Sexagesima (årg. 3)

Det levande ordet, Joh 6:60–69 (årg 3)

Nästan 60 dagar före påsk, med fastan inte långt framför, bjuds församlingen denna söndag på texter om kraften i Guds ord. Och dagens evangelietext skildrar ett avgörande moment i Johannesevangeliet – ett tillfälle då det kommer i dagen vilka som kommer att följa Jesus och vilka som inte tror och förstår och därför slutar följa honom.

Inför texten

Det är en grymtande församling vi möter i denna söndags evan­gelietext. Det hela utspelar sig i synagogan i Kafarnaum.(1) Vi hoppar rakt in i en berättelse och förstår att Jesus måste ha sagt något av­ sevärt som gör hans lärjungar så upprörda. Efter att ha utfört ett be­ spisningsunder(2) och gått på vatten(3) är folket till sig och vill ha mer av det bröd som Jesus talar om.(4) Men när Jesus börjar tala om att det är han själv i egen hög person som är det brödet då blir »judarna« (som ofta får en antagonistisk roll hos Johannes) förargade.(5) Det verkar inte hjälpa att Jesus ytterligare bygger på sin bild med att tala om att man ska äta hans kött och dricka hans blod. Då börjar till och med hans egna lärjungar få svårt för att stå kvar vid hans sida.

Man förstår ju varför folk reagerar som de gör när Jesus står mitt i synagogan och talar om hur han är det levande brödet, att folk ska äta hans kött och dricka hans blod, och till skillnad från fäderna som åt av mannat i öknen, ska man när man äter Jesus inte dö. Mitt i synagogan står han alltså och talar om att han är ett bättre manna än det fäderna fick i öknen, och ger ganska bildlig beskrivning av ätandet och drickandet av Jesus själv – »mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck«.(6)

Att det hela utspelar sig i synagogan tycks vara viktigt. Johannes målar gång på gång genom evangeliet upp judarna som antagonister – de där andra som inte klarar av att förstå vem Jesus verkli­gen är, något som blir ännu mer löjeväckande när denne från Gud utsände till och med står mitt i synagogan och hans eget folk inte känner igen honom.

Ordet – att hela evangeliet inleds med en prolog om det för­ kroppsligade ordet torde kunna ge en hel del nycklar till förstå­else för den här perikopen. »Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom«(7) hörs som ett eko bakom v 60.

Texten ställer oss inför två alternativ: förnekelse eller bekännelse. Genom evangeliet växer förståelsen för vem Jesus är, och ju mer man förstår desto tydligare blir bekännelsen. Här i vår text möter vi evangeliets första egentliga bekännelse av Jesus som sänd från Gud i Petrus svar.(8) Det ligger dock en dubbelhet i detta, då Jesus är tydlig med att det hela egentligen inte ligger i vår egen makt: »ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern«(9) och »Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom«.(10)

Jesu retoriska fråga till de grymtande lärjungarna(11) har klara indikationer på uppståndelsen och himmelsfärden. Om de har svårt att tro på Jesu ursprung efter allt det dem just varit med om (be­ spisningsundret och Jesu promenad på sjön där han presenterar sig för de skrämda lärjungarna med Gudsnamnet Ego eimi – »Jag är«), hur ska de då kunna tro på uppståndelsen? ---Att Jesus sedan tillägger att anden, inte köttet är det som ger liv och att det ord han har talat till dem är ande och liv, kan vara ett sätt att stryka under det metaforiska i talet om att äta hans kött och dricka hans blod. Den verkliga födan och drycken(12) är alltså inte kött, utan ande.

Det hela resulterar i att några slutar följa Jesus medan hans ut­ valda tolv, representerade av Simon Petrus allt tydligare förstår vem det är de följer, vilket perfektformen i verben tror och förstår understryker.

Inför kyrkoåret

Sexagesima – söndagen som infaller sextio dagar före påsk (nåja, 58 dagar för att vara exakt, men vem räknar?) – infaller inte varje år, utan ersätts alltid om en högtidsdag sammanfaller med denna före fastlagssöndagen, och allt som oftast händer det att kyndelsmässodagen tar dess plats. Det är därför inte varje år som den kyrkoårsdrivne predikanten får tillfälle att predika över temat »det levande ordet«, även om detta levande ord kanske genomsyrar varje gudstjänst.

Övriga texter som läses denna söndag betonar kraften i Guds ord, att orden bär verklig kraft, skaparkraft: »Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan?«(13), »Guds ord är levande och verksamt«(14) och »Genom Herrens ord blev himlen till och rymdens här på hans befallning«.(15) Det är skaparkraften i Guds ord som lyfts fram, den skaparkraft som Johannesprologen räknar med.

Det skulle inte vara helt ologiskt om denna söndag med temat »det levande ordet« under någon av årgångarna innehöll Johan­nesprologen, men den har istället sin plats som en av de alternativa evangelietexterna under juldagens gudstjänst. Men det är ju svårt, med tanke på både tema och evangelietext att inte hänvisa till den just denna söndag.

Söndagen är en av förfastans söndagar och vi närmar oss prövningens tid i kyrkoåret. Förhoppningen är att vi med denna sön­ dags texter och predikan förbereds inför den tid som väntar, att vi ska kunna gå från gudstjänsten denna söndag och stämma in i Petrus ord »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige«.(16) Fastan är bara en och en halv vecka bort, men denna söndag blickar inte mot fastan, utan mot påsken, något som kan förnimmas i dess namn.

Inför predikan

Det är kanske ingen dålig idé att dröja lite vid Johannesprologen denna söndag. Inkarnationstanken som ju är central i kristen tro kan få stort utrymme. För vad är egentligen Guds levande ord? Är det de talade orden om Gud? Är det de skrivna orden om Gud? Är det de talade orden av Gud? Är det bibeln som är Guds ord? Johannesprologen föreslår ju att ordet är Guds talade ord – ordet med kraft att skapa, och detta ord får mänsklig gestalt i Jesus Kristus. Det är inte längre något talat eller skrivet, utan något som lever. I det ljuset kan man ju fundera över om kristendomen verkligen är en skriftreligion. Om det tvistar de lärda, och frågan om bibeln är Guds ord har varit föremål för många vilda diskussioner. Hillert går ganska långt i denna fråga när han skriver att »Skriften är sekun­där i jämförelse med det talade ordet om Kristus och om Gud«.(17)

Men att Jesus är Guds ord torde ändå vara något som förenar kristna med olika bibelsyn. Vad får detta förkroppsligade synsätt på ord egentligen för betydelse för hur vi utformar vår tro? Vad är det som gör att orden får »ande och liv« och vad får det för konsekven­ser för våra ord – både predikantens men också församlingens: Är de mest fina ord som skapar logik och en intellektuell förståelse av tillvaron eller har de ande och liv, har de skaparkraft, får de oss att vilja leva och se en möjlighet till förnyat liv där hopplöshet råder?

Johannesprologen försäkrar med att den kraft som har skapat världen och allt som finns där i nu vandrar i den i Jesus från Nasaret, och genom att tro på denne man, genom att se honom och höra hans ord kan Gud förklaras och förhärligas, kan människor lära känna, få kunskap om Gud.

Evangelietexten placerar idag lärjungarna i två läger – å ena sidan finns de som slutar följa Jesus och å den andra de som tror och förstår att han har »det eviga livets ord«. Vågar vi tro på att Jesu ord faktiskt har möjlighet att nyskapa? Vågar vi tro att det från skapelsens ursprung finns en kraft som verkar ännu idag? Vågar vi tro att enbart ord kan bära den kraften? Vågar vi stämma in i Petrus svar?

-Cecilia Södertun, Tro och liv 2011

1. Joh 6:59.
2. Joh 6:1ff.
3. Joh 619.
4. Joh 6:34.
5. Joh 6:41.
6. Joh 6:55.
7. Joh 1:11.
8. Joh 6:68–69.
9. Joh 6:65.
10. Joh 6:44.
11. Joh 6:62.
12. Joh 6:55.
13. Jer 23:29.
14. Heb 4:12.
15. Ps 33:6.
16. Joh 6:68–69.
17. Hillert Hillert, Sven, 2009: Tro och hopp i helig text, Stockholm: Verbum.