Psaltaren 104 – Midsommardagen

Psalm 104 förtjänar att vi läser den i sin helhet, så att vi kan få syn på vad den beskriver. Läs den gärna högt, kanske några verser var om ni sitter tillsammans.

Psalmen är en skapelseberättelse i lovsångens form och målar på ett sätt som också får oss att tänka på hur årstiderna växlar. Här är Gud självklart nära och involverad i det som händer. Guds närvaro möter oss i det strålande ljuset och i himlen som välver sig över oss. Tältet passar så väl som en beskrivning av den tunna atmosfär som omsluter jorden och som är helt avgörande för jordens livsmiljöer.

Vi kan i Bibel 2000 läsa att Gud har ”timrat sin sal ovan skyn”, men en vanlig översättning av samma vers är att Gud timrar sin boning över havsdjupen. Den läsningen ger en tydlig markering av Guds herravälde över kaosmakterna – de stora vattnen.

Vindarna står också i livets tjänst, de kommer med regnen som vattnar jorden, men också med hettan. Vi kan känna igen oss i behovet av fasthet i tillvaron, en stadig grund. Berggrunden som inte rubbas, som låter oss ana Guds trofasthet.

Urhavet täckte jorden, men fick dra sig undan. Psalmen anspelar på vattnets dubbelhet. Det blir kaos när vattnet forsar fram okontrollerat, i skyfall, floder som svämmar över och i havets stormar. Vattnet är det kaos som dränker och hotar livet. Men lika självklart är vattnet också själva källan till livet och välkomnas med glädje när det kommer och ger hela jorden ett nytt ansikte.

Vi har en så nära relation till vatten, det finns så mycket vatten i våra egna kroppar. Samma vatten har cirkulerat på jorden sedan begynnelsen, och nu finns det här, i oss och med oss! Vattnets kretslopp är en berättelse som väcker förundran. Vi hör ihop, vi delar detta kretslopp med allt som funnits och finns på jorden. Dopets vatten berättar också om vår samhörighet, vi dras ner i kaosdjupen tillsammans med Jesus Kristus, och föds på nytt i ett livets vårregn. Ingenting är utom räckhåll för Guds skapande nåd.

Gud satte en gräns för vattnet, står det i psalmen. Aldrig mer ska det täcka jorden. Här sätter den gamla sången ord på något väsentligt. Det finns gränser i skapelsen! Gränser som är tänkta att skydda livet. Gränser som inte ska överskridas. När forskare idag talar om nio planetära gränser[1] kan vi förstå det som att de definierar det rum för livet som Gud ordnat. En rum där det råder en fin balans mellan de stora system som utgör förutsättningar för liv och som vi möter i psalmens fortsättning, om än i mer poetiska bilder. Vi lever i en tid som präglats av människors gränslöshet. Av nio planetära gränser är sex överskridna. Lovsångens samspel är hotat. I en sista, nästan oväntad, vers i psalmen uttrycks en önskan att syndarna ska försvinna från jorden och de onda inte längre finnas till. Redan då skorrade det falskt i lovsången. Insikten om att harmonin är bruten är nog lika gammal som människan. Det är frestande att önska sig en värld utan ”de andra”. Men Gud är fortfarande livets skapare och uppehållare och kallar oss att ta det ansvar som är vårt. Den som låter sig skapas på nytt i dopets vatten står i livets tjänst.

[1] Se Stockholm Resilience Center, Johan Rockström med flera.