Sexagesima (årg. 2)

Det levande ordet, Joh 7:40–52 (årg. 2)

Det finns tre textkritiska anmärkningar i texten (7:40, 46, 52) vilka förtjänar ett kort omnämnande. Trots textens okomplicerade karaktär har orden tôn logôn toutôn (»dessa ord«, notera plural) i v 40 gett upphov till hela nio läsarter. Två av de mer troliga av dessa återspeglas i våra översättningar. Gierts, Hedegård, nrsv lyder »dessa ord« emedan sfb och niv följer läsarten »hans ord«. Bibel 2000 undviker denna balansgång och erbjuder en bra lösning genom att översätta den omnämnda frasen med »detta«. Detta återspeglar de flesta läsarters övergripande syntaktiska tanke, nämligen att binda samman stycket med den föregående händelsen. Översättare står inför ett liknande val i v 46 där t ex Gierts, Hedegård och niv följer en läsart som också lyder »så som den mannen talar«. Bibel 2000, sfb och nrsv ligger närmre den korta läsarten oudepote elalesen outôs antrôpos (»aldrig har en man talat på detta sätt«). I v 52 kastas troligen orden om pga att skrivaren söker undvika ett hiatus (dvs ett vokalmöte). I samma vers antyder p66 och möjligen p75 att orden »en profet« (i grk ett ord) snarare skall förses med artikel och läsas »profeten«. Denna läsart skulle således fungera som en explicit anspelning på v 40 (se t ex Barrett, Beasley-Murray, Bultmann, Fee eller Michaels). Notera dock att den stora mängden handskrifter inte följer denna läsart. Läsarter skall dock inte främst räknas utan vägas (se Aland och Metzger).

De ord som möter oss i textavsnittet formar två scener som båda är kopplade till det föregående sammanhanget (v 40–44 och v 45–52). I den för Johannes vanliga berättande dialogens form fokuserar sig här de båda texterna innehållsligt på den reaktion Jesus ord skapar, snarare än på att tillkännage fler Jesusord. Den första scenen behandlar den omedelbara reaktion Jesu ord ger de åhörare som finns närvarande. Den andra uppehåller sig vid den dialog som förs mellan fariséerna, översteprästerna och »assistenterna« (från grk huperetes ofta översatt »tempelvakten« eller »tempelpolisen«. Se t ex sfb, Gierts, Hedegård, niv, nrsv, jfr Bibel 2000).

Kontexten

Texterna återfinns i Johannes i den s k »teckenboken« (1:19–12:50) där Jesu offentliga verksamhet bland annat beskrivs resultera i en rad tecken (grk semeion, se t ex 2:11 eller 4:54). De två händelserna förläggs till en i raden av högtider som rent kronologiskt, i det ovan nämnda avsnittet, för berättelsen framåt (se 2:13, 5:1, 6:4, 7:2, 10:22 och 11:55). Händelserna utspelar sig i slutet av lövhyddohögtiden. Om vi låter ögat överblicka det tematiska sammanhanget, upptäcker vi anspelningar på en rad olika teman viktiga för Johannesevangeliet. Uppenbarligen möter vi återigen frågan om Jesu identitet, en fråga som många gånger utrycks explicit i texten och som ofta underförstått finns med i texternas samanhang (se t ex Joh 1:19–23, 5:31–33, 6:14). Båda textavsnitten harmoniserar också med en annan tidigare spelad ton i kapitel sju, nämligen den oenighet Jesu ord och handlande genererar hos hans åhörare. Denna delning utrycks ibland hos Johannes i termer av tro och otro ett annat för Johannes viktigt tema. Denna spänning gör sig även påmind i den direkt efterföljande texten (8:12–30) där Jesu undervisning resulterar i två diametrala förhållningssätt: motstånd/otro eller tro (v 20 och 30). Observera att texten (8:1–11) sannolikt inte var en del av Johannes ursprungliga textsammanhang (se Metzgers A Textual Commentary eller annan litteratur på området).

Det historiska sammanhanget förlägger händelsen till lövhyddohögtiden. Festligheterna som följer på den viktiga försoningsdagen (omkring september–oktober) varade i sju dagar (3 Mos 23:33– 43, 4 Mos 29:12–40, 5 Mos 16:13–17). Lövhyddohögtiden var en glad och omtyckt skördefest. Som namnet antyder vistades man under festligheterna i s k lövhyddor till åminnelse av att folket under exodus, uttåget från Egypten, residerade i hyddor. I templet förekom vattenösningsceremonier och en ljusfest där man dansade på tempelgården med facklor i händerna. Dessa två ceremonier i tempel utgör den kontextuella dekor som konstituerar klangbotten till Jesu mäktiga ord under festligheterna (se 7:37 och 8:12).

Några tankar om tolkningen av texten V 40–44. Orden »dessa ord« alternativt »hans ord« knyter sammanhanget till de föregående händelserna. Genetiven ek tou ouchlou är s k partitiv genitiv och låter oss förstå att några (en grupp) ur folkhopen reagerade på de ord Jesus talat. Upphovet till detta och andra gensvar är Jesu ord i v 37–38: »Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.« Dessa ord föder två frågor om Jesu identitet (v 40 och 41) som i sin tur genererar en följdfråga gällande Messias härkomst (v 42).

Redan i evangeliets inledning ser vi en särskiljning mellan den väntade Moses-profeten och Messias (1:20–21). Denna föreställning återfinnes också i den s k Disciplinrullen (1 qs 9:11) hos Qumran för- samlingen. Frågan om den väntade profeten som verbaliseras i texten har sin klangbotten i 5 Mos 18:15, 18. En profet lik Mose ansågs framträda i samband med Messias ankomst (se 1:19 ff ). Denne profet skulle återspegla de gärningar Mose utförde under ökenvandringen. Möjligen finns det en an- spelning till detta i de ord Jesus talar i Joh 5:46–47. Denna klangbotten genljuder vid Jesu underverk med de fem kornbröden och två fiskarna (6:1–13; 2 Mos 16; se även 6:31–34) och undret, eller »tecknet« som Johannes föredrar kallar händelsen, genererar precis denna identifikation hos åhörarna: Var denne man måhända den väntade »Moses-profeten« (6:14)? Möjligen kan även vår text innehålla en sådan Moses-identifikation.

Jesus har precis i det föregående sammanhanget kallat på dem som törstar och tillkännagivit att det ur dem som tror skall flöda vatten. Den omedelbara tanken förs till sammanhanget i 4 Mos 23:37 och vattenösningsceremonin i templet. I v37 b antyder Jesus att detta är i enlighet med skriften. Vi kan möjligen se en anspelning till en annan text. På samma sätt som Mose försåg det törstande folket med livgivande vatten under ökenvandringen (2 Mos 17:1–7; 4 Mos 20:10–13) låter nu Jesus, symboliskt, livgivande »vatten« (»Ande«, enligt Johannes läsning) springa fram ur den som tror. Intressant nog är det just »dessa ord« som får folket att identifiera Jesus med den kommande »Mosesprofeten«. Detta kan möjligen styrkas av att man under festivalen reciterade »Hallel« d v s Ps 113–118 (notera speciellt Ps 118:27 som anknyter till festivalen).

Vi bör först uppmärksamma Ps 114:7–8 som anknyter till händelsen i öknen, d v s till klippan som öppnades och gav folket vatten och därnäst festivalen firas som en åminnelse av ökenvandringen. Bilden är således dubbelbottnad och hämtar sitt symboliska material från båda dessa bibliska sammanhang. Denna läsning förklarar varför Jesu ord får folket att tänka på den kommande »Mosesprofeten«. Andra (v 41) funderar över om Jesus möjligen kan vara Messias.

Detta fastställande av Jesu eventuella identitet som Messias springer ur det faktum att Messias troligen inte kan utföra fler tecken vid sin ankomst än denne man redan gjort (7:31, se även 2:23, 3:2). Det senare uttalandet motsägs genast av dem som läst skriften. Messias skulle enligt skriften komma ur Davids ätt och således vara född i Betlehem som är lokaliserad i Judéen söder om Jerusalem (Mika 5:2, 2 Sam 7). Det uppstår en schism, en »delning« (grk schisma) i folkskaran och som vid så många andra tillfällen i Johannes berättelse ser vi två reaktioner hos folket: tro och otro (se t ex 9:16, 10:19, 11:45–51). Redan tidigt i Johannesevangeliet ser vi den tendens som nu gör sig gällande hos folket (v 44), nämligen spänningen mellan viljan att gripa honom och svårigheten att ingripa (5:16–18, 6:41, 7:1, 7:11, se 7:30 och 17:1 som tillhandahåller Johannes förklaring).

V 45–52: Nästa scen inleds med att översteprästernas och fariséernas »folk« (grk huperetes »assistenter«) återvänder tomhänta. Många översättningar identifierar dessa medhjälpare med tempelvakten (tempelpolisen) medan nt81 och Bibel 2000 är något försiktigare (»deras folk«). »Assistenternas« ovilja att fullfölja sitt uppdrag måste förstås utifrån det inflytande Jesus undervisning hade på hans åhörare. Jesu ord hade gjort ett sådant intryck på dem att de uppenbart ordervägrade p g a att de inte förmådde genomföra sitt ärende.

Vi bör påminna oss att vi ser liknande reaktioner hos Jesu åhörare i andra situationer (Mark 1:22, Matt 7:28–29, Joh 12:17 ff ). Författaren låter oss här förstå att samma schism som delade folket också i viss mån fanns hos några av de styrande. De ledandes intentioner avslöjas tydligt i deras svar (v 45), medhjälparna var utsända för att föra Jesus till dem (sannolikt för att arrestera honom). Texten framhåller tydligt att varken fariséer eller de i rådet trodde på honom och de som uttrycker en annan åsikt anses vilseledda (v 46). Johannes låter oss dock veta att Nikodemus, som vi känner från tidigare, trots detta hemställer om en försiktigare linje och uppmanar till prövning av fallet (v 51). Den religiösa elitens främsta motargument fokuseras i uttalandet: »men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad« (v 49). De motiv som förs fram av de skriftlärda, vilket gör att de betvivlar Jesus identitet, anges ha sitt ursprung i skriften. Detta understryks också i det svar de ger Nikodemus: »Se efter i skriften ... « Vad som fascinerat många läsare, så också denna, är att samma grupp i v 52 påstår att »en profet uppstår inte ur [alt. kommer inte från] Galiléen« (egen översättning och kursivering). Det torde vara uppenbart att profeten Jona sannolikt kom från området i Galiléen. Likaledes indikerar samtida rabbinska texter att ingen stad eller klan saknar en profet (Sukka 27b; Seder ’Olam Rabbah 21). Om läsarten i p 66 (möjligen p 75) skulle vara gällande, blir dock texten fullt begriplig och lyder: »Profeten uppstår inte ur [alt. kommer inte från] Galiléen!« (min kursivering)Trots att ett antal teologer framhåller just denna läsart som trolig, bör vi framskrida med försiktighet då läsarten endast har ett marginellt stöd bland handskrifterna.

Tankar inför predikan

De två texterna vi i all korthet analyserat vittnar tydligt om det levande ordets betydande slagkraft. Ordet får tempelvakterna (»assistenterna«) att inte slutföra sitt uppdrag och det skapar eftertänksamhet hos några av de styrande. Det levande ordet lämnar ingen oberörd! I texten utkristalliseras fler tydliga förhållningssätt: några tror, vissa framskrider med försiktighet, andra gör öppet motstånd. Här i finner vi också något av textens stora tragik, för det är inte alltid det tas emot med öppna längtande sinnen. De styrande säger tom att alla de som inte håller deras linje är vilseledda. Här möter oss en skarpt förmanande tanke. Den ideologiska grund de ledande använde för att avvisa Jesus kom ur deras förståelse av skriften, samma skrift som vittnade om Jesus! På Jesu tid genererade Ordet motsättningar angående vem Jesus var och vad han lärde. Troligen kommer kyrkan och de troende i dag att möta samma reaktioner då Guds levande ord predikas, levs och genljuder i vardagslivets alla mångfasetterad situationer. Många gånger skräms vi av just denna reaktion och glömmer att det levande gudsordet också skapar tro! I texten ser vi att flera människor häpnar över dess inverkan, de bekänner att Jesus är Messias och några tom vägrar att lyda order just pga de ord Jesus talar. Borde inte vi alla låta oss inspireras, ja, inspireras och alliera oss med alla nutidens troshjältar som precis som texternas åhörare berördes av Jesu livsförvandlande ord?

- Patrik Wahlund, Tro & Liv 2004