Psaltaren 22 – Långfredagen

“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.”

Läs i lugn och ro psalm 22, en psalm som liksom skriker av mänskligt lidande. Lägg märke till att den är dagsaktuell. Här och nu. Övergivenheten. Förtvivlan. Föraktet och hånskratten. Oförmågan att se människan i den andre, i sig själv. Att se “en mask, inte en människa”.

Här öppnar sig en avgrund av lidande. Skrik av förtvivlan som ekar genom historien. Skränet från dem som skyddar sig mot medlidandet genom att hata och förlöjliga. Den brutalitet som människor är kapabla att visa mot varandra. En människans avgrund, ett mörker vi inte vill kännas vid. Den vidöppna sorgen hos dem som står maktlösa inför en älskads plågor.

Är Gud långt borta? Någon som på distans betraktar människors lek och allvar? Lutar sig Gud tillbaka och tycker lite synd om oss? Nej! Psalmen och långfredagen har mer att säga oss.

Här öppnar sig också en lika djup avgrund av kärlek. Förtvivlans djup motsvaras av Guds närvarande kärlek. Här, i långfredagens mörka timmar, möter vi en Gud som inte bara lyssnar på avstånd utan själv ropar i förtvivlan. Som smakar skammen. Som möter det värsta hos människan och står kvar. Står kvar så länge det behövs.

“Ty han grep in”, står det i psalmen. Gud tiger inte inför lidandet, inför mördandet eller föraktet för medmänniskan. Gud ropar. Skriker med dem som skriker. Bor i varje pinad kropp. Hans blod utgjutet. Hans kropp utgiven. Här ser vi människan. Här ser vi också Gud. Bara den som drabbas kan förlåta. Det är här förlåtelsen blir möjlig. Det är här försoning vinns. Det är här vår kärlek får ett fäste. Ty han grep in.

“Må ni alltid vara fyllda av livsmod”, skriver psalmisten. Vad som än händer: ingen är glömd av Gud.