Psaltaråren - Söndagen efter nyår

De kom från Iran. Tillhörde en stormrik klan. Flera släktingar fanns på höga poster inom den islamska religiösa polisen. Polisernas uppdrag och passion var att vakta på medborgarnas renlärighet. Men så kom Jesus in. Oväntad dök han upp och inget blev som förut.

På märkliga vägar, genom en syster som kommit till tro och genom nattens drömmar kom Jesus till en mamma och två tonårssöner i denna klan.

”Det var som att friskt vatten som plötsligt och oväntat vällde fram i öknen.”

Så beskrev en av sönerna mötet med Jesus. Självklart blev det skandal. Dessa tre skämde ju ut hela släkten! De tre nyblivna Jesusföljarna ställdes genast inför ett oerhört val. Antingen fick de lämna Jesus och behålla allt som var deras liv. Eller så fick de gå med Jesus – och därmed lämna allt annat: rikedomen, lyxen, den sociala tryggheten, killarnas studier vid de fina universiteten, och all kontakt med familjen, inklusive maken och pappan.

För dessa tre nya lärjungar var valet enkelt, sa de. De valde Jesus. Samma dag stod de utblottade utanför sitt gamla hem med ingenting alls. Ingenting alls. Under några år flyttade de runt från den ena sunkiga lägenheten till den andra, försökte gömma sig undan den religiösa polismyndigheten, som hela tiden hittade dem ändå. På märkliga vägar lyckades de ändå hitta några kristna syskon. I smyg samlades de, några i taget, hemma hos varandra för att fira gudstjänst. Gudstjänsterna skedde viskande, för att inte upptäckas.

Mitt i alla svårigheter vägrade de att dölja Guds kärlek. De tryckte upp Johannesevangeliet och smög ned exemplar på tomma bussäten, parkbänkar och mellan varorna i matbutiken. När affärens övervakningskamera filmade mamman i färd med att ladda mjölkdisken med evangeliet blev det ett hårt fängelsestraff. Den lilla familjen insåg de att de måste ge sig av. På krångliga vägar tog de sig ända till Sverige. Där träffade jag dem. Mitt liv blev sig inte likt efter det.

De dök upp utanför kyrkan en dag. Därefter missade de aldrig en gudstjänst, avstod aldrig en inbjudan till förbön. De förtärdes av längtan till Guds hus. Deras oerhörda glädje varje söndag berörde nog alla oss som fanns där. Vi upptäckte att det som alltid varit självklart för oss i stället är en oerhörd gåva: tänk att vi inte behövde inte smyga till kyrkan! Tänk att vi får gå dit öppet, vi får till och med komma hur ofta vi vill. Det allra största för våra nya vänner, en sak de aldrig slutade förundras över var detta:

”Tänk att få sjunga lovsången för full hals, utan att vara rädd att bli upptäckta! Det är som att vara i himlen!”

En dag frågade jag killarna om det var svårt att vara utan det stora huset, de fina skolorna de gått på, bilarna, alla saker som varit självklara i deras liv, nu när de satt i en liten lägenhet i kalla Sverige. Storebror lyste som solen:

”Inte kan jag sakna nåt av det när jag har fått allt detta”, sa han och pekade på församlingen. ”När vi får komma hit varenda vecka. Att vi får sjunga lovsången hur starkt vi vill. Det är värt allt.”

Jag är så tacksam att mina och den iranska familjens vägar korsades. Deras kärlek till Guds folk och gudstjänsten smittade mig. Förlåt Gud att jag tagit detta för självklart. Jag vill vända om. Vill tacka för varje söndag jag får dela med Gud och hans folk. Vill vara trofast. Vill sjunga sångerna för full hals. Så stort att få leva så. Att varje vecka få smaka en aperitif av evigheten. Där ska hela Guds globala församling från alla tider sjunga lovsången i evigheten lång. Tänk att få börja öva redan nu.