Septuagesima (årg. 2)

Nåd och tjänst, Luk 17:7–10 (årg. 2)

Vi är odugliga tjänare! Det är vad vi, enligt dagens evange­lietext bör säga om oss själva efter fullgjort arbete. Har vi här föregångaren till Jantelagen? Tro inte att du är något! Eller en dröm­ situation för arbetsgivare? De anställda jobbar effektivt veckan lång. Övertid förutsätts, givetvis obetald. Efter arbetsveckans slut för­ väntas de anställda utbrista i ett tacksamt och glatt: »Vi är ju bara odugliga arbetare!«

Inför texten

Dagens text är infogad i Lukas reseberättelse, dess andra del,(1) om vi ska vara noga. Här har vi undervisning för lärjungar. Berättelsen finns endast hos Lukas och får nog betraktas som en exempelbe­rättelse, snarare än som en liknelse. Så här bör ni tänka och handla!

Jesus undervisar med hjälp av en bild ur vardagslivet. Självklart förväntas en tjänare passa upp sin herre. Han kan inte kräva nå­gon extrabelöning till exempel på grund av trötthet. Långa och obekväma arbetstider ingår så att säga i avtalet. Tjänaren ska göra det han är ålagd. Det är inte mer med det. På samma sätt bör en lärjunge tänka. Vederbörande ska arbeta flitigt för Guds rike, utan att förvänta sig någon belöning. Däremot förväntas hon eller han kalla sig oduglig tjänare, som bara gjort det hon eller han bort göra.

Att inte förvänta sig belöning för utfört arbete tycks vara centralt i texten. Detta förstärks av det faktum att tjänaren/lärjungen dess­utom bör anse sig själv oduglig. Visst reagerar vi nutida lärjungar (och kanske även dåtida) inför denna förstärkning. Att en tjänare inte passas upp av sin herre är väl självklart. Men att vi skulle jobba intill utmattningens gräns – för Gud! – och sedan kalla oss odugliga tjänare är väl ändå mycket begärt? Vi anser oss både kunna och ha rätt att kalla oss dugliga. Är det i själva verket Gud som anser oss odugliga? Vad kan Jesus mena?

Det grekiska ordet för oduglig, achreios, antyder något man egent­ligen inte har behov eller nytta av. Också i engelska, tyska och franska biblar översätts ordet med ord för dålig, oduglig, värdelös, onyt­tig. Samma grekiska ord används till yttermera visso också om den oduglige tjänaren som grävde ner sitt pund.(2) Det tycks alltså inte finnas någon »förmildrande« nyans av ordet oduglig, som kan ge en för vår självkänsla mer tilltalande betydelse.

Vi går till kontexten och ser om vi kan finna några betydelseful­la ledtrådar: Såväl före som efter vår text finns ett antal varningar för att drabbas av övermod eller högmod, tro sig vara lite förmer än andra. Vi har t ex berättelsen om att den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och uppmaningen att bjuda den på middag som man inte kan förvänta oss »belöning« från.(3) Vi har den rike man­nen, vars dörr tiggaren Lasaros låg utanför. Mannen förväntade sig en belöning i himlen och tycks ha betraktat det som en rättighet, eftersom han tillhörde det utvalda Gudsfolket. (4) Berättelsen om farisén och tullindrivaren i templet (5) talar också sitt tydliga språk. I den omedelbara kontexten efter vår text (6) berättar Jesus om tio spetälska män som blev botade. Endast en vände tillbaka för att tacka. Denne, som var samarier, tycks ha insett att han blev bo­tad av nåd, inte som en rättighet. Möjligen såg de andra männen, som var judar och lät bli att tacka, det mer just som en rättighet.

Därmed tror jag vi kommit berättelsens poäng eller mening på spåret. Ytterligare en text får hjälpa oss: I berättelsen/liknelsen om tjänaren som ska vara beredd (7) kan vi se en pendang till vår text. Där betonas Guds nåd och generositet. Tjänaren och hans herre byter till och med plats! I dagens text betonas i stället den tjäns­tvillighet och det ansvarstagande Gud kräver av oss, medan vi inte kan kräva någon belöning efter förtjänst som en rättighet av Gud. Både tjänst och eventuell belöning får vi av nåd. Nåden kan vi ald­rig kräva. Den är alltid gåva.

Inför kyrkoåret

Vi går nu över från julens efterfirningstid till förfastan. Benämning­ en septuagesima betyder »den sjuttionde« (dagen före påsk), vilket är något märkligt med tanke på att denna söndag i själva verket är den sextiofjärde dagen före påsk. Exakt varför söndagen fått sitt namn tycks man inte veta. Men den infaller i alla fall under den vecka då den sjuttionde dagen före påsk infaller. Samma lite märk­liga förhållande gäller nästkommande söndagar, som fått namnet sexagesima och quinquagesima, »den sextionde« respektive »den femtionde«. Den senare benämner vi vanligtvis fastlagssöndagen. Oavsett namnens ursprung utgör dessa tre söndagar (plus mån­ dagen och tisdagen efter fastlagssöndagen) förfastan. Denna tid står som en brygga mellan jul och fasta. En förberedelsetid inför förberedelsetiden, om man så vill.

Dagens tema är »Nåd och tjänst«. Det tycks stämma ganska väl med den poäng vi antydde ovan. Vi håller det som sagts där i min­net medan vi tar oss en titt på vad dagens övriga texter ger för bi­drag till ämnet.

I andra årgångens gammaltestamentliga text (8) blir Jona sur på Gud för att denne inte vill förstöra Nineve. Men det är Gud som bestämmer både tjänst och så att säga utfallet av tjänsten. Gud ger sin nåd åt vem han vill. Paulus ber i episteltexten (9) att församlingen i Filippi ska växa i kärlek och så kunna avgöra vad som är väsent­ligt i deras tjänst för evangeliet. Gud har börjat och kommer att fortsätta sitt verk i dem. Alltså är det Guds verk i oss som är för­ utsättningen och grunden för vår tjänst. Samma tanke möter vi i första årgångens gammaltestamentliga text.(10) Tjänsten börjar inte i egen vishet, styrka och rikedom, utan i den vishet som består i att känna Gud, veta vem Gud är.

Så har vi inte mindre än tre texter som egentligen motsäger detta att vi inte ska vänta oss någon belöning. Första årgångens evan­gelietext (11) handlar om jordägaren som lejer folk vid olika tider. Det blir lön åt alla, till och med lika mycket oavsett arbetstidens längd. I tredje årgångens episteltext (12) säger Paulus att han löper för att vinna priset därovan, och i evangelietexten (13) lovar Jesus lärjung­arna att de och andra som lämnat allt för att följa Jesus ska få sin belöning i himlen en gång – och dessutom något redan här och nu.

Inför predikan

Några punkter att reflektera över inför predikan:

Tjänst. Den tjänst det rör sig om är inget arbete vi söker och får eller inte får. Det handlar om vårt gudagivna uppdrag som lärjung­ar, som troende. Alla som så att säga söker tjänst hos Gud får job­bet! Det är ett jobb vi inte kan ta oss själva, utan vi får det. Tjänsten handlar om hela livet, inte bara det vi åstadkommer i kyrka och församling. Allt vi är och gör – våra attityder, ord och handlingar, våra studier och yrkesliv, fritid, ideellt engagemang, umgänge etc – är något vi är och gör inför Gud. Tjänsten är ett ansvar vi får, i en­lighet med våra gåvor och begränsningar. Dess förutsättning är att vi vill lära känna Gud och att vi tillåter Guds verk i oss.

Nåd. Visst kan det vara ganska lätt att tänka att om jag gör si och si, har jag rätt att kräva att Gud gör så och så. I förväntan på belö­ning ligger tanken på att det på något sätt bör löna sig att tro. I vårt samhälle är vi ganska bra på att kräva våra rättigheter och värdera utifrån lönsamhet. Och vi är ganska bra på att prestera och betrak­ta prestationer som det vi och andra får vårt värde utifrån. Dagens arbetsmarknad är obarmhärtig på många sätt.

Vi kan ha lätt att tycka att vi är så dugliga och nyttiga och kompe­tenta att vi inte behöver Gud. Eller också flyr vi från Gud av orsaken att vi tror att också Gud är ute efter att kräva en mängd prestationer av oss. För någonstans är vi så trötta av alla prestationskrav. Jag tror de flesta av oss bär på en innersta förhoppning om att bli accep­terade för dem vi är, inte för det vi hela tiden måste åstadkomma.

Vår tjänst får vi av Gud – av nåd – eftersom vi är oändligt äls­kade, och eftersom Gud därför vill något med våra liv. I Guds rike finns ingen arbetslöshet och i Guds arbetsmarknadspolitik är det nåd som gäller. Nåden kan aldrig någonsin förtjänas eller fås som rättighet. Den kan endast tas emot av den som inser han/hon be­höver den, och som accepterar att den är just gåva.

Oduglig. Det finns i mitt tycke en gradskillnad mellan »onyttig« och »oduglig«. Därför är kanske »onyttig« en ordnyans vi lite lättare kan ta till oss. Onyttigheten består just i att vi inser att vi inte har rätt att kräva något från Gud. Gud »behöver« oss inte – men likväl utväljer han oss att vara hans händer och fötter på jorden, som någon sagt. Vi får förundras över att Gud vill ha med oss all­deles vanliga människor att göra, att Gud faktiskt räknar med vår insats. Vilken glädje att få bli använd av Gud! Gud utväljer oss till att gå ut och bära bestående frukt.(14) Det jag är skyldig att utföra, det ansvar Gud kräver av mig bestäms, som sagt, av de gåvor och begränsningar Gud ger mig. Det finns därför heller ingen anledning till vare sig högmod eller underlägsenhetskänslor.

Belöning. Vad består då den belöning av som vi inte har rätt att kräva och förvänta, men som ändå antyds i vissa texter? Jag tän­ker så här: Gud själv betjänar oss genom att ge oss mod och kraft att leva och verka. Vi får så mycket kraft vi behöver för varje dag, varken mer eller mindre. »Kraft till tjänst är tjänstens lön« står det i en psalm.(15)

Kanske består belöningen framför allt av att jag får lära känna Gud och får lära mig inse att Guds nåd är just nåd. Den nåden får jag leva omgiven av, medveten om att den famnar såväl min styrka som min ofullkomlighet. Tack och lov!

-Hillevi Jönsson - 2009

1. Luk 13:22–17:10.

2. Matt 25:30.

3. Luk 14:7–14.

4. Luk 16:19–31.

5. Luk 18:9–14.

6. Luk 17:11–19.

7. Luk 12:35–40.

8. Jona 3:10–4:11.

9. Fil 1:3–11.

10. Jer 9:23–24.

11. Matt 20:1–16.

12. Fil 3:7–14.

13. Matt 19:27–30.

14. Joh 15:16.

15. SvPs och PoS 291:3