Septuagesima (årg. 1)

Nåd och tjänst, Matt 20:1–16 (årg. 1)

Ordet septuagesima är det latinska räkneordet för sjuttio. Det har fått ge namn åt den första av de tre söndagarna som ingår i förfastan som är inledningen på den egentliga fastan. På så sätt inleds den sjuttio dagarna långa beredelsen för den viktigaste av kyrkoårets alla helger, påsken! I fastan påminns den kristna kyrkan om betydelsen av vandringen med Kristus och om lärjungeskapets villkor.

Inför texten – de sista skall bli först ...

Det råder ingen tvekan om att texten är en liknelse. Den följer i allt väsentligt den konventionella uppbyggnaden för en sådan. Den inledande versen framställer själva »saken«: Med himmelriket är det ..., följt av bilden som ska säga något väsentligt om »saken«. Den delen inleds med orden som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård ... Liknelsen beskriver på ett markerat sätt ett skeende som når sin kulmination med en protest (v 11–12), som de först anställda uttryckte till ägaren av vingården när han gav samma lön åt alla dem som han vid olika tider på dagen anställt.

Protesten föranleder ägaren att ge en förklaring om löneavtalets innebörd och att hävda sin rätt att ge det han ville åt dem som kom sist in i uppgiften. Åhörarna och läsarna förväntas därefter själv kunna dra den rätta slutsatsen om vad som gäller om himmelriket. Poängen är ofrånkomligen den att Gud är den som handlar som han vill i det riket. Det betyder att i himmelriket råder andra värden än de gängse.

Om än liknelsens tolkning finns att hämta i dess egen uppbyggnad och innehåll blir liknelsens betydelse för Matteus och hans läsare klarare om vi läser texten i sitt vidare och snävare sammanhang. I 19:16–30 berättas om den unge man som kom till Jesus och frågade om hur han skulle göra för gott för att få evigt liv (v 16). I dialogen med Jesus som följer blir det klart att kostnaden för att vinna detta liv blev för hög för mannen och han gick sin väg bedrövad. För han ägde mycket (v 22). Det leder till ett skarpt samtal med lärjungarna om svårigheten att komma in i himmelriket (v 23). Petrus förklarar för Jesus: Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss? (v 27) I svaret som Jesus ger förklaras att den som lämnat allt för att följa Jesus skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist. (v 30) Liknelsen i vår text blir därmed en vidare utläggning och förklaring av det temat.

I textens vidare sammanhang (17:14–20:28 – se Fornberg, Matteus) handlar berättelserna och undervisningen i högsta grad om lärjungarnas liv och förhållningssätt, d v s de handlar om kyrkans liv i Jesu efterföljd. Det innebär att den udd som finns i liknelsen riktas mot lärjungarna och – i Matteus egen samtid –, mot de kristna som hade svårt med den omvända logiken i orden de sista skall bli först och de första skall bli sist (jfr liknelserna i Luk 15). Textens ärende är därför inte polemiskt riktat mot fariseerna eller andra antagonister som Jesus hade. Det är de egna lärjungarna och de i Matteus församling som behöver höra vad som gäller i himmelriket!

Den retoriska dramatik som fortlöpande byggs upp i liknelsen är skickligt gjord. Vi fyra tillfällen på dagen anställer vingårdsägaren arbetare till sin vingård, men det är bara vid första tillfället som han kommer överens med arbetarna om lönen. Den detaljen blir betydelsefull vid slutet av dagen när han börjar utbetala lönen till dem som anställdes sist på dagen. Vingårdsägaren bemötte de först anställdas protest om lönesättningen med orden: Vi kom ju överens om en denar. Ta nu vad du skall ha, och gå (v 13 f). Därtill fogas kommentaren (v 14–15): Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt. Eller ser du med onda ögon på att jag är god? Ingångna avtal gäller, men därtill hävdas ägarens rätt att bestämma över sina lönesättningar. Det handlingssättet formuleras sedan i principen de sista skall bli först och de första skall bli sist.

Inför kyrkoåret – Nåd och tjänst

Vår liknelse passar väl in i kyrkoårets övergripande ordning, om vi tar hänsyn till textens plats i Matteus evangelium där den återfinns mellan den andra och tredje förutsägelsen om Människosonens lidande (Matt 17:22–23 och 20:17–19). I hela avsnittet från den första förutsägelsen (16:21–23) och framåt återfinns en intensiv och omfattande undervisning om lärjungeskapets villkor och möjligheter (jfr Församlings/kyrkoordningstalet i 18:1–35). I ljuset av Jesu liv och gärning, särskilt hans lidande, död och uppståndelse blir lärjungens och kyrkans liv beskrivet som ett liv i tjänande.

Innebörden av vår liknelse är den att i himmelriket råder en annan (nådens) ordning än den lönemeriterande ordning som gäller i världen. Vanliga mänskliga värderingar bryts mot andra av Gud bestämda värden. Det är hans nåd och barmhärtighet som visar sig i att han håller ingångna avtal, men också ger frikostigt utan att styras av mänskliga och vanliga mått. Den tanken finns på sitt sätt uttryckt också i den gammaltestamentliga läsningen från Jeremia 9:23–24. Den som vill vara vis ska ha sitt sinne inriktat på det som verkligen är avgörande: Kunskapen om hurudan Gud är. Han som verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden ... Den vise, starke och rike gör därmed väl i att sätta sin lit och förtröstan på denne Gud och inte på sin egen vishet, styrka och rikedom.

Episteltextens uppgift i sammanhanget är mindre självklar än den gammaltestamentliga läsningen. Men stickordsförbindelsen mellan hälsningen Nåd och frid från Gud till dagens tema har säkert spelat den avgörande rollen för valet av denna text. Det är dock möjligt att välja ett annat sätt att argumentera för denna kombination av texter. I liknelsen och i GT-texten är Guds handlande i nåd och kärlek betonad. På samma sätt kan sägas att Paulus är Kristi Jesu apostel genom Guds vilja och dem han skriver till har av samme Gud kallats att vara heliga ... På så sätt får alla dessa tre texter sitt fokus riktat på den Gud som i alla tre handlar efter sin vilja, kärlek och nåd.

Kombinationen av de båda orden »nåd« och »tjänst« i temat har tydligen en lång tradition. Onekligen finns det ett spänningsförhållande mellan de båda orden sett i perspektiv av liknelsen och de som först fick anställningen i vingården. Men sett i perspektivet av vingårdsägaren hålls de båda samman. Han som kallar till tjänst och tjänande är den som också utdelar lönen till alla efter sin nåd.

Inför predikan

Visserligen har reformationsbudskapet om rättfärdiggörelsen genom tron allena anammats och predikats i Sveriges kyrkor och kapell sedan reformationen. Frälsningens gåva är fri och kan inte vinnas av förtjänst! Men denna liknelse skapar en bestämd och tydlig »friktion« i de frommaste hjärtan och tankar. Här utmanas en av de grundläggande värderingarna i vår kultur där var och en gör rätt för sig och får belöning enligt mått. Vår känsla av rättvisa kräver att det finns korrespondens mellan arbetsinsats och lön för den möda som ådagalagts. När den korrelationen inte finns uppfattar vi det som att rättvisa inte upprätthålls. Ungefär som de som i liknelsen anställdes först gjorde. Texten synliggör – tror jag – ett tidlöst dilemma!

Redan läsningen av texten i den gudstjänstfirande församlingen bör aktualisera detta dilemma. Läs texten väl för at få textens egen retoriska kraft att verka på tanke, känsla och handling hos lyssnarna. Predikans uppgift därefter kan under inga förhållanden vara att bortse från denna spänning eller att göra den försumbar. Predikans ärende bör vara att framställa en bild av den Gud som gör våra värderingar och bevekelsegrunder synliga och som kallar oss att se på allt utifrån himmelrikets perspektiv. Det är provocerande att tvingas tänka nytt och att låta Guds nåd överraska oss. Guds kärlek och nåd är villkorslös! Rättvisa och rättfärdighet definierade utifrån den gränslösa nådens perspektiv skapar andra förutsättningar för ett liv i tjänande. Motivering och grund för detta slags liv finns i slutet av avsnittet som vår text ingår i. Jesus förklarade för lärjungarna: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (20:26–28).

- Johnny Jonsson, Tro & Liv 2006