oavsett om vi som Theissen daterar Markusevangeliet till början av 70-talet tyder mycket på att Markusevangeliet är skrivet i ett sammanhang där de kristna har att vänta motstånd och rentav förföljelse. I det perspektivet är det värt att fundera över vilken betydelse traditionerna om messiashemligheten kan ha haft för dessa kristna. Samme Jesus som sa att den som skäms för människorna skulle också Människosonen skämmas för (8:38), var själv förtegen om vem han var och hade gång på gång uppmanat andra att vara tysta om saken. 

Tankar kring predikan

En påskdagsgudstjänst måste förstås få präglas av glädje och jubel. Det kan därför kännas lockande att koncentrera predikan till den del av evangelieläsningen som egentligen hör till det senare tillägget (16:9–14). Men en meditation över Markus berättelse om påskdagsmorgonens händelser fram till och med v 8 kan dock ha en viktig pastoral funktion att fylla genom att innehålla en kritik mot en påtvingad eller påhittad glädje som inte bottnar i människors faktiska erfarenheter och känslor inför något nytt. Det kan även vara värt att fundera över Theissens teori om den »skyddande hemligheten«: När är det nödvändigt att tala, och kan det ibland rentav vara rätt och nödvändigt att tiga om det man sett och hört? 

Kvinnorna i dagens perikop är inte ängsliga i största allmänhet. De är skräckslagna! Men trots detta skräckslagna tillstånd, växer snart en tro och ett ljus fram. Vi får anta att Markus – trots att han inte skriver det – ändå tänker sig att kvinnorna faktiskt kunde omorientera sig i det nya landskapet, att de fann sig så pass till rätta att de i sinom tid kunde framföra ängelns budskap: »Han går före er ... Ni skall få se honom.« Kanske gick det inte utan vidare. Kvinnorna måste ta en sak i sänder. Men rädslan till trots finns ett hopp för detta nya liv: En vandring efter en nyritad karta, när den gamla har visat sig vara inaktuell och inte längre är tillförlitlig. I dagens GT-läsning talas det om en Gud som är värdig fruktan och lovsång, eller »fruktansvärd i lovsång« (2 Mos 15:11). Så kan det vara med Israels exodus. Så kan det vara med Kristi uppståndelse. Så kan det vara med vad vi först trodde skulle bli en helt vanlig trist vardagsmorgon dagen efter sabbaten ...

-Stefan Albinsson, Tro och liv 2005